Jag har varit ute och rest och haft en hel del tid att ta igen lite läsning. Deppigt det låter förresten, ”ta igen lite läsning”, som om jag vore skattejurist och hade en bibba bokföringspärmar att gå igenom. Anledningen till att jag säger ta igen är väl egentligen för att jag nu läst Lena Anderssons Utan personligt ansvar och känner att jag så att säga är något sen på bollen. Jag tänkte inte kommentera boken speciellt ingående utöver att jag tycker mycket om hur Andersson skriver, men eftersom jag är lagd åt det matintresserade hållet kan jag inte undgå att kommentera måltidsskildringarna i boken.
Lena Andersson använder ätandet och måltiderna för att förstärka stämningar i berättelsen på ett sätt som är himla effektivt. Gemensamt för i princip alla stycken som skildrar något slags matintag är att man känner sig ganska äcklad och ansträngd som läsare. Jag har några exempel. Tänkte dock börja med ett stycke ur Egenmäktigt förfarande där Ester Nilsson för första gången bjudit hem Hugo Rask på middag och har lagat en noga uttänkt måltid. Som han på sitt eget lilla vis lyckas få henne att må dåligt över.
Här sitter de alltså och tuggar i sig en kyckling med gruyeresås, ris och grönsallad, trots att vår leading lady Ester vanligtvis inte äter djur. Hon har beslutat göra ett undantag för Hugo Rasks skull. Det är deprimerande i sig, men känn efter hur maten låter – kyckling i gruyeresås?! Så vansinnigt ocharmig rätt att bjuda på när det finns romatiska intentioner. Det finns verkligen få saker som känns mindre sexiga än en trådig kycklingfilé med ostsås. Det där med att laga mat till sin dejt har jag förresten skrivit en text om som finns att läsa här. Där bekänner jag till exempel mina egna synder i dejtrelaterat matlagningssammanhang.
Vi går vidare till Utan personligt ansvar. Tio år senare sitter Ester i restaurangen på ett hotell i Arvidsjaur tillsammans med det nya föremålet för hennes känslor, Olof Sten. En annan man med namn på fyra + fyra bokstäver. Denna måltid, liksom den föregående, infaller samma dag som de ligger med varandra första gången. Som ni ser är även denna en skildring av en ganska pissig middag där han mest sitter och smsar med sin fru.
Här har stämningen lättat upp (Olof har lagt undan telefonen), men det vilar fortfarande en unkenhet över alltsammans. De äter halvfabrikat och som utger sig för att vara lite piffiga för att de råkar presenteras på porslinstallrikar. Maten blir en symbol för hela deras relation.
Detta utspelar sig efter någon av de åtskilliga gånger Olof Sten drar sig ur relationen med Ester, säger att han inte kan fortsätta ses då det ger honom sådana skuldkänslor. Han har ju trots allt en fru. Och Ester är ju så jäkla krävande, vill leva sitt liv med honom och allt. Han upptäcker i alla fall tydligen efter uppbrottet att han saknar sina bästa handskar, så han hör av sig ändå. Ester blir glad. De ses och äter korv. Sen går de hem och knullar.
Det absolut värsta exemplet på ångestmåltid är nog ändå scenen som utspelar sig på Jensens Böffhus. Den har jag glömt att fota av. Förmodligen för att jag var paralyserad av sunkighetskänslor. De går alltså till denna köttkedja för att äta lunch eller om det kanske är middag andra gången de ses. Det är också den gången Ester ganska plumpt häver ur sig att hon ”vill leva sitt liv med honom”. Han blir förvånad och säger typ, ”men jag har ju en fru!” och ”du känner ju inte mig!”. Men… Då han trots allt bara är en man kan han inte låta bli att låta det frö hon planterat i honom växa (till full erektion). Allt detta med Jensens Böffhus som kuliss.
Maten betyder alltid något. I samband med ätandet händer alltid något stort, och det hör ofta ihop med dålig stämning. Jag pratade med en vän för ett tag sen om det här. Hon upplyste mig om att Andersson har erfarenheter av ätstörningar.
”Jag vet hur det är att gå fruktansvärt hungrig för att gå ner i vikt. Jag gick för långt i idén om att kontrollera vad man äter. Och har man en gång blivit allt för medveten om vad man äter, sitter det alltid i” säger hon i den här intervjun i Sydsvenskan.
Det skulle kunna förklara de ingående beskrivningarna av den feta ”förbjudna” maten, och sätter även den dåliga stämningen som omgärdar måltiderna i ett nytt ljus. Nåja. Det här är bara spekulationer. Klart är dock att maten inte bara finns där. Den har tyngd, och den används som ett verktyg i historieberättandet.
