Förr i tiden var de flesta eniga om följande påståenden:
– Tallriksmodellen är bra
– Mjölk gör dig stark
– Om man äter fett går man upp i vikt, om man motionerar går man ner i vikt.
Nu för tiden är saker och ting lite mer komplicerade.
Här kommer några frågor: vad är egentligen ”detox”, och finns det några vetenskapliga belägg för att det fungerar? Finns det livsmedel som är ”super foods”? Minskar verkligen en glutenfri diet inflammationsnivåerna i kroppen? Och kanske den mest omtvistade frågan: vad är egentligen det bästa sättet att gå ner i vikt?
Den del av matlitteraturen som fokuserar på hälsa är något av ett översvämmat träsk. Det ges varje år ut ofantliga mängder böcker på olika teman. Du kanske vill äta dig lycklig? Eller pigg, smal, smart? Ät dig till ett längre liv, ät fyra mandlar mellan varje måltid, drick bara juice på gröna grönsaker, ät inga kolhydrater men gärna ohyggliga mängder fett. Ät bara basisk mat, för det hämmar tillväxten av candidasvamp. Din kropp är tydligen full av candidasvamp. Ät dig ”ren”, börja idag, för du är smutsig på insidan, riktigt igengrodd, och vem vill vara det?
Igår publicerade DN en text av medicinreportern Amina Manzoor där hon går igenom olika påståenden från den här typen av ät-dig-frisk-böcker, för att se hur de faktiska vetenskapliga beläggen ser ut. ”Det mesta i böckerna är kraftigt överdrivet eller rena lögner”, får vi veta redan i ingressen. Forskning på ämnet mat och hälsa är komplicerad då människors hälsa påverkas av en mängd olika faktorer, för att inte nämna faktorn att våra dieter hela tiden förändras i samband med livsstilsförändringar och allehanda trender. Att fältet är så svårforskat kombinerat med att vi alla vare sig vi vill eller inte tvingas utveckla någon slags relation till vad vi äter lämnar helt enkelt öppet mål för de som tycker mest och har högst röst.
Ord som ”superbär” och ”detox” får mitt blod att koka. Predikningar av typen visste du att chiafrön innehåller sju gånger mer omega-3 än lax!? (mer utförlig rant här!) ger mig ungefär lika mycket tonnårsaktiga trotskänslor som när någon säger om horskop att de verkligen inte tror på sånt, men… det finns ändå nånting där. Nej, det finns inget där. Inget antyder att det ”finns nåt där”. Anledningen till min irritation är att jag kommit att bli en riktigt torr liten vetenskaps-lover på gamla dar, så ni kan säkert föreställa er hur jag satt och såg självgod ut när jag läste Amina Manzoors text.
Hur olika mattrender och inriktningar uppkommer är naturligtvis mycket spännande, men att i print basunera ut felaktig fakta om hur du bör äta för att förändra ditt liv tycks man komma undan med allt för lätt. Speciellt när det kombineras med lite gammalt hederligt påprackat kroppsförakt. Det är helt enkelt bara ett snitsigt sätt att profitera på samtidens osäkerhet för kroppen (är den fin? är den ful? är den invaderad av svamp?!) under täckmanteln ”goda råd”.
/Slaktarn
