Varje gång jag dricker sangria upplever jag det som en hyllning till mitt sextonåriga jag. Not a girl, not yet a women som Britney skulle formulerat det, och dryckesvalet – de gånger valet överhuvudtaget fanns – landade naturligtvis på en kanna vin pumpad med socker- och fruktsterioder. Rödvinsangrian må (för det mesta) tillhöra mitt förflutna, men nu är vi i mitten av augusti och det är dessutom fredag imorgon, så det är inte mer än rimligt att vi alla utökar sangriarepertoaren med en extra somrig variant gjord på rosévin, rabarber och jordgubb.

Det finns något en måste ta ställning till när det gäller att blanda till en sån här anrättning, och det är huruvida man accepterar grumlighet eller inte. Jag personligen gör det, uppskattar det till och med, men vi är ju inte alla av samma skrot och korn. De som är kräsna i frågan gör bäst i att koka en sirap på rabarber och jordgubb (detta recept är tjänligt, men släng i en kanelstång också while you’re at it), medan vi andra lite mer jordnära individer håller oss till puré-approachen. Det är också just där, i purén, vi tar avstamp nu när det nalkas recept.

1. Börja med att rensa och skära sådär fyra rabarberstjälkar i bitar. Lägg i en kastrull tillsammans med några ansade och delade jordgubbar, ett par-tre stycken räcker men ta så många du vill så länge du passar dig för att övermanna rabarbersmaken. Lägg till 1,5 dl strösocker och en kanelstång. Det kan behövas mer eller mindre socker beroende på rabarbernas syra, men sött är gött i detta fall. Låt bubbla på medelvärme i femton minuter.

2. Du bör då finna dig stirrandes ner i något som liknar det på bilden ovan. Plocka nu ut kanelstången och fös ner rabarberkoket i en mixer (eller använd mixerstav). Häll i lite vatten eller limejuice för att få fart på puréandet, och ge inte upp förrän du har en slät sörja.

3. Eftersom min plan var att ta med alltsammans till en god vän och blanda min rosésangria där packade jag ner min puré i en pålitlig gammal burk, och det är förresten en bra idé oavsett om du ska frakta den eller inte – du kommer nämligen förmodligen få lite över som du kan ställa i kylen och äta på havregrynsgröt följande morgonen.

Men nu till det verkligt viktiga: sangriamonteringen. Välj en kanna du gillar och häll i en hel flaska av ditt föredragna rosévin. Komplettera med runt en deciliter av din rabarber- och jordgubbspuré, släng i några isbitar och ordentligt med jordgubbar, eventuellt en kanelstång och, om du tillsatte limejuice i puréfasen, ett gäng limeskivor.

Nå, detta må vara den perfekta sommardrinken, men det betyder tyvärr inte (förutsatt att du inte använde dig av sirapsmetoden) att det är den perfekta emulsionen. Nej, denna drink kräver ett omrörningsverktyg, något som lyckligtvis betyder att du får användning för eventuella överblivna rabarberstänger – de kommer dig gladerligen till undsättning om du kallar på dem.

Nu återstår bara att låta din vän hälla upp i lämpliga glas och för dig att ta dig en näve chips i ena handen och ditt glas i den andra, och så avnjuter ni denna hyllning till livet, sommaren och den inre sextonåringen.

/Slaktarn

Jag minns tydligt hur det var att komma hem till andra som barn och upptäcka hur allt doftade främmande. Ens vän som trycker nyckeln i låset, dörren svänger upp, och där kommer den redan i hallen: en hel familjs liv och leverne, dagar som samlats på hög och börjat lukta. Det var nästan aldrig en obehaglig lukt, bara annorlunda än ens egen, som man förstås var så van vid att man aldrig skulle kunna identifiera den.

Att komma till min äldsta väns barndomshem förknippar jag med en svag tvåldoft, något i stil med Nivea eller Dove, och precis som hemma hos mig fanns en gammalt-hus-lukt lurande i bakgrunden. En annan vän bodde i ett nybyggt hus, och de hade tvättrum precis i anslutning till hallen. Hemma hos dem var det första som presenterade sig en doft av sköljmedel och plast. Fortsatte man framåt blev det dock strax annat ljud i skällan: de hade marsvin, och den sötaktiga doft som kommer från smådjursspillning och halm är det som stannat kvar som representation av hennes hem i mitt mentala doftbibliotek. En tredje vän bodde i ett enormt hus fyllt av ny elektronik, och jag inbillar mig att det fanns en doft som hörde ihop med de enorma stereoanläggningarna, den gigantiska platta tv-skärmen (ett exotiskt inslag i hemmet på den tiden), de många datorerna med sina rymdskeppsliknande högtalare. Lukten av det, i kombination med de kaviarmackor min vän alltid kastade i sig så fort tillfälle gavs, kommer för alltid vara förknippad med hennes och huset hon bodde i.

Det fanns ytterligare en nivå av doftdissonans, och det var när man som barn skulle sova över hos någon annan och kröp ner i den familjens lakan. Stela och frasiga eller flortunna och urtvättade, sommarstugedoft eller okänd kemikalisk äppelblomslukt, ibland någon malkula som varit i farten, en yllefilt istället för täcke. Och hur lukten växte när man låg där i mörkret, blickstilla för att inte tältsängen skulle knirka, med öronen spetsade för att analysera om vännens andhämtning. Sover du???

Den absolut starkaste främmande-lukt-upplevelsen var dock de gånger man fann sig positionerad framför en annan familjs kylskåp, drog upp dörren och kände hur hela kroppen spände sig inför vad som skulle komma: annan familjs kylskåp. Annan familjs kylskåpslukt. Annan familjs äckliga kylskåpslukt. Det främmande kom förstås ifrån att de åt andra saker, om de hade för vana att sätta lock och plast på burkar och skålar som ställdes in, rotationen på grejerna i kylen, och i viss mån naturligtvis också hur hygienmässigt ambitiösa kylskåpsanvändarna var.

Nu för tiden känner jag inte av de här sakerna alls på samma starka sätt. Andras lakanslukt tänker jag knappt på när jag sover över någonstans, första doftintrycket av ditt hem kommer blekna i samma stund som det skapats (om du inte gjort något riktigt off), och likadant är det med din kyl. Det finns dock undantag i denna vuxenlivets doftimmunitet. Tills nyligen kunde jag inte riktigt formulera det för mig själv, osäker på om det var inbillning eller inte, men efter att ha läst den här texten känner jag att jag har tillräckligt med vatten på min kvarn för att basunera ut den osminkade sanningen: många människor gör isbitar som stinker. Alltså stinker riktigt illa.

Maten är god, människorna ännu godare, spriten flödar och isen luktar skit. Vill man ha det så? Nej. Låt oss alla dra vårt strå till stacken för att synliggöra detta problem, som förpestar våra gin & tonics. Steg ett är att identifiera källan till problemet: hur kommer det sig att isen stinker? Förutsatt att du inte använt toalettvatten eller gammalt blomvatten till till dina iskuber finns det tre möjliga skäl. Det ena är dålig lukt i din frys, det andra är att själva behållaren du gör isen i luktar, och det tredje är att du använder is som legat och murrat i frysens inre sedan stenåldern.

Nu när jag klagat så vansinnigt vill jag inte vara sämre än att jag kommer med några åtgärdsförslag.

1. Gör dig själv och eventuella isknaprande gäster en tjänst och ta dig en ordentlig sniff i frysen. Luktar det ingenting? Bra, då har du ditt på det torra och kan fortsätta till steg två i åtgärdspaketet. Finns det däremot en bidoft, diskret som markant, så är kanske dags att frosta ur, rengöra och börja på en ny kula.

2. Vi riktar blickarna mot en annan potentiell bov i dramat: isbehållaren. Hur längesen var det du diskade dina isbehållare egentligen? Det är förmodligen dags. Luktar de ingenting efter sin skönhetsbehandling är de godkända, men återigen: har de en bidoft så åker de ut. När du sedan ska skaffa dig en ny kan följande vara värt att ta i beaktning: silikon drar till sig lukt mer än plast, och rostfritt stål drar inte åt sig lukt alls. Isbehållare med lock är det allra säkraste alternativet. Använder du sånna där engångs-ispåsar i plast kan du slänga ner dem i en burk och stänga till om dem.

3. Den slutgiltiga lösningen är att konsumera is i en rasande takt, alltså så snart vattnet frusit. Gör du detta kan du i princip ignorera ovanstående. Men att tvingas hålla koll på fryst vatten på det viset känns som att addera en onödig stress i en redan ganska stressande värld. Kanske är det bättre att hålla kvar andemeningen av denna punkt, och komma ihåg att nygjord is är godast och bäst i alla lägen.

Er doftguru och vän,
/Slaktarn

Som bekant är varje dag en sällsam gåva, och en ny skimrande möjlighet att trycka i sig mat och dryck. I semesterläget jag för tillfället befinner mig i verkar det vara ett särskilt aktuellt påstående, det verkar nämligen inte finnas någon hejd på de osedvanligt glädjande dryckesupplevelserna. Här kommer tre av dem.

1. Campari + juice

Varje gång jag dricker campari med apelsinjuice förflyttas jag tillbaka i tiden till en särskilt stökig och spännande sommar för några år sedan. Innan den sommaren hade jag nästan inte druckit campari alls, så det är kanske inte så konstigt campari med juice nu har en bismak av kaos, ångest och förälskelse. Det är inte alltid jag vill återuppleva den tiden i dryckesform, men då och då kan det vara fint att blanda till en glödande rödgul solnedgång och långsamt dricka upp den medan man funderar över sin egen obegripliga metamorfos. Under en utflykt till den lilla staden Amalfi för några dagar sedan fick jag en särkskilt tillfredställande variant: ett högt glas till hälften fyllt av campari och is, och vid vid sidan om en liten kanna med färskpressad apelsinjuice. Accessoar: dubbla sugrör och salta mandlar.

2. Iskaffen

Stående inslag i mina mornar sedan några dagar tillbaka, och en mycket pålitlig semestervana jag gått in mer i detalj kring här.

3. En iskall martini

För att begripa det härliga med detta måste jag börja med ett lästips. Författaren Paul Auster fick frågan om han kunde skriva ett antal berättelser för uppläsning i den amerikanska reklamfria radiokanalen NPR, men han bad istället om lyssnarnas egna berättelser. Som naturligtvis strömmade in. I boken True tales of american life finns hundraåttio av dem samlade, och bland dem finns en kort och mycket alkoholromantisk text om martinidrickande. Den har etsat sig fast i mig. James Bond, släng dig i väggen, den där berättelsen har hela äran (och bär all skuld) för att jag då och då väljer bort det lättsamma och lekfulla till förmån för den krävande och sträva martinin.

På återseende,
/Slaktarn

Hej på er och välkomna till Slaktarn: After work edition.

Det finns ingen anledning att låta fredagskvällen komma undan med något annat än att vara extra allt. Det kräver nämligen inte speciellt mycket arbete – du behöver endast sparka av dig dina obekväma skor, rassla ihop en snabb americano, och laga lika snabba friterade svartpepparcalamari med citron- och vitlöksmajonnäs att äta till. Konsumera halvliggandes, helst av allt tillsammans med en vän du tycker särskilt mycket om.

Americano Cocktail

Drinken först, för den går snabbast, och du kommer behöva extra klarröd bittersöt styrka för att ta dig igenom den om än mycket snabba calamaritillagningen. Snabb americanolektion: Drinken skapades namnet till trots i Italien i början av sextiotalet, och gick från början under namnet ”Milano-Torino”, på grund av ingredienserna (Campari från Milano, och vermouthen Punt e Mas från Turin). I Ian Flemmings böcker om James Bond dricker han som vi alla vet Martini, men i seriens första bok Casino Royale ger Flemming sin huvudkaraktär faktiskt en Americano att dricka.

Hur gör man då? Fyll ett glas med is, häll över 3 cl söt röd vermouth och 3 cl campari, och fyll på med sodavatten. Sedan garnerar du alltsammans med en remsa apelsinskal (eller en apelsinskiva om du inte bemästrar rems-tekniken). Så enkelt var det.

Salt- och pepparcalamari med citron- och vitlöksmajonnäs

Till en svalkande drink behövs krispigt tilltugg med stora smaker! Den här calamarikompositionen uppfyller samtliga krav. Nu är bläckfisken i säsong, och det finns få saker som är med tillfredställande än att sätta kniven i en sån där lång blek bläckfisktub, men det går lika bra att använda fryst som du tar fram på morgonen och låter tina i kylen över dagen. Till det här receptet behöver du runt femhundra gram.

Vi börjar dock med majonnäsen. Det är inga konstigheter. Köp en bra majonnäs, ekologisk, och sleva upp i en skål. Så mycket du behagar. Sedan river du ner skal och saft av en halv citron, och knappt en halv vitlöksklyfta. Rör om. Klart.

Bläckfisken då?

1. Börja med att hetta upp neutral olja i en kastrull. Hur mycket du ska använda är inte mycket nytta för mig att bestämma, för det beror helt på hur storbottnad kastrull du använder. Se bara till att du har runt fem centimeter upp på kanten att slå runt i.

2. Se till att dina bläckfiskringar är någorlunda torra, och lägg dem i en plastpåse. Mortla (eller mal, om du inte äger en mortel) två matskedar svartpepparkorn och en matskedar flingsalt, och häll ner i plastpåsen. Lägg till ett par matskedar panko och en matsked semolinamjöl (älskar semolinamjölet här, men kör på vetemjöl om du inte har). Är du medlem av the gluten free society – skippa både pankon och mjölet och använd ett par matskedar majsmjöl istället. Gojsa runt alltsammans i plastpåsen så att alla bläckfiskringar år bekanta sig med de torra ingredienserna.

3. Oljan ska vara riktigt varm, men inte börja ryka – känner du dig nervös för att fritera föreslår jag att du förbereder dig genom att läsa detta. Testa med att droppa i lite mjöl eller en träpinne och se om det börjar fräsa och bubbla. Häll i dina bläckfiskringar, ta dem i omgångar om det är trångt i pannan, och titta nöjt på medan de puffar upp sig och blir gyllene. Älskar när de puffar upp sig och blir gyllene!

4. Lägg upp på tjockt hushållspapper eller tidningspapper, släng dit några citronklyftor och en skur bladpersilja (eller timjan som jag använde), och så hugger du in snabbt som attans.

/Slaktarn

Av lite olika skäl som är ganska tråkiga att höra om gick jag för några dagar sedan igenom mina bilder i telefonen. Eftersom jag sällan byter telefon och därför hade bilder sedan flera år att gå igenom var det lika delar härligt som jobbigt. Jag är nämligen mycket nostalgiskt lagd, och det kan ju generera märkligt ambivalenta känslor. Nostalgin har dock minskat med åren. I tonnåren var den på sin peak, och när jag tittade på alla dessa bilder från olika tider i mitt liv vaknade plötsligt min inre tonnåring till liv ur sin mångåriga dvala. Den ville vara med och titta, vältra sig i de motsträviga känslorna som är glädje över det som varit, och sorg över att allting alltid till sist tar slut.

Många av bilderna visade sig vara relaterade till mat eller måltider. Precis som bilderna i sig tar mig tillbaka i ett kick, kan också maten jag åt åstadkomma samma sak. Det finns mängder av exempel på mat som böjer tid och rum, förflyttar en till en annan värld som kanske inte längre finns. Som kokt mandelpotatis med smör. Varma mackor. Eller varm och kall direkt ur tetran. Jag tänkte dela med mig av några bilder och dess sammanhang.

Den här bilden är från ett gatumatstånd i Krung Thon Buri i Bangkok, där jag och min respektive hade hyrt en lägenhet i en månad förra året. Damen på bilden stod på samma ställe varje dag och lagade Pad Thai till lunchsugna. En dag, efter att ha ätit hennes mat några gånger, vågade jag slutligen fråga henne om hon kunde visa mig hur hon gjorde. Så när hon fick en lugn stund höll hon privatkurs för mig, på en blandning av knagglig engelska, thailändska och kroppsspråk. Sedan gick jag till den lokala matbutiken och handlade.

Det här är jag vid matbordet en tidig morgon  i november 2010, när jag intar min frukost bestående av en klementin. Den natten hade jag sovit tre timmar, egentligen mest för att jag tyckte att det kändes jobbigt att sova, för det betydde att dagen efter skulle komma så fort. Problemet med att varje dag blev till en ny hela tiden var att jag arbetade på ett ställe där jag vantrivdes något överjävligt, men av någon anledning inte drog. Lärdom av den tiden: Om det känns dåligt är det dåligt. Samt att klementiner inte är fullgod frukost.

Lite mer up beat! En sockerkaka jag åt på ett bokcafé i Paris för fyra år sedan. En sockerkaka, jaha, tänker du. Det fina med just den här sockerkakan var att att den hade krönts av något ovanligt. Ni vet när man pressar apelsiner för hand och får en massa fruktkött och kärnor i pressen? Här hade de pillat bort kärnorna och öst ut fruktköttet över varje sockerkaksskiva. En påminnelse om det fina med det enkla.

Fylla tjugofem i en stad långt bort och vara lyckligare än någon gång tidigare i livet (och dricka drink med sockerrör som drinkpinne = amazeballs).

Fiska, varje sommar i en sjö som ligger i i den lilla byn Vitvattnet i Västerbotten. Ute på sjön är den enda plats myggen inte kan ta en. Och så är det fantastiskt vackert där, med det spegelblanka och kvällen som aldrig blir mörk. Ibland får man massor av abborar. Ibland får man inga. Ibland får man en enorm gädda på kroken, en sån som är uråldrig och vis och sliter av linan för en. När vi rott i land och dragit upp bryggan på strandkanten letar vi reda på en kvist, på vilken vi trär alla abborrarna och bär hem dom. Sedan rensas de, och på morgonen panerar vi de i stöbröd och steker dem i smör till frukost.

I Indien finns det en by som heter Agonda. Dit åker många för att lära sig Yoga, ”hitta sig själva” eller dricka olika juicer och ligga på stranden. Tar man en riksha upp i bergen finner man en liten restaurang som är familjeägd och vegetarisk, många av rätterna är veganska. Det finns en terass där man kan sitta och lyssna på ljud från jungeln utanför. Ibland går strömmen, och då får man vänta längre på maten. På bilden syns ost- och zuccinifritters med dipsås, grovt bröd med cashewnötssmör och en liten sallad på tomat. Min kropp kränger och vrider sig som en plågad daggmask när jag tänker på att jag aldrig tog receptet.

Att promenera längs memory lane är lite mer som att jogga längs memory lane och ha riktigt dålig kondition. Det är vansinnigt utmattande. Så vi får ta resten en annan gång om det finns intresse av sånt.

…Tills dess!
/Slaktarn