Om man har dåligt minne och inga barn själv är det inte lätt att komma ihåg exakt hur stark ens önskan att äta godis kan vara när man är liten: sockret är så förblindande att man kan ta till vilka medel som helst för att komma över det. När jag gick i lågstadiet erbjöds vi elever i utbyte mot att torka alla bord och ställa upp alla stolar i matsalen varsinn pinnglass som tack för hjälpen. En vansinnigt bra deal tyckte vi, och tävlade om att få vara de två som utförde jobbet. En person jag känner som jobbar i skolmatsal berättade att de har samma system där, bara det att pinnglassen bytts ut mot ett halvt sånt där osötat oblatliknande kex, med två torkade blåbär på. Sockret, i alla fall i mer godisliknande former, har bannlysts på skolan, men barnen tycks inte ha påverkats av skiftet nämnvärt – perspektivet har förändrats och nu är de söta torkade blåbären precis lika åtråvärda som de där pinnglassarna var för mig och mina klasskamrater en gång i tiden. Jag vet, för jag har hört dem:

Fritidspedagog: Vilka torkar borden idag?
Barn i kör: JAG
Fritidspedagog: Alla kan inte torka! Du torkade förra veckan! Vilka har inte fått städa på länge?
Mindre grupp barn: JAG!!!
Fritidspedagog: Okej. Knatte, fnatte och tjatte torkar.
Knatte, Fnatte och Tjatte: YES!!!!

Det är de torkade blåbären de vill åt. De är villiga att offra allt för de torkade blåbären.

Igår när jag var i mataffären och letade efter kattmatshyllan sprang jag in i en slags godisspray. Det var inte precis så att något sötsug slog till (kan tänka mig få saker i kategorin godis jag är mindre sugen på), men vid åsynen bubblade ett minne plötsligt till ytan: minnet av hur mitt femåriga jag och min jämnåriga bästa vän var villiga att offra allt för en bit godis.

Jag hade smugglat in en slags godis på dagis. Det såg ut som ett limstift, men själva ”limmet” var i själva verket en halvtransparent hård jordgubbshistoria. Förpackningen var röd och hade ett klistermärke med flashig text som jag på grund av bristande läskunskaper naturligtvis inte kunde tyda. Jag rev bort klisterlappen och tog fram mitt smuggelgods, stoltserade med det framför de andra barnen. Minns att de flockades kring föremålet, ville veta vad det var, veta om de kunde få smaka. Det är medicin, sa jag, och det trodde de på. Plötsligt mötte jag min dagisfrökens stränga blick och förstod direkt att hon var mig på spåren. Märkligt nog såg hon bara på mig, viskade något till sin kollega, och de måste ha beslutat låta mig hållas för inget mer hände efter det. Jag fortsatte slicka på det klibbiga jordgubbsstiftet, fortsatte med mitt dumma prat om ”medicin”.

Senare samma dag konfronterades jag av min bästa vän. Det där är inte alls medicin, sa hon. Det är godis. Jag protesterade några gånger, men insåg sedan att jag var avslöjad. Lät henne smaka, varpå hon ställde ett ultimatum. Om du skaffar ett till mig så berättar jag inget för fröken, väste hon.

Här är vi, jag och min vän, ett par år senare första dagen i skolan (notera kepsarna).

Följande dag var dagen D. Eftersom vi var bland de äldsta på dagiset hade jag och min vän fått förtroende att, under mycket reglerade former, ta oss utanför dagisområdet då och då. En promenad till den närliggande lekplatsen, en tur till ett klätterträd trettio meter bort, sånna saker. Det enda kravet var att vi återvände bums då den äggklocka de skickat med oss ringde, alltid ställd på femton minuter. Det hade dittills fungerat mycket bra, men nu såg vi vår chans att använda dessa femton minuter av obevakad frihet till något långt mycket mindre oskyldigt än trädklättring. Vi skulle ta oss till den gula kiosken, köpa godiset, och hinna tillbaka.

Beväpnade med den tickande äggklockan och en sedan länge sparad femkrona vinkade vi adjö till vår dagisfröken vid grinden. När vi kom till korsningen vek vi av åt höger istället för att förtsätta rakt fram på vägen som ledde till lekplatsen, som var det officiella målet. I början skyndade vi oss, nästan sprang, medvetna om att tiden var knapp. Äggklockan tickade i en rasande fart, som hjärtat på en liten panikslagen fågel. När den började närma sig fem minuter kvar var vi fortfarande inte ens halvvägs, och det började regna. Började bli trötta. Vi vred tillbaka klockan till femton minuter, tänkte att det på något oförklarligt vis skulle köpa oss mer tid. Det var kallt och blött, och vi höll varandra i händerna varje gång en bil passerade. Till sist kom vi fram till den stora vägen, och långt där borta skymtade vi slutmålet. Den mytologiska gula kiosken.

Nu när jag är äldre vet jag att vägen mellan dagis och platsen där den gula kiosken en gång låg är max en och en halv kilometer. Förmodligen inte ens det. För oss, två små barn vars ben inte räckte till speciellt långa kliv, var det oändligt långt bort. Att slutligen nå fram var därför en enorm tillfredställelse – vi skulle finna det vi färdats så långt för, äntligen. Regnat öste nu ner, och det höga ljudet från bilarna som körde snabbt genom vattenpölarna på den stora vägen var skrämmande. Min vän sträckte ut sin giriga barnarm, tog tag i dörrhandtaget och ryckte. Ingenting. Jag försökte, lönlöst. Vi stod kvar en stund, ryckte vilt i handtaget och vrålade i besvikelse. Stängt. Insåg nu att vi låg illa till, att vi hade tagit en stor risk när vi gav oss iväg på det där sättet, och vi hade inte ens lyckats med vårt uppdrag.

På något vis tog vi oss tillbaka. Jag minns att jag kände mig enormt uppgiven, och nu dessutom rädd för vad vår dagisfröken skulle säga. Hon kanske skulle skälla på oss, vara arg, kanske ringa våra föräldrar och berätta om rymningen. Vi var skamsna, och våra kläder var dyngsura. I min väns stela hand låg den iskalla femkronan kvar. Vi hade offrat allt, och misslyckats.

/Slaktarn