Middagsbjudning. Ja, jag tänker använda det ordet, det mossiga gamla ordet. Det betyder kort och gott att man bjuder människor på middag, och det är en mycket fin sak att utsätta andra för. Så här är det dock: har man inte tillräckligt med tid mellan sig och en middagsbjudning kan planerandet av den vara ekvivalent med stor stress och en del irritation. Hinder på vägen förblir just hinder, och inte ”utmaningar”, som det heter i jobbansökningar. Som en släkting till mig uttryckte det inför sitt bröllop, när denne mycket stressad mottog ännu en specialförfrågan gällande kost: ”jag har inte tid att bry mig om gästernas dieter, allergier och annan excentrisk skit, de ska vara glada att de överhuvudtaget får mat!”. Har du däremot oceaner av tid mellan dig själv och den annalkande middagsbjudningen kan det vara ett av livets stora glädjeämnen. Jag älskar tanken på en fulländad middagsbjudning, vältrar mig i berättelser om dem och sparar på gamla menyer som om de vore skatter, vill veta detaljer om maten och suger åt mig av finesserna som var middagsbjudare levererar, somliga mer än andra. Jaså, efterrätten kom med ett personligt ställt sexastro som sidekick? Och i hallen fanns en stor ask med bjudcigaretter för de som ser nikotin som guldkant i tillvaron, och fördrinken var champagne för att värdpersonen älskar beskrivningen av smaken i romanen Time must have a stop (”it had the taste of an apple peeled with a steel knife”). En fulländad middagsbjudning behöver alltså inte betyda att smakerna satt som handen i handsken, att portionerna var perfekt avvägda, utan att där fanns tanke och omtanke.

Tidspress är middagsbjudarens stora fiende. Inte för att det inte ändå kan bli en toppenmiddag, men utan tid finns inget utrymme att njuta av planeringsstadiet. Det där du i lugn och ro kan blåsa upp förväntningarna och tweeka detaljerna, köpa lyckokakor att bjuda på till kaffet eller göra en spellista med musik, och bäst av allt: planera maten. Det har jag gjort idag, för imorgon ska jag äta mat med en konstellation vänner som inte sammandrabbar särskilt ofta, vilket i sig är anledning att känna sig glad. En glädje som späs på ytterligare av att jag får ägna mig åt favoritsysslan att sitta med ett papper och en penna och skriva ner allt som ser kul och gott ut, medan jag bläddrar i de kokböcker jag känner mig mest dragen till för stunden.

I Chelsea market cookbook dras jag till recept på crispy crab cakes, lockas av en gratäng på hummer, brysselkål och salladslök, bestämmer mig för att vi ska dricka cocktail på torr champagne med bitter apelsin, gör en mental notering att återkomma till receptet på mongoliska lammracks, funderar på om det finns plats för en grillad macka med cheddarost och fikon någonstans under middagen.

Chelsea Market Cookbook

I Erik Videgårds fantastiska (och väldigt snygga) kokbok Facing Heaven hittar jag ett recept på en gurksallad där gurkan krossas med en kavel innan den dressas i en aromatisk vitlöksdressing (hur tillfredställande att krossa en gurka med en kavel i dessa #me too-tider?!). Hittar ett recept på bangbang-kyckling och minns plötsligt att jag tänkt laga bangbang-blomkål länge. I fläskkategorin svämmar det över av recept som måste lagas, hellre förr än senare, som rödbrässerat fläsk och två gånger i grytan-fläsk. Jag förbannar min kropp för sn ostronallergi när jag läser Erik Videgårds recept på QP-ostron, som han enligt boken serverar som stående inslag i den ”hemliga middagsklubb” han har med sin fru – de har en lista på cirka hundra namn, och en gång i månaden drar de tolv namn och bjuder in dessa personer till en sechuanmiddag (där har vi ett exempel på en fulländad middagsbjudning, fullpepprad av finesser. Bara namndragningslotteriet liksom).

Facing Heaven av Erik Videgård

Förord ur Facing Heaven av Erik Videgård

Hajjar till när jag ser orden sweet bean paste bredvid ordet hoisinsås, avskiljt med ett snedsträck. Som att det jag råkade köpa den där gången är det minsta likt hoisinsås? Känner oavsett en gnista hopp tändas i mig. Kanske kan jag avända min sweet bean paste som bas i en köttglace. Äntligen ett potentiellt användningsområde, annat än som inslag i efterrätter.

Jag bläddrar vidare i Jennie Walldéns kokbok Asiatiska Smaker, hittar ett recept på grillad sparris med vårlök och fastnar för idén om det brynta sojasmör hon angett som dressing.

Funderar ett slag på om jag ska ge mig på att laga japansk tonkatsu, en slags japansk motsvarighet till wienerschnitzeln serverat med tonkatsusås och kålsallad, men kommer på att en av mina middagsgäster-to-be är mer än välbekant med det japanska köket, och det känns onödigt att smutsa ner min gästs matminnen med mina taffliga försök att efterlikna.

Grillad sparris med brynt sojasmör ur boken Asiatiska Smaker av Jennie Walldén

Sedan blir det något av en 360-sväng, när jag plockar fram I köket hos Maj och rotar runt bland Kristina Sandbergs fiktiva karaktär Maj Berglunds bästa recept. Där finns klassiker som dillkött, och ett recept på fikon i cognac från kvällen då Maj följer med Tomas hem (”Men vilken stilig näsa säger han och skrattar igen, och fikon i cognac med tjockgrädde till, och efteråt kan hon inte förklara hur det kommer sig att hon följer honom hem, hon talar om att hon älskar en annan, men jag kan väl få trösta dig säger han, du kan gå när du vill”). Hittar recept på Flygande Jacob och blir glad av den totalt förvirrade kombinationen av ingredienser (kyckling, italiensk salladskrydda, bananer, jordnötter, bacon och chilisås), och blir ännu gladare när jag ser klassikern Höns i currysås och inser att jag inte ätit det sedan mellanstadiet i skolmatsalen. Receptet Tittis marmorerade kaka väcker också något till liv, minnet av den gamla goda tigerkakan som varken synts eller hörts av sedan barndommen. Jag bestämmer mig för att den ska få komma till tals imornkväll, som efterrätt. Tack Titti.

Tittis marmorerade kaka ur kokboken I köket med Maj

Nu sitter jag här, med en lista full av sammanhangslösa rätter, och undrar hur utvalda delar av dessa ska kunna fogas samman till en middagsmeny. Men, blir rätterna vi ska äta bara en serie misslyckanden har jag champagnecocktails och en stor ask bjudcigg att luta mig mot, och den som surar över det förtjänar inte få ta del av det.

/Slaktarn

Som så många andra är jag en enkelspårig individ som gärna upprepar sig. Den observante har kanske lagt märke till att jag nämnt att jag då och då (ungefär en gång i månaden) upplever att en avgrund öppnar sig inom mig, och att jag drabbas av en enorm trötthet som gör att jag bara vill ligga i sängen, blunda och lyssna på land och sjövädersrapporten i P1. Detta kallas PMS.

En klassisk teknik jag brukar tillämpa för att göra denna passage lite mer uthärdlig är att ge mig själv presenter. Exempel på presenter: ligga i sängen hela dagen, köpa något dyrt och värdelöst, bli full med en noga utvald vän, äta stora mängder av något som känns rimligt under omständigheterna.

Idag bestod presenten i att gå till akademibokhandeln och köpa tre nya böcker. Två av dem handlar om mat. En av dem handlar lite om mat.

Den första boken från vänster är Hunger och törst av mathistorikern Richard Tellström. Känner du igen namnet kanske det är för att du sett honom i TV-programmet Historieätarna. På baksidan står det bland annat såhär: ”Richard Tellström försöer svara på varför vi egenligen är så fixerade vid vad, hur och när vi äter. Han berättar historien om vår svenska vardagsmatkultur, från småhärsket fläsk till tacopaj, om hur våra måltider förändras genom livet, från de första smakportionerna till ålderdomens institutionella kost, och hur beroende våra matval är på vår omgivning och våra relationer. Isiktsfullt och kunnigt förklarar han hur vi kommit att utvecklas till de veritabla homo gastronomicus vi är idag”. KUL va!

Nummer två, den röda boken i mitten, är Husmoderns död och andra texter av Sara Danius. Hon har här samlat ett urval av essäer och artiklar, och inte helt oväntat är jag speciellt taggad på just titelverket, där hon använder sig av Bonniers Kokbok för att kritiskt analtysera samtiden.

Och så var det den gula boken längst till höger. Visst är den snygg? Det är Facing Heaven – Välkommen till Sichuanköket av Erik Videgård. Här delar han generöst med sig av lärdomar och recept han kommit över under sin upptäcksresa i smakerna från Sichuanprovinsen i Kina. En resa som skett genom läsning, receptstudier och provlagningar. Inte på plats i Sechuanprovinsen, utan hemifrån och i restaurangköket på egna krogen En halv trappa plus gård. Jag hann bläddra snabbt i den på bussen idag. Svårt att sluta läsa.

Jag vill gärna ha tips från er som läser om fler böcker jag kan ge mig själv i present. Klimakteriet är ju än så länge några år bort, så det lär behövas. Bring it on.