Jag är ute på andra sidan julen! Hurra! Känner mig som pånyttfödd. Nyårsafton coming up härnäst. Det är en bra mathögtid som uppmuntrar till överdåd och dekadens, och för en gångs skull får man chans att fåna sig med att försiktigt sprätta sås i små artistiska fläckar på tallrikar och lägga gräslöksstrån i kors etcetera. Kul!
Något annat som hänt är att jag fått kokboken Persiana i julklapp, och i och med det äntligen funnit ett användningsområde till min kärlek för frukt i mat, som ju av många okunniga och/eller ignoranta individer rynkar på näsan åt. Något annat spännande som dök upp i ett av paketen var en mycket märklig peppartyp, som doftar nästan exakt som mangoduschkrämen från Body Shop. Det vill säga alldeles fantastiskt. Jag sprängs nästan av iver för att använda denna för mig nya peppar. Men allt i sinom tid.
Innan vi tar oss an allt detta tänkte jag börja med ett recept på kött. Senaste månaderna, när jag får ett ryck och vill äta upp en annan varelse, har jag gjort på det här viset. Det ser inte bara ganska jäkla snyggt ut, det är också ett bra sätt att få en köttbit att räcka längre. Någonting med hur köttet skurits upp gör att de ätande blir försiktiga med hur stort berg de lägger på sin tallrik.
Den här typen av rätt, som på italienska refereras till som tagliata, kan man göra på en mängd olika styckningsdetalar. Jag gillar platta sådana, som flankstek eller striploin. Flanksteken är inte så värst dyr, har en mycket bra smak och en lite grövre textur. Den gör sig bra på det här viset, då den enligt mig inte lämpar sig att äta i större portionsbitar på grund av sina grova fibrer. Grillar eller steker man den istället på hög värme, för att sedan skära upp den i remsor som ovan, blir de grova fibrerna mycket mer angenäma att tugga i sig. Ännu bättre blir det om du innan servering pressar rejält med citron över, eller adderar någon annan syra som du tycker om. Då bryts fibrerna ner en smula.
Allra godast är det att laga till en lammfilé, först i stekpanna och sedan i ugn (använd termometer! Inga fjanterier med att ”gå på känn”!), och sedan låta den vila sig lite innan man skär upp den tunt som ovan.
Flingsalt, nyald svartpeppar och ett flytande inslag tycker jag är obligatoriska, men hur man vill garnera allt sammans är upp till var och en. Jag tycker om att som på bilden ha på granatäpplekärnor och någon gräsig olivolja, och peta in knapriga salladsblad här och var. På klassiskt italienskt manér serveras den med ruccola, balsamvinäger och hyvlad parmesan. Man kan också köpa ett gäng tomater i olika färger och strössla ut över skapelsen och servera tillsammans med rostade pinjenötter, eller så är man spartansk och bara snabbkokar sig lite haricot verts som petas in här och var, och avslutar med att ringla över lite brynt smör.
Det är oavsett en ganska fail-safe rätt som inte kostar skjortan. Kanske nyårsmaterial för somliga, och vardagsmat för andra. Jag kan tänka mig båda.
/Slaktarn
