Dags för min matrelaterade stream of conciousness, ett format även kallat veckans samlade intryck. Man skulle kunna säga att det är vinjetten för dig som föredrar plockmat framför trerätterssittning. Denna gång behandlas bland annat MSG-bryderier, provsmakning av McVegan och ett nya snabbmatskoncept signerat Sayan Isaksson. Här kommer godbitarna:

1. Laga mat med MSG

Natriumglutamat, eller MSG (monosodium glutamate) som det ibland benämns, anses av många vara en riktig fulprodukt. Något som används i sopiga produkter för att distrahera från deras brister. MSG är rent ut av farligt, menar vissa. De flesta studier svarar nej gällande det senare, och i främst asiatiska matkulturer är MSG en smakpelare som man tryggt lutar sig mot. Jag har aldrig lagat mat med natriumglutamat, men efter att ha läst på både här och där beslutade jag inhandla en påse av denna kontroversiella kärnvapenbomb till smakförstärkare. Kommande veckor blir testperiod (framförallt är jag väldigt intresserad av vad MSG kan göra med min älskade bloody mary), och sedan följer skriven rapport i detta forum.

2. Finska rågbröd

Glädjen var stor när jag tidigare i veckan upptäckte att dessa finska rågbröd av märket Sinuhe var tillbaka i sortimentet hos min lokala mataffär. De ser inte så spännande ut, men smaken är fantastisk. Dessutom besitter de för min del den magiska kvalitén i något som är starkt förenat med barndom, då min mor var ett hängivet fan.

3. McDonalds nya veganska burgare

Efter höstens testperiod av McVegan i Finska Tampere beslutade McDonalds göra burgaren till fast menyinslag på samtliga restauranger i Finland och Sverige med start 29 december 2017. Det var en smärre evighet sedan jag åt något annat än pommes  på donken, men nyfikenheten på den nya veganska burgaren har drivit mig in i snabbmatsrestaurangens lokaler inte mindre än två gånger senaste veckorna! Burgaren är ganska basic, klassiska inslag utan överraskningar, och med en sojabaserad biff som tagits fram tillsammans med svenska livsmedelsföretaget Anamma. Biffen funkar bra, den är tuggig och matig, och alltsammans har den välbekant kvalmiga McDonaldssmaken som många så tycks ha sörjt förlusten av då de sagt hejdå till köttätandets värld. En bra start, skulle jag vilja påstå. Men jag hoppas att de utvecklar konceptet ytterligare, slänger på lite chipotlemajonnäs och jobbar lite mer med umamihalterna, tillexempel.

4. Och så är semlorna här!

…Och enligt Liselottes hembageri vid Odenplan i Stockholm är de bättre än botox. I vilket avseende är oklart, men de är klart godare. Om jag inte är helt ute och cyklar.

5. Köttfärs i mindre förpackning

Och så en nyhet för alla kött(färs)ätare. Järvsöbaserade företaget Hälsingestintan jobbar enligt ett koncept om ”kött av hög kvalitet med svenskt ursprung”, där god djuromsorg och transparens är i fokus. Nog om själva företaget, det jag vill belysa är att de börjat förpacka sin köttfärsprodukt i mindre förpackningar om 250 gram (brukligt är att köttfärs säljs i förpackningar om 400-500 gram). En strålande idé tycker jag, speciellt som den mindre förpackningen inte innebär något prispåslag så som ofta är fallet. Är man inte så många i hushållet eller helt enkelt vill ha ett incitament att använda mindre kött i sin matlagning, är det en enkel sak att välja denna mindre förpackning snarare än den med dubbel mängd. Naturligtvis kan man frysa in överflödet i större förpackningar, men i åtminstone mitt fall är bortplockande av detta extramoment en typisk faktor som i längden leder till att jag använder mindre kött i matlagningen. Och, i tillexempel fallet köttfärssås, fyller ut med annat såsom linser och grönsaker.

6. Insektsätarscenen i Lejonkungen

Jag såg nyligen om den här scenen i Disneyfilmen Lejonkungen, där Timon och Pumba utbildar Simba i konsten att äta insekter. Och jag påmindes om hur vansinnigt smarrigt jag tyckte att det såg ut som barn! Speciellt skalbaggarna upplevde jag som särskilt aptitliga, med sina juvelfärgade kroppar och krasande ljud. Att se klippet igen fick mig att inse att det sannerligen är i den övre skalan av filmhistoriens alla matscener.

7. Sayan Isakssons nya snabbmatskoncept

Magnus Nilssons korvmoj har varit ett saknat inslag i stockholmsgallerian Ringens foodcourt Teatern sedan den stängde. Sedan åttonde december har dock en annan michelinstjärnebelönad kock tagit över utrymmet, nämligen Sayan Isaksson med konceptet NU. ”Vi tolkar och utmanar välkända snabbmatsikoner som falafel, tacos, floders och bowla. Det vi lagar ska vara en treat både för dina smaklökar och din hälsa. Vi tror på ren njutning” sade Sayan till tidningen White Guide inför öppningen. De lyckosamma omständigheterna att jag befann mig i området och att det råkade vara lunchtid ledde till att jag äntligen fick anledning att ta mig en närmare titt. Enligt rekommendation från den glada individen bakom kassan beställde jag en donburi med spettgrillad kyckling, där basen var en blandning av ris och gryn och där helheten var en sprakande kavalkad av svingoda grejer så som starksaltat gurka, krämigt ägg, sötsyrliga tofu, svart vitlök och något typ av kåltrassel. Andra grejer på menyn var japanfalafel, koreatacos, falska nudlar av grönsaker med mirinlax eller tofu, bulgogi-sliders med oxbringa eller tofu och en take på Ceasarsallad.

Det var allt för denna gång! Skål på er, tack och hej!
/Slaktarn

Veckor kommer, veckor går. Lycklig den som intryck får.

Jag fick några, och de tänkte jag presentera nedan. Men de som inte rör mat på något vis utelämnar jag, vi kan ju inte sitta här hela natten.

1. The Muppet Christmas Carol

Det kan inte repeteras nog: snart är det jul. Det betyder bland annat att konsumtionen av filmer man annars inte skulle ta i med tång stiger. Huruvida The Muppet Christmas Carol (eller Mupparnas Julsaga som är den svenska titeln) är en av dem minns jag inte, det var alldeles för länge sedan jag såg den, men den är ändå på min radar. Jag fick nämligen tips av en vän att den innehåller alldeles otroliga matscener. Efter att ha tittat på några stillbilder ur filmen vaknade minnena till liv. middagsbord fyllda av maträtter – dallrande genomskinlig jello på silverfat, enorma ugnsrostade kalkoner i vackert gyllene färg, stilleben av frukt. Och så scenen med äpplena alldeles i början. ”I am here for the food”, säger råttan Rizzo. Är vi inte alla det?

2. Matlagning i Harlem

Appropå jul, idag fick jag en julklapp hembudad. Och bevisligen kommer en kokbok aldrig ensam, för det var ännu ett tillskott till samlingen! Den här gången i form av boken Red Rooster: Matlagning i Harlem av Marcus Samuelsson. Det är något av en tegelsten till kokbok, tung som attan och 384 sidor lång. På baksidan får jag veta att det ”inte bara är en samling recept, det är historien om en stadsdel, om musiken, konsten, människorna – och om den förbannat goda maten”.

Trots att Marcus Samuelsson är en av Sveriges mest välkända kockar utomlands har jag lyckats undgå att bekanta mig med vem han är på något nämnvärt vis, men här har jag uppenbarligen min chans. Boken är full av berättelser.

Den är också som utlovat full av recept. Alla sorter. Några svulstiga och exotiskt ohämmde: ljus och mörk mud pie med bourbonhallon till exempel, eller tant Maybels skinkbullar med chokladsås. Catfish med pekannötter. Eller het gumbo med komage och ris. Men där finns också det lite mer lättillgängliga, mer bekanta: ett recept på kycklingvingar och het sås, persika- och plommonpaj med vaniljsås, en version av cheviche med kokosmjölk och grapefrukt. Och så en take på den eviga favoriten hav + kål: krabba i salladskål.

Jag har lagt boken bredvid sängen. Har nämligen en känsla av att det är en sådan kokbok som fungerar utmärkt som kvällslektyr.

3. Champinjonen

De känns ofta lite oglamorösa, champinjonerna. Som en slags bruks-svamp. En man tar när man är för snål för portobellon, ett neutralare alternativ till shiitaken, och så vidare. Det är dumt, för champinjonen är fin alldeles som den är, speciellt skogschampinjonen. Just skogschampinjonen senaste tiden fått en liten revival i mitt liv, i form av en sallad där den skivas och läggs på ett stort fat, dressas med citronsaft, min bästa olivolja, grovmald svartpeppar och färsk körvel. Så enkelt att jag nästan skäms för att nämna det. Men bara nästan.

4. En annan Pelle Janzon

Rätten Pelle Janzon får du till genom att lägga tunt utbankad oxfilé på en bit toast, för att sedan toppa med löjrom och en äggula. Klassiskt och dekadent, gott som tusan. För en tid sedan hjälpte jag till att laga till sextiosju stycken exemplar av denna rätt, men i en lite annorlunda tappning: En minivariant med marinerad bresaola på toast i sällskap av rödlök, pepparrot och ett mindre berg löjrom, och där grädden på moset utgjordes av ett vaktelägg. Hur min monteringskollega lyckades hugga toppen av (och balansera!) sextiosju vaktelägg utan att ha sönder ett enda förblir ett mysterium, men maten talade sitt tydliga språk: god som tusan.

5. Vattenmelonen

Bild härifrån

I denna period där grönsakerna är knotigare och grövre än aldrig förr översköljs jag en dag av längtan efter vattenmelon. Jag drömmer om den, tänker på den i dagar. Frukten i sig, naturligtvis, men också vad ätandet av den är förenat med. Sommar, frihet. Och klibbiga underarmar, eftersom vattenmelon inte går att äta i bit utan att den givmilt delar med sig av sin saftighet varhelst den kommer åt. Triggern för min längtan, eller saknad om man så vill, var det här receptet där vår käre vän får dela tallrik med yoghurt, knapriga vallmofrön och friterad rosmarin. Underarmarna känns klibbiga bara av att tänka på det.

/Slaktarn

PS. Alla tidigare veckans samlade intryck finns hopbuntade här.

Magdalena Ribbings frågespalt är en återkommande källa till både underhållning och upplysning. Inte minst då man som läsare får en inblick i vilka problem människor runt omkring en tampas med. Jag har tillexempel aldrig tidigare funderat över hur man agerar om man ofrivilligt delar arbetsdator med en s.k. ”näsgrävare”, eller hur man egentligen ska förhålla sig till matgäster som aldrig kommenterar eller berömmer maten man bjuder på. Det finns mycket att lära, oavsett man håller med eller inte. Själv har jag satt i system att ”göra en ribbing” när jag tycker att andra beter sig illa, det vill säga skriva en fejkad frågespaltskonversation där jag diplomatiskt lägger fram problemet, och hon sedan skriver svar till min favör, och sedan skicka denna till individen som misskött sig. Det är kanske inte så mycket i enlighet med Ribbings tankar kring vett och etikett, men det är mycket effektivt.

Imorse när jag låg i sängen och drack kaffe läste jag ikapp i Ribbings frågespalt, och såg den här frågan:

Det frågeställaren beskriver har vi nog alla varit med om. Jag hade en gång ett samtal om just det här med en bekant som berättade att hon upplevde sånt här matsnatteri som ett stort övergrepp, då hon led av svåra tvångstankar som bland annat involverade precis den här typen av ”blandande” av tallrikar och gafflar. För att få mig att förstå hur hon kände visade hon mig det här filmklippet, från filmen The Aviator:

En scen där Howard Hughes/Leonardo Dicaprio far mycket illa av Errol Flynns/Jude Laws matsnatteri. Det var upplysande för mig, som är en matsnyltare bara av farten, jag är girig och kan eller vill inte lägga band på mig. Det har jag sedan dess aktivt jobbat på att lägga av med. Spontant för mig kan vara obehag för andra, helt enkelt. Här nedan kommer i alla fall Ribbings förslag på hur frågeställaren kan hantera situationen:

Som vanligt väl rutet. Alternativ nummer två: man bara lugnt och stillsamt fram telefonen och visar matsnattaren det där filmklippet.
/Slaktarn

Matscener från film är ett av mina favoritsamlingsobjekt. Vissa matscener bränner sig fast i minnet, som besöket på restaurangen Dorsia i American Psycho, körsbärspajen i Twin Peaks, när George i Seinfeld misstar en lök för ett äpple, Trimalchios middag i Fellinifilmen Satyricon, ”Royal with cheese” i Pulp Fiction, eller för all del när Timon och Pumba äter skalbaggar i Lejonkungen (de ser fruktansvärt goda ut?). Listan är oändlig, och fylls ständigt på. En vacker dag ska jag sammanställa en topplista.

I denna anda vill jag belysa ett kokbokssläpp, nämligen Fat Brad – The Cookbook, som kommer ut i oktober. En femtiotvå sidor långt skildring av de mest minnesvärda måltiderna i Brad Pitt’s filmkarriär. Det är gänget bakom matsajten Long Prawn som ligger bakom boken, och de beskriver den själva som “a definitive exploration into the on-screen eating habits of William Bradley ‘Brad’ Pitt. Part fan fantasy, part filmic study, Fat Brad meticulously reimagines the best scenes where Brad chomps”. Samtliga utvalda rätter har fotograferats i kaosartad stilleben-stil av fotografen Ben Clement, och recepten är tramtagna och testade av de två kockarna Ali Currey-Voumard och Mietta Coventry.

Ovan: Utdrag ur boken som skildrar när Brad spiller senap på tröjan i Moneyball

Ovan: Seafood Bisque ur Fight Club, förhoppningsvis utelämnar receptet i alla fall en av ingredienserna.

”The bloodiest roast”, ur filmen Mr and Mrs Smith.

Bellagio Shrimp Coctail, ur Ocean’s Eleven.

Fat Brad kommer i oktober, men kan redan nu förbeställas här. Den som väntar på något gott väntar som vi alla vet ej förjäves, men är man ändå girig och otålig föreslår jag en titt på den här sammanställningen av ätande Brads.

/Slaktarn

”Bland vita dukar och hisnande restaurangnotor lever kulinariska jet-setare i en värld som är stängd för de allra flesta av oss och de har kommit att bli en stor maktfaktor i matvärlden. Vi följer fem av världens mest högprofilerade matbloggare på jakt efter världens mest exceptionella och extrema matupplevelser.”

Den som inte redan sett dokumentären Foodies har nu sin chans! Ligger på SVT Play till och med tjugoförsta september.

/Slaktarn