En miniflaska rödvin, tre taxfreeläppstift från clinique, ett genomskinligt plastglas, en låda finchips och ett läppbalsam från Khiels (som tyvärr sög). Den här ganska värdelösa bilden tog jag när jag satt på flyget mellan Warsawa och Milano för några dagar sedan. Inte så inspirerande vid första anblick, men låt mig talk you through.
Att flygplatssupa har jag aldrig varit mycket för, tills för ett par år sedan. Jag har tidigare äcklat stirrat på de ufon som sitter och korkar upp på flygplatspuben innan klockan hunnit nio på morgonen. Där sitter de, redan röda om öronen och berusade på groggar blandade på sprit och läsk förpackat i miniflaskor. Någon är flygrädd, en annan är bara taggad så hen nästan smäller av. En tredje är en helt normal alkis, och en fjärde tar en drink för att ensam skåla med sig själv, liksom knyta ihop säcken på något avslut eller förbereda sig för att öppna dörren till något nytt. Vi har alla våra skäl. Jag och mitt sällskap reste denna dag till Italien för att spendera några veckor vid Comosjön. Perioden innan avfärd har varit sjukdomstyngd, stressande och hektisk på olika vis. Att det skulle vara sommar har ingen av oss riktigt begripit eller annammat. Det är alltså med stor lättnad vi packar våra väskor och ger oss av. Vi börjar resandet tidigt på morgonen, och ingen av oss är sugna på den där flygplatsölen som annars ter sig så skojig när det bubblar i kroppen av förväntan inför det stundande miljöbytet och allt vad som hör därtill. Vi dricker kaffe och apelsinjuice, delar på en otrevlig macka med kyckling i och leker med våra mobiltelefoner i väntan på boarding. Under mellanlandningen i Warsawa hittar vi en liten gräsplätt utanför huvudentrén där vi lägger oss. När vi blir hungriga köper vi varsin burgare från en polsk snabbmatskiosk. Det är soligt och märkligt öde där utanför flygplatsen.
Under resans andra etapp somnar mitt sällskap lutad mot min axel. Jag lyssnar på podradio och tänker på olika saker som stått i kö länge i hjärnan. Äntligen finns det tid, nu när jag sitter inklämd i stolsradens mitt. När flyglansmänniskorna rullar förbi sin lilla vagn köper jag en liten flaska rött och en låda med chips. Jag ansluter mig till den kategori fölk som ensamsuper på resande fot, de där som behöver en spark i arslet för att avsluta eller påbörja ett kapitel i sin egen historia. Försiktigt häller jag vinet i plastglaset och öppnar chipsförpackningen. Det är några slags finchips med nymald svartpeppar på. De är vansinnigt goda. Vinet är egentligen kasst, men jag njuter av varje minimal klunk. Det är en underbar måltid som tar en timme från start till slut. Jag känner mig lugn, lycklig och fri. Jag tänker på svartpeppar när jag äter chipsen. På hur slit-och-slängig den blivit, hur underskattad den är, och så gör jag några mentala anteckningar om svartpeppar och sparar de i min att-göra-mapp i hjärnan.
Anteckningarna såg väl ut ungefär såhär:
Jag ska inte ta svartpeppar för givet. Jag ska inte slentrianpeppra all mat. Jag ska alltid använda nymald svartpeppar. Jag ska prova olika sorters svartpeppar och försöka förstå skillnaderna. Ibland ska jag laga mat och låta svartpepparn spela huvudrollen, som man gör med så många andra kryddor. Som i fallet med de här chipsen, eller med black pepper tofu.
Det är så lätt att glömma att den har en smak, en lika viktig smak som soya eller svamp eller rök eller vad som helst. Let’s not. Nu är jag framme vid Comosjön. Det är den finaste plats jag varit på. Det kommer att bloggas en hel del härifrån, en del om vad som händer här och en del om andra saker som händer i huvudet. Hoppas ni har det bra och inte super ihjäl er på flygplatserna, och hoppas att ni pepprar maten ordentligt när tillfälle ges.
Skål på er!
/Slaktarn
