Inlägg taggade: DN

10:33 25 Jul 2018

Matiga recept på maxade mackor!
Smaklig spis när det är kris!

Jag bläddrar bland gamla matartiklar på DN:s hemsida. Där finns en intervju med Mathias Dahlgren, rubriken lyder ”Den nya tallriksmodellen”. Den nya tallriksmodellen är växtbaserad och den räcker till fler än en. ”Att dela tallrik gör matupplevelsen större, tycker kocken Mathias Dahlgren”.

Jaså det tycker han. Han har säkert rätt. Själv stressar jag upp mig inför tanken. Har alltid upplevt mig själv som girig när det gäller mat, alltid rädd att det ska ta slut. Garderat mig och plockat på mig mer än jag borde vilja ha. Det har blivit bättre med åren. Ibland tänker jag att det har blivit bättre med åren för att min ekonomi är bättre, att jag har råd att unna mig avspändhet inför det delade fatet.

Jag skyller den här nervositeten på mina syskon. Hade de inte varit där med sina hungriga munnar och giriga fingrar så hade det aldrig blivit kamp om de bästa bitarna och jag hade aldrig reagerat med stress på Mathias Dahlgrens idé om att dela fat och dela mat.

Barnet i mig minns hur det var. Någon snäll vuxen kunde tillexempel ha bakat kanelbullar. Jag hade tre kusiner och två äldre syskon och alla kunde äta mer och snabbare än mig: på den tid jag ätit en bulle hade de hunnit sätta tänderna i sin fjärde, och så plötsligt var fatet tomt. Jag kunde gräma mig i timmar efteråt. Dagar. När jag jobbade i skolkök aktiverade åsynen av barnen i matkön känslan igen. Jag kände igen mig i deras hetsiga kroppspråk. Fäktandet med serveringsskedarna, tängerna som används för att fösa bort tängerna för någon annan, hur barnen vrålar Hur många får man ta!!!, och så tar de nio för man FÅR ta nio och då gör man det även om det skulle räcka med fem för att bli mätt.

Det var alltid en kamp hemma, godsaker gömdes på märkliga ställen för att de skulle överleva dagen och mina och mina syskons giriga fingrar som letade sig in i alla lådor och skåp och burkar. Samtidigt visste jag att det fanns familjer som hade tillexempel en ”godislåda” i köket som svämmade över av snickers och dajm. Hur var det möjligt? Upplevde de ungarna inte samma stress? Kunde de verkligen bara låta dem ligga där?

Jag skrev om ordet buksorg för en tid sen, ett nytt ord med ett gammalt ursprung som beror en ständig rädsla för att maten inte ska räcka till. och när jag berättade om upptäckten för vänner så kom vi ofrånkomligt in på det där med att ha syskon. En bror, en konkurrerande kraft som kastade sig över det som borde vara ditt, en syster som roffade åt sig när du tappade fokus bara en sekund.

Nu för tiden när det ska delas på maten så drar jag ett tydligt sträck genom alltsammans, föser isär de två delarna, markerar tydligt vilken som tillhör vem. Det är ett ocharmigt sätt att umgås på, många mil ifrån bilden av den där perfekta måltiden där vi avslappnat bryter bröd tillsammans, smakar från varandras gafflar utan några konstigheter, skrattar och plockar med händerna från det stora fatet i mitten. Tänk då att någon kommer och rutar in maten i zoner och strängt för protokoll över vems som är vems? Nä.

En av livets googlingar:

Got a lot on your plate? Click here for successful stress management strategies, föreslår google. Nej. En annan träff: Are you secretly tired of sharing at restaurants? Jag vet inte. Ja. Nej. Ja.

Vissa lärde sig att dela på den mat som fanns, andra slogs med näbbar och klor. Jag förstår att jag som vuxen kvinna inte kan bete mig så. Ingen vill se det. Jag är inte dummare än att jag spelar med, sansat lägger för mig på tallriken, svenskt delar den sista biten om och om igen som om dess halveringstid var oändlig. Men inom mig kokar det och morrar. När tar det slut?

/Slaktarn

14:52 21 Sep 2016

Förr i tiden var de flesta eniga om följande påståenden:

– Tallriksmodellen är bra
– Mjölk gör dig stark
– Om man äter fett går man upp i vikt, om man motionerar går man ner i vikt.

Nu för tiden är saker och ting lite mer komplicerade.

Här kommer några frågor: vad är egentligen ”detox”, och finns det några vetenskapliga belägg för att det fungerar? Finns det livsmedel som är ”super foods”? Minskar verkligen en glutenfri diet inflammationsnivåerna i kroppen? Och kanske den mest omtvistade frågan: vad är egentligen det bästa sättet att gå ner i vikt?

Den del av matlitteraturen som fokuserar på hälsa är något av ett översvämmat träsk. Det ges varje år ut ofantliga mängder böcker på olika teman. Du kanske vill äta dig lycklig? Eller pigg, smal, smart? Ät dig till ett längre liv, ät fyra mandlar mellan varje måltid, drick bara juice på gröna grönsaker, ät inga kolhydrater men gärna ohyggliga mängder fett. Ät bara basisk mat, för det hämmar tillväxten av candidasvamp. Din kropp är tydligen full av candidasvamp. Ät dig ”ren”, börja idag, för du är smutsig på insidan, riktigt igengrodd, och vem vill vara det?

Igår publicerade DN en text av medicinreportern Amina Manzoor där hon går igenom olika påståenden från den här typen av ät-dig-frisk-böcker, för att se hur de faktiska vetenskapliga beläggen ser ut. ”Det mesta i böckerna är kraftigt överdrivet eller rena lögner”, får vi veta redan i ingressen. Forskning på ämnet mat och hälsa är komplicerad då människors hälsa påverkas av en mängd olika faktorer, för att inte nämna faktorn att våra dieter hela tiden förändras i samband med livsstilsförändringar och allehanda trender. Att fältet är så svårforskat kombinerat med att vi alla vare sig vi vill eller inte tvingas utveckla någon slags relation till vad vi äter lämnar helt enkelt öppet mål för de som tycker mest och har högst röst.

Ord som ”superbär” och ”detox” får mitt blod att koka. Predikningar av typen visste du att chiafrön innehåller sju gånger mer omega-3 än lax!? (mer utförlig rant här!) ger mig ungefär lika mycket tonnårsaktiga trotskänslor som när någon säger om horskop att de verkligen inte tror på sånt, men… det finns ändå nånting där. Nej, det finns inget där. Inget antyder att det ”finns nåt där”. Anledningen till min irritation är att jag kommit att bli en riktigt torr liten vetenskaps-lover på gamla dar, så ni kan säkert föreställa er hur jag satt och såg självgod ut när jag läste Amina Manzoors text.

Hur olika mattrender och inriktningar uppkommer är naturligtvis mycket spännande, men att i print basunera ut felaktig fakta om hur du bör äta för att förändra ditt liv tycks man komma undan med allt för lätt. Speciellt när det kombineras med lite gammalt hederligt påprackat kroppsförakt. Det är helt enkelt bara ett snitsigt sätt att profitera på samtidens osäkerhet för kroppen (är den fin? är den ful? är den invaderad av svamp?!) under täckmanteln ”goda råd”.

/Slaktarn