Well well well! Vi möts igen, i detta format kallat ”veckans samlande intryck”. Om vanliga inlägg är middag så är detta plockmat. Varsågod att ta för dig.

1. Den överdådiga gröten

Gröt med extra allt på lokal

Gröt med extra allt hemma i soffan

Efter en tid i influensakarantän gjorde jag premiär ute i världen igen genom att besöka ett nyöppnat kafé i närheten av min bostad. Där har man specialiserat sig på att servera uppblötta gryn – något som kanske inte låter så aptitligt, men som i själva verket betyder variationer på oerhört överdådig gröt. Den här typen av mat provocerar mig en smula, inte för att den inte är god eller värdig att ätas, utan för att den med sina nötter och frön presenteras som ett hälsoalternativ till annat. I själva verket är det sött som tusan, nästan lika mycket ”topping” som gröt, och smakar synnerligen likt efterrätt. Den far helt enkelt under falsk flagg. Bortser man från det finns det dock stor njutning att vinna! Såpass till och med att jag kopierat min grötskål hemma flera gånger: en slags lös havregrynsgröt (ibland med nymornad kardemumma) med oatly, körsbärssås, rostad flagad mandel och kokosflingor. Ibland har variationer förekommit, som blåbär, vispgrädde eller hasselnötter. Det är en perfekt hybrid mellan efterrätt och frukost, ovärderlig i dessa tider när kroppen kämpar för att hålla sig över sjukdomsytan.

2. Broccolocco?

Jag letade ett knippe broccoli, men fann endast dessa gigantiska och vilt krängande ”broccoloccos”. Förvirrad och lite besvärad inför detta nya tog jag upp telefonen och tog en bild. Backade undan. Gick hem och googlade och fick veta att det är företaget Grönsaksmästarna som ligger bakom denna krumbuktande skapelse: ”En helt ny sorts Broccoli som är lite större än en vanlig broccoli. Denna broccolin är godare än en vanlig broccoli då den är sötare och mildare i smaken”.

3. Middag på Ichi

Äntligen kom dagen då jag fick uppleva nya restaurangen Ichi! En underbar matupplevelse i fast meny om sex serveringar (plus några överraskningar) som för min del stegrade mot slutet. Höjdpunkterna var en röding med krispigt skinn och sås på vit miso, brödet som kom varmt i prassligt papper, en buljong med kött från mjölkko och en klick färsk wasabi som revs vid bordet. Och desserten på färskostglass och färskostparfait med en karamellig bit palsternacka och en fantastiskt blommig kastanjehonung.

4. Dumplings för latmaskar

Det roliga med att göra dumplings själv är att pyssla med dem, själva donandet med att vika dem. Annars kan man köpa jättegoda  från restaurang. Men, vill man ha tillfredsställelsen av att ha lagat något själv men inte den tidskrävande aspekten i att sitta och vika och vika och vika så kan man gå till Lagerhaus och köpa en sån här. Finns förstås att finna på andra ställen också, som på world wide web tillexempel, men detta är första gången jag sprungit in i ett sånt här litet dumplingsverktyg i butik. Eftersom jag samlar på onödiga köksprylar kunde jag inte motstå.

5. Nyhet från Mifú: Mifú Strips

För en tid sedan skrev jag om finska Valios produkt Mifú, ett stekbart gryn på mjölkprotein. Nu har grynen kompletterats med strimlor – större bitar som är laktosfria och fettsnåla och som kan användas i wok, grytor, fajitas eller vad man än behagar. Mifú säljs i förpackningar om 250 gram, och finns i smakerna naturell samt paprika/chili. Jag har testkört strimlorna ett par gånger, ena gången som substitut för kyckling i en wok med pak choi och jordnötsdressing, och andra gången istället för korv i en gammal hederlig korvstroganoff som serverades med ris. De är lätthanterliga och ganska intuitiva att jobba med, och för min del konsistensmässigt att föredra framför tillexempel oumph och liknande produkter. Den naturella varianten behöver ordentligt med smaksättning, så var inte blyg. Här finns mängder av recept för den som är sugen på att testa!

6. Nya matserien Ugly Delicious på Netflix

Momofuku-kocken David Chang jagar smaker i nytt programformat, som inte är helt olikt det numera nerlagda magasinet Lucky Peach (som bland annat Chang låg bakom) i tilltalet. Ugly Delicious lutar sig inte minsta lilla mot matporrestetik, men det hindrar en inte från att bli vrålhungrig av att kolla – jag menar det, titta med snacks i närheten. I varje avsnitt behandlas en rätt eller ett tema, och ledordet är hela tiden nyfikenhet. Det görs ingen skillnad på om smakerna kommer från komplicerade hantverk eller snabbmatsställen. Kolla in serien här.

Klart slut för den här gången,
/Slaktarn

Visualisera en kväll där fokus ligger på mat och prat, och lägg sedan till följande tre komponenter: japansk nyårsmat, Kikkoman soja och kocken Jennie Walldén. Låter bra va? Jag var på precis en sådan kväll för en tid sedan. Lärde mig saker, babblade alldeles för mycket, fick en proffsguidad kurs i gyoza- och mandutillverkning, och viktigast av allt, åt.

Först har vi det här med sojan. Min morsa köpte alltid bara soja från Kikkoman, med den extremt kortfattade och inte så utbroderade motiveringen att ”den är bäst”. Eftersom jag åtminstone i köket alltid gör som jag blir tillsagd av min mor så har jag följt hennes exempel, och alltså är Kikkoman soja en basingrediens här hemma. Det är en av de där ingredienserna jag alltid vill ha i lager, så jag har som vana att köpa den största varianten de har och festa på den tills det endast återstår någon deciliter, sedan är det bråttom att handla en back up. Jag vill helt enkelt inte vara utan. Den sojaprovning kvällen inleddes med var alltså lite preaching to the choir, men min långa och stabila relation till varumärket till trots fanns där saker att upptäcka: de har flera olika sorter, var och en lämpad för olika saker. En ny favorit är den med lägre salthalt – mycket populär i det saltförskräckta landet USA, och en utmärkt produkt när man lagar mat och vill ha mer umamityngd men inte mer sälta.

Foto: Emil Nordin

Här ser ni undertecknad stå och halsa soja som om det inte fanns nån morgondag. Emil Nordin har tagit bilden.

Lite mer sojakunniga var det dags att ge sig på matlagningen. Kocken Jennie Walldén har jag nämnt här både en och två gånger, så det var kul att få en pratstund med henne. Under hennes ledning lagades sexton rätter som (nästan alla) är specifika för det japanska nyårsfirandet. Jag och min grupp fick den ärofyllda uppgiften att laga dumplings: en färsfylld gyoza som stektes och sedan ångades, och en koreansk mandu fylld med kimchi och tofu som ångkokades. Med dumplingstillverkningen bakom oss tog vi oss sedan an en rätt kallad namasu, som är en sallad på morot och rättika med yuzu.

Jennie Walldén instruerar. Foto av Emil Nordin.

Foto Emil Nordin

Avslutningsvis var det dags att äta alltsammans. Där fanns många bra rätter, och flera med en intressant historia som ackompanjemang, tillexempel en räktempura med ponzudipp – jag fick veta att räkan har ett symboliskt värde i japanskt nyårssammanhang, då dess form symboliserar åldringens krökta rygg och önskningen om ett långt liv. Min personliga favorit bland den ändlösa raden rätter var dock en som inte traditionellt käkas vid det japanska nyårsfirandet: en bifftataki med kejsarhatt, ingefärsdressing och tryffelmajonnäs. Den var helt enastående, och absolut något jag planerar att kopiera hemma så snart tillfälle ges. Stay tuned för recept på denna fantastiska skapelse.

Kvällens meny

Bifftataki med kejsarhatt, ingefärsdressing och tryffelmajonnäs. Foto Emil Nordin.

Foto Emil Nordin

De bästa sakerna i livet kommer med lärdomar i släptåg, och detta var sannerligen en sådan afton. Jag lärde mig massa nya saker, och har dessutom ett helt gäng nya recept i repertoaren. Känner ni läsare er extra nyfikna på något av menyns alla rätter får ni gärna låta mig veta, så ska jag dela med mig omgående.

/Slaktarn

Hej på samtliga. Förhoppningsvis tycker ni att det är kul att titta på mina semesterbilder, för nu ska ni få göra det igen. Den här gången ur fotoalbumet: Chinatown 13 Mars 2016. Jag har alltså ägnat en dag åt att strosa runt i Chinatown, för det mesta planlöst men med några undantag i form av rekommendationer på matställen jag grävt fram inför upptäcksfärden. Som vanligt var målet att äta så många enheter mat som möjlligt, och som vanligt följer de obligatoriska utmaningarna med det uppdraget: man kan bli mätt. När man är mätt kan man inte äta mer. Alltså måste mättnad undvikas så gott det går. Det är alltså klokt att vara fler än en när man sysslar med den här typen av aktiviteter.

Av en slump traskade jag förbi det här stället, som hade en lång kö av hungriga människor utanför. Alla ställen som har långa köer av väntande människor utanför är av förklarliga skäl intressanta, men på grund av just den långa kön tog jag inte reda på vad usp:en var genom att gå in, utan genom att knappra lite i telefonen istället. Det visade sig att Joe’s Shanghai är vida känt för sina ”soup dumplings”. Undertecknad kan alltså inte attestera detta, men lägger in en framgooglad bild på nämnda dumplings för att ge uttalandet lite tyngd.

För att stilla hungern gick jag in på Saigon Vietnamese Sandwishes på Broome Street för att få tag i en bahn mi. Ryktena säger att det ska vara den bästa. Den var mycket bra.

Promenerade vidare och passerade ett gäng stackars krabbor som var inbyggda i väggen i väntan på att få sitt öde beseglat.

På hål i väggen-stället Teado kan man dricka alla möjliga sorters te, men de är mest kända för sitt bubbel-te.

Och på ett helt annat tema: Är man det som här på WWW kallas för en beauty junkie, eller bara lite smått intresserad av handkrämer förpackade i burkar som ser ut som frukter, så vill man nog inte missa Tony Moly-butiken på 234 Canal Street. Tony Moly är alltså ett koreanskt skönhetsmärke som har supermycket bra hudvård och smink.

Det vekade oklokt att avsluta upptäcksfärden utan att äta en dumpling. Jag hade först tänkt besöka prosperity dumpling på Eldridge street, men de höll stängt, så jag tog mig till AA Japanese Noodle på 45 Bayard Street – ett av många ställen som tillverkar sin egen dumplingsdeg och nudlar. I fönstret satt en gobbe och sysslade med just detta. För drygt tjugo kronor fick jag fem pork dumplings av högsta klass och en utsikt över två ramenslurpande småpojkar.

Och ungefär här blev jag både för mätt och för trött för vidare äventyr.

Tack för denna gång,
/Slaktarn

Så jävla trött på dumplings. De är överallt! De är till och med i mitt kök! Dumplings går runt på stan, de går på klubb, de ligger i min mage, de sitter och krökar nere på Lion Bar. När jag reste i Indien träffade jag en man från Dublin som hade en dumpling tatuerad på sitt knä? Vad är det som händer?! Trots att jag är så satans trött på dessa små knyten och deras explosiva framfart i världen så lyckades jag göra mitt livs bästa version för en tid sedan. Hur sjukt är inte det? Man ba utvecklas fast man inte ens orkar bry sig.

Lyssna på det här då: Massor med grovriven ingefära, shiitakesvamp, koriander och krossad färsk peppar. Det är liksom en så minimal uppgradering av dumplingen, men med viktiga förändringar. Grejen var ingefäran. Svampen är mer umami och konsistensbärare. Den färska pepparn bidrar med en kaxig syrlighet som är kul för munnen. Alla dessa ingredienser landar i en stekpanna eller wok i lite olja, rullas in i dumplingsdeg och ångkokas sedan. Doppas i en liten sås av limesaft, socker och soja. Inte så förvirrande. Så nu bryr jag mig om dumplings igen, tydligen. Har ingen kontroll alls längre!

Somliga kanske tror att det är svårt att laga dumplings, men man ska inte förväxla tidskrävande med svårt. Detta är tidskrävande, men vilken apa som helst kan göra det. Kanske även en människoapa som du. Lycka till.