Inlägg taggade: genus

17:50 19 Nov 2015
Som säkerligen ingen missat är det ”mansdagen” idag.
 
Främst vet jag detta för att min facebookfeed var fylld av statusuppdateringar av typen ”visste ni att mansdagen infaller samma dag som toalettdagen?! höhö” när jag tittade imorse. Samma skämt år efter år. Jag satte mig vid datorn för att skriva en text om så kallad dekonstruerad mat, men sen tänkte jag att jag förstås borde skriva något om det här med alla kokböcker för män som kommit ut senaste åren. Det är nämligen lite intressant.
 
Vi tar några exempel på titlar: 
 
Tastesterone – The Best Cookbook For Men
 
A Single Man’s Guide To Easy Meals
 
The Ultimate Aphrodisiac Cookbook
 
The Original Man Cave Cookbook
 
No Girls Allowed
 
A Can, A Man, A Plan
 
Man Meets Stove
 
Eat Like A Man
 
Meals That Get You Laid
 
Man Food
 
The Panty Dropper Cookbook
 
Förtydligande: detta är alltså kokböcker som uteslutande riktar sig till män. Inte böcker som män kan tänkas gilla, alltså. Många av böckerna stoltserar med undertitlar av karaktären By men for men eller Fast and easy, no fuss food. Lägger man ut alla ovanstående titlar framför sig i ett slags matosande testestoronpussel så finner man att samtliga faller in i en av tre kategorier.
 
a) Böcker som lär ut matlagning som imponerar på kvinnor
b) Böcker som riktar sig till någon som aldrig varit i ett kök tidigare
c) Böcker där machokockar lär ut knep som ger dig Michelin-stjärnor
 
Man finner även att vissa ord och uttryck går igen om och om igen. Exempel: Barbecue, burgers, satisfying, spicy, meat, ”nose-to-tail”, filling, fast, easy, ”fuss free”, science, beer, ”step-by-step”, ”worth the effort”.
 
Majoriteten av böckerna marknadsförs med lockbeten om att recepten är enkla och går snabbt. Många av dem håller sig med en komisk vinkling gällande läsarens påstådda handikapp (att inte kunna laga mat, alltså), liksom gör det till något roligt och kanske lite gulligt, som i boken Man Meets Stove. Kokboken Food For Fellas av Brett Hussey börjar tillexempel med ”the basics”, som hur man kokar upp vatten, hur man kokar ägg, hur man kokar pasta. Den har också ett kapitel om vad man bör ha i skafferi och frys, hur man minimerar svinn, hur man budgeterar för att handla mat och var de bästa ställena att handla mat är.
 
Steven Raichlen är bland annat tidigare matskribent på tidningen GQ, och har skrivit boken Man Made Meals: The Essential Cookbook For Guys. Han tycker att eftersom många kvinnor nu är ute i arbetslivet är det viktigt att männen lär sig laga mat till sina familjer. Det har han ju rätt i. Man skulle ju kunna tycka att män och kvinnor kunde laga mat ur samma kokböcker, åtminståne för det mesta, men det tycker inte han. “We love blow torches, we love immersion blenders, we love smoking guns, we love cast-iron skillets. I think men like bigger flavours than women do. I think women in some sense are into harmony and moderation and men are into excess, two-by-four cooking. Men like gutsy robust flavours” säger han i en intervju i kanadensiska National Post. Även i Man Made Meals finns ett kapitel där läsaren får lära sig hur man närmar sig en kvinna med hjälp av matlagning. “If a guy is smart he’ll learn to make a drop-dead killer chocolate dessert because if the way to a man’s heart is through his stomach the way to a woman’s heart is through chocolate”, fortsätter han i samma intervju.
 
Kokböcker som uteslutande riktar sig till kvinnor har funnits sedan kokbokens födelse. De senaste tjugo-trettio åren har det planat ut, de flesta böcker utger sig i alla fall inte uttryckligen, dvs i titeln, för att rikta sig till enbart det ena könet. Nu, och med ”nu” menar jag främst de senaste fem-tio åren, har kokböcker för enkom män blivit allt vanligare. Det säger något om samhället. Böckerns undertitlar säger definitivt något om tidsandan i samhället.
 
Just det, har du inte fått nog av texter kategorin mat + män kan du läsa min text Femtiotalspsykosen från några dagar sedan.
 
Carpe diem och gla mansdag,
/Slaktarn
15:21 16 Nov 2015

Ibland skojar jag och min kille om att vi har ett femtiotalsförhållande. Jag är osedvanligt intresserad av mat medan han blir hjälplös och förvirrad av att vistas nära en spis. Innan vi träffade hade han hela sitt vuxna liv levt på en diet bestående av Pringles och kokta ägg, och var fullkomligt nöjd med det upplägget. Han tycker inte att det är roligt att tänka på mat, eller laga den, medan det för mig är bland det bästa jag vet. Detta har lett till att jag lagar all middagsmat i vår relation. Då och då, kanske någon gång i veckan, har jag ingen lust att laga mat. För att jag är trött, eller för att jag jobbat i ett kök hela dagen och inte har lust att laga ännu mera mat. Ibland är det bara för att jag känner mig frustrerad, för att jag inte verkar göra annat än att laga mat till olika killar. Då går vi ut och äter. Jag väljer var. När jag kom hem sist efter ha varit bortrest hade han ätit knäckebröd och lösgodis hela helgen. Jag blev bestört över denna hjälplöshet, och tänkte att nästa gång jag reser bort får jag laga matlådor och lägga i kylen innan jag åker. Då insåg jag att det var dags att skriva den här texten.

I en tidigare relation hade vi ett liknande upplägg. Jag handlade och lagade all mat, för han inte kunde eller helt enkelt inte var tillräckligt intresserad, medan jag var nästan orimligt intresserad. För min del var detta en bra deal, eftersom jag tycker om att laga mat. Jag tycker till och med om att handla maten. Ibland var det inte en bra deal, som när jag var trött och/eller ville ha den bekräftelse som endast ett kärleksfullt hemlagat mål mat kan ge en. Hämtmat och restaurangbesök i all ära, det är ändå inte samma sak. När jag reser tycker jag till exempel om att bo i en lägenhet där det finns kök, och inte i ett hotellrum med endast en deppig vattenkokare, just av anledningen att det är jobbigt att hela tiden äta ute, även när man inte har lust. Det tappar charmen.

För en tid sedan pratade jag med min mor om detta. Jag berättade om mitt problem i skämtsam ton, som antydde att jag tyckte att det var underhållande och lite gulligt att männen i mitt liv varit så handikappade i köket. Det tyckte inte hon.

– Så kan du inte ha det! Sa hon. Vad ska ni göra om ni ska få barn? Ska barnet äta Pad Thai varje dag? Det går ju inte.

När vi hade denna diskussion var två andra damer i samma ålder närvarande. Han måste lära sig laga mat, tyckte de, och så drog de sig till minnes alla gånger de bett sina makar laga middagen varpå maken åker till pizzerian och hämtar upp varsin köpepizza, åtråvärd och sällan skådad i hemmet av barnen. Och så hyllas han, för han köper pizza, och det gör aldrig mamma.

Jag sitter och dricker öl med några vänner och berättar om mina motstridiga känslor för mitt matintresse.

– I vår relation har vi en deal, berättar en vän. Den som inte lagar maten diskar. Den här relationen är den första jag är i där den jag är tillsammans med verkligen är matintresserad och tar tag i det där utan att vi behöver bestämma något kring det. Det är så himla skönt!

Jag invänder att hennes förra kille ändå verkade ha koll på hur det gick till i köket.

– Ja, men han ville mest show off, säger hon. Han ville liksom laga stora skrytmiddagar när det kom hem folk, men att laga mat i vardagen var han inte så jättetaggad på. När jag växte upp var det lite så också. Mamma lagade all mat, för pappa ”kunde” inte. Nu, när de har separerat, har han börjat laga mat. Och han är så himla stolt varje gång han lagat något, vill visa upp och så, vill ha beröm. Och så tänker jag alltid på att mamma gjorde allt det där jobbet varje dag alla år, men hon räknade aldrig med beröm.

Vi enas om att vi alla har en bild av att femtiotalsmännen inte existerar längre. Att vår generation är annorlunda, att unga killar idag inte blir sådana. Jag tänker på min egen relation. Hur skiljer sig vår matsituation egentligen från femtiotalsversionen? Medan den äldre generationen män låtit sig servas först av en mamma och sedan av en fru, för att när de sedan finner sig i en situation där servicen upphör få panik, har den yngre generationen inte lika långt in till köket. Det förväntas att du klarar dig själv, och om det innebär att deras diet består av knäckebröd och lösgodis i tio år får man helt enkelt skylla sig själv. Det är precis vad min mat-autist till kille har gjort, och det med glädje.

Åter till papporna och mammorna. De andra två har haft en omvänd upplevelse. De har båda vuxit upp i familjer där pappan varit den som sköter allt hemrelaterat inklusive matlagningen, på grund av att mammorna av olika skäl inte varit närvarande.

– Grejen är ju att om man gillar någon hemmagrej mer måste man ju få göra det, tycker en av dem. Men om man bidrar med det måste ju ens partner bidra med något annat, som den är bra på. Och det är inte att köpa saker, typ köpa restaurangbesök eller presenter eller sånt, utan att göra något. Anstränga sig och ge av sin tid. För det är det som det handlar om i slutändan. Tid. Merarbete.

Innan jag började blogga här hade jag en annan blogg om mat. Den skrev jag anonymt. Skälet var att jag tycker att det finns många matbloggar som är riktigt kassa, och ett ganska stort antal av dessa skrivs av individer som fått någon slags femtiotalspsykos, och dessa ville jag inte på något vis förknippas med. Folk som verkar älska pasteller, tårtglasyr och att knyta små etiketter på burkar med hemgjorda kolor som alla är noggrant inslagna i varsitt färgglatt papper. Det är förstås härligt, men att laga mat och umgås med råvaror är inte bara en massa mys. Det kan vara att gå på McDonalds i smyg, eller att börja med raw food trots att man inte tycker att det är gott utan för att allt pekar på att man är en sämre människa om man inte gör det. Det är politik och kultur. Och så är det att vara tjugofem år och älska laga middag till sig själv och sin kille varje kväll, trots att varningsklockor från generationer av kvinnor ringer i öronen. När jag hör ljudet av de där varningsklockorna vill jag ta på mig hörselskydd och fräsa: LÅT MIG VARA, LAGA MAT ÄR DET ROLIGASTE JAG VET! Samtidigt får jag magknip när jag tänker på hur uppdelningen ser ut på pappret. Det pappret har nämligen sett likadant ut sedan grottkvinnorna satt runt elden och grillade mammutkött som deras grottmän hade fixat.

Mammutköttet må vara utbytt mot spaghetti och köttfärssås, men jag undrar likväl om jag kan älska att laga mat utan att vara en grottkvinna, och om min kille undvika att göra det utan att vara en grottman.

Andra bloggar