Michail Gorbatjov. Rysk politiker, Sovjetunionens förste och siste verkställande president, mottagare av Nobels fredspris 1990, balladsångare, och… mannen som gett namn till Gorby’s-pirogen?
Jag har inte ätit en Gorby’s på många år, men när jag tänker på den köttfärsfyllda pirogen och dess rödgula förpackning blir jag märkligt varm inombords. Den representerade stor lyx i barndomen. Ritualen att gå hem till en klasskompis efter skolan och micra en Gorby’s medan man blandade till ett glas O’boy, för att sedan sluka alltsammans framför valfri skräpig eftermiddags-TV, var himmelriket.
En gång i lågstadiet fick vi Gorby’s i skolmatsalen. Panik uppstod. Tankarna rusade. Kommer de ta slut innan jag hinner fram? Hur många får man ta? Jag tar två på en gång, trots att jag kanske inte kommer orka båda, för säkerhets skull! Och så vidare. Nu, många år senare och med ett stort antal timmar skolkökstjänstgöring i ryggen, förstår jag exakt hur extravagant den där Gorby’s-lunchen måste varit – både ur ett ekonomiskt perspektiv, och så måste den varit mycket ansträngande för personalen. Fyrahundra panikslagna barn är ju inte är att leka med.
Under den tid i mitt liv då jag faktiskt åt Gorby’s då och då funderade jag aldrig över dess namn. Varför skulle jag ha gjort det? Hade jag känt till ryktet om namnets ursprung hade jag förmodligen ändå inte begripit något. Men, i de flestas liv kommer tillsist en dag då antalet Gorby’s som konsumeras per år inte längre är större än antalet förvirrade tonårstankar på världens orättvisor, på det där med ”politik”, det där med vänstern och högern, det där med att man ser en öppning att profilera sig och visa vem man är genom symboler och olika ogenomtänkta påståenden som utropas i falsett (”Asså NEJ till euron, vill ni att Sverige ska styras från Bryssel eller???”). Och någonstans där dök också namnet Gorbatjov upp.
Jag fick höra att pirogen Gorby’s var döpt efter Michail Gorbatjov. Och plötsligt såg jag att dess förpackning, klarröd och gul med stjärnor, hade designelement som såg ut att vara direkt lånade ur en estetik som användes inom en viss rörelse.
Jag har, ända sedan jag hörde denna *fun fact* om Gorby’s, funderat på om det verkligen är sant. Och om det nu är sant, hur kommer det sig? Det verkar inte vara en vedertagen uppgift, och det verkar inte heller speciellt sannolikt att Dafgårds, som producerar Gorby’s-pirogen, skulle ha valt att döpa sin omåttligt populära after school-frysvara efter en man som som lett Sovjetunionen åren innan dess upplösning, Nobels fredspris eller ej. En finkamning av nätet har inte gett mig mer än just obekräftade rykten, så jag såg ingen annan lösning än vända mig till producenten själv.
Jag skriver till Dafgårds konsumentkontakt: ”Hejsan. Jag har förstått att ni på Dafgårds en gång i tiden var (och förmodligen fortfarande är?) tillverkare av Gorby’s-pirogen. Jag har hört rykten om att den är namngiven efter Gorbatjov. Jag har trots ihärdigt googlande inte kunnat hitta någon trovärdig källa på informationen. Stämmer det? och i så fall, hur kommer det sig? Vänligen, Julia”
Svaret kommer oväntat snabbt. ”Hej Julia. Tack för ditt mail. Pirogen är från början en produkt från ”österled” (kolla gärna nätet, http://sv.wikipedia.org/wiki/Pirog). När Gorbys lanserades 1989 så var just Gorbatjov vid makten och då blev det namnet ”Gorbys”…. Ha en bra dag”
Jag svarar tillbaka, upprymd: ”Tack för snabbt svar. Vad spännande, det stämmer alltså. Det finns ingen historik kring varför man beslutat döpa pirogen efter Sovjetunionens ledare? Det är ett märkligt namnval, trots allt, österled eller ej.”
Återigen kommer svaret snabbt. ”Hej Julia. Jag har tyvärr ingen mer information än att: ”När Gorbys lanserades 1989 så var just Gorbatjov vid makten och då blev det namnet ”Gorbys”…. Ha en bra dag”
Jodå, jag har en bra dag, för jag har äntligen fått bekräftat att det stämmer. Gorby’s-pirogen är döpt efter Gorbatjov.
/Slaktarn
