Matiga recept på maxade mackor!
Smaklig spis när det är kris!
Jag bläddrar bland gamla matartiklar på DN:s hemsida. Där finns en intervju med Mathias Dahlgren, rubriken lyder ”Den nya tallriksmodellen”. Den nya tallriksmodellen är växtbaserad och den räcker till fler än en. ”Att dela tallrik gör matupplevelsen större, tycker kocken Mathias Dahlgren”.
Jaså det tycker han. Han har säkert rätt. Själv stressar jag upp mig inför tanken. Har alltid upplevt mig själv som girig när det gäller mat, alltid rädd att det ska ta slut. Garderat mig och plockat på mig mer än jag borde vilja ha. Det har blivit bättre med åren. Ibland tänker jag att det har blivit bättre med åren för att min ekonomi är bättre, att jag har råd att unna mig avspändhet inför det delade fatet.
Jag skyller den här nervositeten på mina syskon. Hade de inte varit där med sina hungriga munnar och giriga fingrar så hade det aldrig blivit kamp om de bästa bitarna och jag hade aldrig reagerat med stress på Mathias Dahlgrens idé om att dela fat och dela mat.
Barnet i mig minns hur det var. Någon snäll vuxen kunde tillexempel ha bakat kanelbullar. Jag hade tre kusiner och två äldre syskon och alla kunde äta mer och snabbare än mig: på den tid jag ätit en bulle hade de hunnit sätta tänderna i sin fjärde, och så plötsligt var fatet tomt. Jag kunde gräma mig i timmar efteråt. Dagar. När jag jobbade i skolkök aktiverade åsynen av barnen i matkön känslan igen. Jag kände igen mig i deras hetsiga kroppspråk. Fäktandet med serveringsskedarna, tängerna som används för att fösa bort tängerna för någon annan, hur barnen vrålar Hur många får man ta!!!, och så tar de nio för man FÅR ta nio och då gör man det även om det skulle räcka med fem för att bli mätt.
Det var alltid en kamp hemma, godsaker gömdes på märkliga ställen för att de skulle överleva dagen och mina och mina syskons giriga fingrar som letade sig in i alla lådor och skåp och burkar. Samtidigt visste jag att det fanns familjer som hade tillexempel en ”godislåda” i köket som svämmade över av snickers och dajm. Hur var det möjligt? Upplevde de ungarna inte samma stress? Kunde de verkligen bara låta dem ligga där?
Jag skrev om ordet buksorg för en tid sen, ett nytt ord med ett gammalt ursprung som beror en ständig rädsla för att maten inte ska räcka till. och när jag berättade om upptäckten för vänner så kom vi ofrånkomligt in på det där med att ha syskon. En bror, en konkurrerande kraft som kastade sig över det som borde vara ditt, en syster som roffade åt sig när du tappade fokus bara en sekund.
Nu för tiden när det ska delas på maten så drar jag ett tydligt sträck genom alltsammans, föser isär de två delarna, markerar tydligt vilken som tillhör vem. Det är ett ocharmigt sätt att umgås på, många mil ifrån bilden av den där perfekta måltiden där vi avslappnat bryter bröd tillsammans, smakar från varandras gafflar utan några konstigheter, skrattar och plockar med händerna från det stora fatet i mitten. Tänk då att någon kommer och rutar in maten i zoner och strängt för protokoll över vems som är vems? Nä.
En av livets googlingar:
Got a lot on your plate? Click here for successful stress management strategies, föreslår google. Nej. En annan träff: Are you secretly tired of sharing at restaurants? Jag vet inte. Ja. Nej. Ja.
Vissa lärde sig att dela på den mat som fanns, andra slogs med näbbar och klor. Jag förstår att jag som vuxen kvinna inte kan bete mig så. Ingen vill se det. Jag är inte dummare än att jag spelar med, sansat lägger för mig på tallriken, svenskt delar den sista biten om och om igen som om dess halveringstid var oändlig. Men inom mig kokar det och morrar. När tar det slut?
/Slaktarn
