Här igen, äntligen: veckans samlade intryck. Egentligen insamlade över en längre tid, egentligen ett sporadiskt återkommande inslag här snarare än regelbundet. Och vad finns det att säga om senaste tiden? Det har varit jul, det har varit årsskifte, det har varit januari. Januari har ju inte det bästa ryktet, det brukar faktiskt vara en de som folk anger är årets värsta månad i undersökningar, och jag är beredd att hålla med. För att pigga upp mig själv har jag kombinerat träning (japp, det är sant, plötsligt händer det) med pizzaätande och högt alkoholintag. En lösning som gjort underverk för humöret, och jag rekommenderar alla som inte har en stark intolerans mot något av komponenterna att testa denna kur.

Nu till väsentligheterna – de så kallade intrycken! Varsågoda.

1. För den som är lite fin i kanten: Heinz ketchup-kaviar

Ja, det är naturligtvis en PR-ploj och produkten kommer endast att producerar i en liten upplaga, men Heinz hade mig verkligen at hello när jag såg detta. För vilken människa med normal till hög uppskattning för ketchup skulle kunna motstå ketchup i sfärformat? På företagets twittersida basunerades det nyligen ut att den som känner sig manad kan delta i utlottningen av en av de 150 mycket exklusiva ketchupkaviarburkarna lagom till alla hjärtans dag. Bu eller bä? Se deras egna film nedan innan du fäller domen.

America’s favorite ketchup presents America’s favorite caviar. Reply with #HeinzKetchupCaviar and #Sweeps for the chance to get your hands on one of 150 jars this Valen-HEINZ day. No purchase necessary. Rules linked in bio. pic.twitter.com/aa8NNebVk1

— Heinz Ketchup (@HeinzKetchup_US) 24 januari 2019

2. Färdigrätter från Muji

Japanska Muji gör produkter med minimalistisk design för alla delar av livet och har funnits i Sverige ett bra tag. Jag gillar Muji och har därför blivit smärtsamt medveten om att det utbud jag haft att tillgå här är en miljard gånger större utomlands. Särskilt plågad har jag varit av att deras hudvård (som är lika minimalistisk den, vilket ett känsligt fejs tackar glatt för) inte funnits att tillgå – tills relativt nyligen. Och samtidigt som hudvården entrade den svenska marknaden dök även Mujis utbud av mat upp! När jag såg det pirrade det till i hela kroppen kan jag berätta, och jag valde raskt ut ett snack (en uppsättning rättikachips i funky färger) samt två vegetariska rätter förpackade i vaakumpåsar. Någon mer som testat? Det är trots hela vaakumförpackningen/astronautmatkänslan något tilldragande över det hela som jag inte kan sätta fingret på riktigt ännu, men vill ni så gör jag ett utförligt försök.

3. Inköpslistans död

I botten på en kundkorg låg den fastklibbad, en relik från en svunnen tid: den fysiska inköpslistan. Minns ni förr när de fanns överallt? De låg i drivor i slutet av kassornas rullband tillsammans med kvarlämnade kvitton, de dök upp i jackfickor och berättade historier om en dag för länge sedan som man för nästan lika länge sedan glömt. De spelade till och med huvudrollen i böcker som typiskt såldes i butiker som Designtorget – ni vet sånna lite knasiga böcker som Brev till samhället eller de där med foton av arga lappar på stan. Men det senaste årtiondet när vi alla jobbat smartphones har de dykt upp allt mer sällan. Jag insåg när jag såg denna ganska intetsägande lilla lapp att jag saknat dem. Det finns sällan möjlighet längre att fundera kring vad någon lever för liv som handlar mjölig potatis, vatten och morötter.

4. Opjåskiga matböcker

Varför och vilken nytta eller skada det eventuellt gör kan vi tala om en annan gång, men det försiggår ett jävla pjåskande med maten nu för tiden. Alla har specialkost, alla har dåligt samvete, alla är oroliga. Under ett besök i en bokhandel för en tid sedan noterade jag dock två böcker som båda faller in i en kategori jag valt att kalla opjåskiga matböcker. Ät din jävel av etnologen och journalisten Malin Haawind kan beskrivas som en bok om hälsohets och om hur vi bygger identitet genom vad vi äter. Hänsyn tas till att vi alla är människor och inte kan mer än påverkas av löpsedlar och diethets, men på det helaa taget: en opjåskig bok om mat. Och så var det bok nummer två: Det ängsliga matsamhället av Andreas Håkansson. Där ställs andra frågor, som tillexempel vad som händer när kemister designar maten snarare än kockar, eller för att ta bokens baksida till hjälp: ”många högröstade kritiker menar att industrimaten är näringsfattig, miljöfarlig, bedräglig eller rentav giftig. Finns det fog för denna kritik? Det ängsliga matsamhället tittar närmare på den industriella matproduktionen och drar slutsatsen att industrimat inte alls är så farlig som många tror. Kritiken bygger snarare på att den storskaliga industriella matproduktionen har hamnat på kollisionskurs med en samling vanliga värderingar”. Pjåskfritt där med. Behagligt va?

Och där stoppar vi och säger tack och hej för denna gång. Hoppas det var givande på ett eller annat vis.
/Slaktarn