För en tid sedan lagade jag som ni kanske minns dumplings, tre olika sorter. I affären föll det sig också så att jag lade ner fyra lila plommon i korgen, utan att riktigt veta vad de var ämnade för. Kanske en sås, tänkte jag. Det blev en jättefin sås.

1. Kärna ur och tärna plommonen, lägg i en kastrull.
2. Addera en rejäl slatt torr sherry, en matsked sirap, ett par deciliter vatten, saft från en citron, några matskedar soja eller så, finhackad röd chili eller torkade chiliflingor, en finhackad vitöksklyfta och svartpepparkorn som du mortlat lite oambitiöst.
3. Koka upp på stormigt manér och låt stå bubblandes ett tag. Om det ser torrt ut, addera lite mer vatten.
4. Sänk värmen till ett småbubbligt sjudande. Låt stå i runt 40 minuter för att intensifieras och reduceras.
5. Passera genom en sil och servera! (den mörklila plommongeggan som blir kvar i silen är gott att lägga till i en köttgryta eller något annat kul)

Dagen efter hade jag lite sås över och använde den till att pimpa upp en enkel lunch bestående av ångkokt broccoli och cannellinibönor som vänts runt i lite smält smör och fräst vitlök. En liten ringling med plommonsåsen på toppen gjorde all skillnad.

PS: Nu när vi känner varandra hyfsat väl åtminstone på ytan tänkte jag lyxa till det med en plommonanekdot. Jag lider så som ca hälften av jordens befolkning också av det goa fenomenet PMS. Jag upplever att en avgrund öppnar sig inom mig några dagar varje månad, Börjar fundera över kärnan i min existens, gråter mycket och kommer i kontakt med något urkraftsliknande kraftfält som slår ut mig helt. Och med det menar jag ungefär, ligger i en hög i soffan och stirrar tomt framför mig. Det är inte så jävla kul. Mitt i allt detta fann jag mig en gång som vanligt dragen till det blålila berget av plommon i mataffären. Nu är kanske rätt läge att come clean: Jag älskar verkligen plommon, väldigt mycket. Det manifesterade sig tyvärr där och då, i mataffären, genom en hulkande gråt. Fick på grund av den satans PMS:en så starka känslor för plommonen att det rann över totalt när jag inte kunde lokalisera ett enda som inte var så hårt att man kunde gravera diamanter med det. När en tant sedan oroligt lade handen på min arm och frågade om jag var okej tog jag mig samman, nickade genom tårarna och snörvlade fram ”jag älskar de bara så himla mycket”. Hon släppte inte min blick utan nickade bara stillsamt, som om hon också var en fanatisk plommonälskare. Jag bar med mig några av de stenhårda plommonen hem. Resultatet av inköpet är såsen här ovan.