Jag har en väldigt fin relation till inkokta päron. Det är en dessert från en svunnen tid som känns rejäl och sofistikerad på samma gång, och varje gång jag serveras ett exemplar tänker jag: varför äter folk inte det här oftare?! Kan det vara på grund av namnet? Ordet ”inkokt”, det väcker associationer till gamla tanter och fiskar. Det är, som en vän till mig uttryckte det, inte så värst sexy. 

Men vem bryr sig om sexy egentligen, när man kan äta goda grejer? I ett försök att uppvigla en högre päronfrekvens i mitt och era liv har tagit mig till mataffären, handlat sex stycken anjou-päron, burit hem dem och skridit till verket.

Inkokta päron kan man göra med mängd olika smaksättningar. Jag skapade lite vardags-edge för mig själv och lät vad som fanns i skafferiet avgöra, ett lyckat drag skulle det visa sig, för jag hade ganska mycket smaksättningsjox hemma. Valet landade på att koka päronen i en lag smaksatt enligt någon slags extra-allt-princip: både saffran, vaniljstång och kanelstång.

Det går naturligtvis bra att göra saker enklare för sig än så – kokar man dem i en lag smaksatt enbart med vaniljstång och serverar med chokladsås blir de tillexempel efterrätten poires belle hélène, en otroligt elegant dessert som man om man känner sig trött och dränerad kan göra en slapp barnfamiljsvariant av med hjälp av burkpäron och tub-chokladsås. Till jul kan päronen koka i en lag av ingefära och stjärnanis, och ska man ha en fancy middagsbjudning kan man koka dem i en lag av rött vin, socker och kardemumma.

Hur du än väljer att förädla dina päron tycker jag att du ska servera dem med lättvispad grädde. Grädden må vara fet, men efter en tung måltid känns inkokta päron med grädde som en efterrätt lätt som ett moln.

Inkokta päron med saffran, 6 stycken

1. Ta fram en stor kastrull och koka upp en liter vatten. Ös i socker, hur mycket är helt upp till dig, men behöver du nödvändigtvis ett mått så säger jag fem deciliter. Lägg i din smaksättning – i detta fall var det en halv vaniljstång delad på längden, en kanelstång och en nypa saffran. Låt blandningen sjuda lugnt och stilla medan du ägnar dig åt päronen.

2. Välj päron som är hårda i konsistensen, inga mospäron tack. Skala dem men behåll stjälken högst upp,  för att det är snyggt, och det är dessutom alltid bra när mat kommer med ett handtag. Jag föredrar att koka päronen hela, men vill du halvera dem så gör du det. Fördelen med det är att koktiden blir kortare och att man lätt kommer åt att kärna ur dem, men det ser inte lika snyggt ut. Jag brukar inte bry mig om vare sig att snitta päronen (göra ett djupt kryss i botten med kniv, det gör att de tillagas med jämnare) eller kärna ur dem, men återigen – follow your gut.

3. Lägg päronen i kastrullen, lägg på lock och sjud på medeltemperatur. Det kan ta allt mellan tio minuter till en knapp timme att få dem mjuka, det varierar beroende på päronets karaktär. Testa med en sticka, och när de är genommjuka tar du dem av värmen. Fiska upp, lägg i en stor glasburk, och häll över kokvätskan. Resten av vätskan som blir över kan du reducera ner till en trögflytande sirap att hälla i drinkar eller ringla över yoghurten på morgonen.

4. Servera päronen med lättvispad grädde och toppa med flagad rostad mandel samt en liten skvätt av den reducerade kokvätskan.

Har du följt alla ovanstående steg kan du med stolthet och bestämdhet titulera dig en true domestic god(dess), och du kommer dessutom att ha något riktigt gott att smälla i dig när det är dags för efterätten.

Adjö och på återseende,
/Slaktarn

Filmstjärnan Carmen Miranda visste sannerligen värdet av att inkorporera ananas i klädseln. För den som vill följa hennes exempel men känner att frukt på huvudet inte riktigt är vägen framåt finns det nu ett lite mer vardagsvänligt alternativ, i form av Piñatex – ett konstläder tillverkat av ananasblad.

Företaget som ligger bakom materialet heter Ananas Anam och grundades av den spanska designern Carmen Hijosa. Hon var på jakt efter ett miljömässigt hållbart alternativ till animaliskt läder, och det var under en resa till Filippinerna hon upptäckte ananasens potential att så att säga gå från frukt till fashion.

Efter fem år av produktutveckling var ananaslädret redo för storskalig produktion, och med en kvadradmeterkostnad på 210 kronor (jämfört med 230-350 kronor per kvadratmeter för ”vanligt” läder) verkar det inte omöjligt för fruktutmanaren Piñatex att tugga i sig en del av lädermarknaden. De fibrer som används för att framställa ananaslädret är en biprodukt av ananasodlingen – material som annars lämnas att ruttna eller bränns upp.

Under våren dök de första produkterna tillverkade av Piñatex upp, och först ut på den svenska marknaden är en serie handväskor.

/Slaktarn

Konversation igårkväll:

Jag: Jag tänkte göra nån slags gryta till middag. Eller pizza.
Partner: Pizza!
Jag: Alltså det är ingen vanlig pizza, det är en pizza utan tomatsås, med päron på.
Partner: Päron?
Jag: Ja alltså, päron, getost…
Partner: Jag vill nog inte äta päronpizza. Det låter hemskt.
Jag: Ja det låter faktiskt hemskt, päronpizza. Kanske gryta då.
Partner: Gryta blir bra. Vad för gryta? Inte pärongryta väl.
Jag: Nej.

Man kan inte alltid få som man vill. Eller vänta, det kan man ju visst, man måste bara bida sin tid! Nu har jag lagat min päronpizza, och det är mycket godare än det låter. Låt mig pitcha in den för dig: En pizza bianco med ett tunt lager syrlig yoghurt, smulad getost, tunt skurna päronskivor, rostade hela mandlar och mycket krossad svartpeppar. Ja? Ja.

1. Värm upp ugnen ordentligt innan du sätter igång. Högsta tänkbara temperatur (i mitt fall 300 grader), och gärna varmluft. Sätt in en plåt upp och ner i ugnen och värm upp den ordentligt också.

2. Skaffa fram en pizzadeg. Jag bryr mig inte om hur du gör, bara det inte är en sån där  pizzakit-deg. Eftersom jag hade en sån här fryst, obakad deg från Picard använde jag den. Den får betyg fem av fem! Vill alltid ha sådana i frysen! Kavla ut degen så tunt du kan, mjöla en träskärbräda eller liknande och för över degen till den (lättare att skicka in den i ugnen när fyllningen är på då).

3. Stryk ut ett tunt lager syrlig turkisk yoghurt eller creme fraiche och smula över getost. Balla inte ur bara, det är mellanrummen på pizzan som gör den god! Skiva päron tunt, sprid ut. Rosta hela skållade mandlar och strö över, och avsluta med en nypa flingsalt och mycket nykrossad svartpeppar.

4. Ta ut din föruppvärmda och upp och ner-vända plåt och för över hela skapelsen till den. Skicka in i ugnen, högst upp, och sätt dig att vänta framför ugnen som en dum längtansfull hund. Det går snabbt, fem-tio minuter, men egentligen är det färgen du ska gå efter och inte något förbestämt minutantal. När den ser jättegod ut och fått lite färg är den klar, det är inte svårare än så.

Om man vill vara lite 2001-aktig tar man och strösslar över lite ruccola och balsamvinäger när den är klar. Men vill man verkligen vara det? Jag vet inte. Man ska inte ge efter för varenda infall man får. Oavsett: jag känner mig oförskämt nöjd över att ha gett päronpizzan ett ansikte utåt.

/Slaktarn

För en tid sedan lagade jag som ni kanske minns dumplings, tre olika sorter. I affären föll det sig också så att jag lade ner fyra lila plommon i korgen, utan att riktigt veta vad de var ämnade för. Kanske en sås, tänkte jag. Det blev en jättefin sås.

1. Kärna ur och tärna plommonen, lägg i en kastrull.
2. Addera en rejäl slatt torr sherry, en matsked sirap, ett par deciliter vatten, saft från en citron, några matskedar soja eller så, finhackad röd chili eller torkade chiliflingor, en finhackad vitöksklyfta och svartpepparkorn som du mortlat lite oambitiöst.
3. Koka upp på stormigt manér och låt stå bubblandes ett tag. Om det ser torrt ut, addera lite mer vatten.
4. Sänk värmen till ett småbubbligt sjudande. Låt stå i runt 40 minuter för att intensifieras och reduceras.
5. Passera genom en sil och servera! (den mörklila plommongeggan som blir kvar i silen är gott att lägga till i en köttgryta eller något annat kul)

Dagen efter hade jag lite sås över och använde den till att pimpa upp en enkel lunch bestående av ångkokt broccoli och cannellinibönor som vänts runt i lite smält smör och fräst vitlök. En liten ringling med plommonsåsen på toppen gjorde all skillnad.

PS: Nu när vi känner varandra hyfsat väl åtminstone på ytan tänkte jag lyxa till det med en plommonanekdot. Jag lider så som ca hälften av jordens befolkning också av det goa fenomenet PMS. Jag upplever att en avgrund öppnar sig inom mig några dagar varje månad, Börjar fundera över kärnan i min existens, gråter mycket och kommer i kontakt med något urkraftsliknande kraftfält som slår ut mig helt. Och med det menar jag ungefär, ligger i en hög i soffan och stirrar tomt framför mig. Det är inte så jävla kul. Mitt i allt detta fann jag mig en gång som vanligt dragen till det blålila berget av plommon i mataffären. Nu är kanske rätt läge att come clean: Jag älskar verkligen plommon, väldigt mycket. Det manifesterade sig tyvärr där och då, i mataffären, genom en hulkande gråt. Fick på grund av den satans PMS:en så starka känslor för plommonen att det rann över totalt när jag inte kunde lokalisera ett enda som inte var så hårt att man kunde gravera diamanter med det. När en tant sedan oroligt lade handen på min arm och frågade om jag var okej tog jag mig samman, nickade genom tårarna och snörvlade fram ”jag älskar de bara så himla mycket”. Hon släppte inte min blick utan nickade bara stillsamt, som om hon också var en fanatisk plommonälskare. Jag bar med mig några av de stenhårda plommonen hem. Resultatet av inköpet är såsen här ovan.