Kroppkaka. Ett ord som, utan att ta i beaktning vad det faktiskt är eller huruvida det är gott eller ej, har ungefär samma attraktionsnivå som isterband eller kålpudding. Det är inte vackert. Kroppkakornas fysiska manifestering är inte heller någon vacker historia. De är bleka och diskvattensgrå, och har en konsistens som är lite som en mycket kompakt studsig… blobb.
Någon gång i samband med att jag gick från att vara en tonåring med snedlugg, ängsliga tygskor och väska från 10-gruppen till att bli en ”ung kvinna” som äger olika plexiglasboxar från Muji i vilka jag förvarar mitt Laura Mercier-smink, upptäckte jag också att jag tyckte mycket om män med ruskigt snea tänder i underkäken. Objektivt sätt en stor defekt, känslomässigt – en homerun. Kroppkakorna är min matmässiga motsvarighet. Jag hyser stor kärlek till dessa knubbiga små ting, och vill skydda dem med mitt liv när någon attackerar dem för hårt. Jag längtar och drömmer om nästa gång de dyker upp på en tallrik i närheten.
De är egentligen inte konstigare än en dumpling, eller en fylld gnocci. Ingen tycks ha intresse eller behov av att attackera den italienska gnoccin, men gnoccins svenska blekfeta kusin har det givits grönt kort att fnysa åt. De är, liksom gnoccin, tillagade på en deg av ägg, potatis och mjöl. Och även de kokas (i de flesta recept) tills de blir puffiga och vill upp till ytan. De som annars glatt mumsar i sig både bacon och rödkokt sidfläsk misstänker kroppkakans fyllning för att vara något mycket suspekt, typ inälvor eller något otäckt broskigt. Det är i själva verket bara simpelt oskyldigt och knaperstekt sidfläsk, varken mer eller mindre.
Kokt kroppkaka i all ära, det är inte så jag tycker om dem bäst. Jag föredrar dem små och stekta. Efter att ha klyvt de på mitten steker jag de i smör på låg värme tills de har en gyllene färg, sedan lassar jag upp de på ett fat och äter dem tillsammans med hackad persilja och rårörda lingon. Det är en stor njutning, men på grund av den allmäna missuppfattningen om att de skulle vara något otrevligt tyvärr inget jag brukar ge mig på att servera andra.
Kanske kan även du försöka lansera idén om kroppkakor som en slags fylld gnocci modell större, och därigenom ge den en andra chans. Om du nu råkar vara av motståndarlaget. Er övriga rekommenderar jag att ta er an steg två: stekning.
/Slaktarn
