Agnes Lindström Bolmgren går sista året på scenskolan i Stockholm, och under fem kvällar i början av oktober kunde man se hennes scenföreställning Halv åtta i mig. Jag har sett den och tyckte mycket om den, och eftersom den nu finns att se även online ser jag ingen anledning till att knipa käft om den!
På scenen: en ensam kvinna med Meg Ryan-frisyr iförd kockklädsel, bakom en arbetsbänk och framför en rad kylskåp. Hon finhackar rödlök bestämt och effektivt, swishar och swooshar med olivolja, utför varje moment med eftertryck. Berättar om sin ”resa”, hur hon inte gav upp trots motgångarna och istället fann gud i Gordon Ramsey, bet sig fast vid idén om sitt nya jag och hoppades på det bästa. ”Hoppet är det sista som lämnar människan. Och sockersuget”, säger hon. ”Du är vad du äter, du dör ensam, du måste göra din grej och märka ut dig, ingen kommer göra jobbet åt dig… Så då kom jag på den här rätten som är lite av ett självporträtt kan man säga”.
Det underhållande och ganska smärtsamt att se den ensamma karaktären redogöra för hjälpen till självhjälp, som i just hennes fall har med matlagning, eller närmare bestämt med att tävla i matlagning, att göra. Hon ska bli en mästerkock, lyckas. Jag vill veta vad regissören själv tänker om pjäsen, så jag skriver och frågar henne.
”För mig handlar det om en sökare”, svarar Agnes. ”Någon som väldigt gärna vill hitta rätt, få erkännande och som vill men aldrig riktigt lyckas. Lite av en outsider. En sån person som man kanske ömmar för men inte orkar volontärumgås med. En rätt ensam människa som famlar efter halmstrån i kombination med samhällets hets att ‘hitta ditt kall’, ‘tro på dig själv’, att vi ska sträva efter rätt gammalmodiga vinnarideal samt aldrig ge upp.”
Jag frågar hur det kom sig att hon använde fenomenet matlagningsprogram som inamning för berättelsen.
”Att det skulle handla om en matlagningstävling visste jag innan jag visste vad jag ville berätta” skriver hon tillbaka. ”Jag tycker det finns något otroligt roligt och bisarrt med att det på kort tid dök upp så sjukt mycket matlagningstävlingar i alla former över hela världen, och att det sprider sig som en mysig men otäck pest men att ingen riktigt pratar om det. Det är också roligt hur människor som jobbar med mat ofta dramatiserar och tar i när de pratar om mat, hur de pratar om ingredienser och om hur man behandlar dom, som att det är på liv och död. Men ofta är det i princip samma nonsenssnack som sportjournalister som säger att bollen är rund, och det är egentligen bara en enda stor floskelfest. Det är kul med TV-kockar som leker blodigt allvar på samma sätt som lajvare i skogen, fast de har vita kläder och läderförkläde istället för kåpa och läderpung. OBS! Jag älskar också matlagningsprogram!”
