Härom dagen när jag låg nerbäddad i sängen, halvdöd efter ett migränanfall, bestämde jag mig för att lyssna på några olika podcasts. Jag njöt ganska mycket av den här sessionen, ni vet den fantastiska kombinationen av självömkan och mys? Den känslan. Stark.
Sedan blev det mindre mys och mer självömkan, när jag tog mig att ett avsnitt av Fördomspodden, gästad av artisten Little Jinder. Hon sa att hon blev provocerad av personer som var intresserade av mat. Citat: ”Det finns ingenting som gör mig så avtänd och provocerad som när någon säger att den älskar mat. Det är så ointressant, mat för mig är liksom: visst, det kan vara gott, men jag bryr mig inte? Det ska in och det ska ut. Har de inget annat i sitt huvud? Det finns så mycket annat man kan intressera sig för i livet, och då väljer du mat. Jag tycker det är töntigt”. Nu är det inte meningen att den här texten ska handla om just personen som sa det, det är egentligen irrelevant, för det är inte en unik åsikt på något vis. Poängen: Jag kände mig naturligtvis träffad, eftersom jag är intresserad av mat, men framförallt på grund av detta: hon har rätt. Jag känner själv så, jätteofta. Framförallt känner jag så när jag pratar med vissa personer som kallar sig för ”foodies” på ett helt oironiskt vis, som älskar att äta ute men inte gillar att laga mat. Eller när jag läser en hundrade intervju med typ de som startade Flippin’ Burgers i förhoppning om att hitta någon slags inspiration. Ständigt den där känslan av att vi som gillar att prata om mat liksom gör en höna av en fjäder.
Varje gång jag ska motivera för någon varför jag är intresserad av mat känns det som att jag måste hålla ett brandtal. Jag går direkt in i någon slags försvarsposition, börjar redovisa olika samband mellan det stora (klimatet) och det lilla (findusköttbullarna min syster serverar sina barn). Ungefär: man behöver inte bara ett par smaklökar för att syssla med detta, man behöver en hjärna också, och att prata om mat är ett bra sätt att få igång samtal om andra saker. Jag känner mig ofta besvärad efter att ha avslutat ett sånt här tal, speciellt om personen nickar entusiastiskt men jag ser att deras ögon liksom är forskande och att de fortfarande inte riktigt förstår, och sedan frågar: var ska man gå och käka just nu då? Har du nåt restaurangtips?
Jag smsade en vän och berättade om skamkänslorna som Little Jinder-intervjun hade framkallat. Hon skrev tillbaka: ”Tror du inte att hennes hat mot matälskare är nån slags starkhetselitism? Typ att de som behöver regelbundna vanor och god mat är töntar, det enda man behöver är öl och rostad macka ibland”. Ja, tänkte jag, så kan det vara. Återigen det där med att göra en höna av en fjäder – hur orkar de, de där matnördarna, har de inget bättre för sig?
Precis samma känsla får jag när jag blir ertappad med min passion för hudvård och smink. Jag älskar hudvård och smink, men jag tycker inte speciellt mycket om att prata om det då bemötandet nittio procent av tiden är något i stil med ”vet du vad, om du bara skulle låta huden vara ifred och andas skulle du inte behöva köpa alla de där serumen!”, eller ”du är fin som du är, du behöver inte täcka över din skönhet med allt det där sminket”. En slags moralism som antyder att jag är både ängslig och banal – det finns en gräns för hur mycket man kan hetsa upp sig över ett nytt sätt att tillaga ankbröst, och det finns en gräns för hur många youtubetutorials på temat contouring man kan svulla i sig. Mitt möte med Jinders irritation mot matmörderi framkallade samma känslor som när någon tittar på mig menande och säger ”jag tvättar ansiktet med tvål och vatten och sen smörjer jag in mig med nivea, det behöver inte vara mer komplicerat än så”, eller i fallet mat: ”sushi är gott, jag äter det och bajsar ut det, vad mer finns det att säga?”
Ja, vad mer finns det att säga? Tydligen sjuttiofyra sidor blogginlägg, eller vad det nu är jag är uppe i. Det lär bli några fler innan jag kastar in handduken. Nu ska jag lägga en fuktmask och laga en grilled cheese.
/Slaktarn
