Middagsbjudning. Ja, jag tänker använda det ordet, det mossiga gamla ordet. Det betyder kort och gott att man bjuder människor på middag, och det är en mycket fin sak att utsätta andra för. Så här är det dock: har man inte tillräckligt med tid mellan sig och en middagsbjudning kan planerandet av den vara ekvivalent med stor stress och en del irritation. Hinder på vägen förblir just hinder, och inte ”utmaningar”, som det heter i jobbansökningar. Som en släkting till mig uttryckte det inför sitt bröllop, när denne mycket stressad mottog ännu en specialförfrågan gällande kost: ”jag har inte tid att bry mig om gästernas dieter, allergier och annan excentrisk skit, de ska vara glada att de överhuvudtaget får mat!”. Har du däremot oceaner av tid mellan dig själv och den annalkande middagsbjudningen kan det vara ett av livets stora glädjeämnen. Jag älskar tanken på en fulländad middagsbjudning, vältrar mig i berättelser om dem och sparar på gamla menyer som om de vore skatter, vill veta detaljer om maten och suger åt mig av finesserna som var middagsbjudare levererar, somliga mer än andra. Jaså, efterrätten kom med ett personligt ställt sexastro som sidekick? Och i hallen fanns en stor ask med bjudcigaretter för de som ser nikotin som guldkant i tillvaron, och fördrinken var champagne för att värdpersonen älskar beskrivningen av smaken i romanen Time must have a stop (”it had the taste of an apple peeled with a steel knife”). En fulländad middagsbjudning behöver alltså inte betyda att smakerna satt som handen i handsken, att portionerna var perfekt avvägda, utan att där fanns tanke och omtanke.

Tidspress är middagsbjudarens stora fiende. Inte för att det inte ändå kan bli en toppenmiddag, men utan tid finns inget utrymme att njuta av planeringsstadiet. Det där du i lugn och ro kan blåsa upp förväntningarna och tweeka detaljerna, köpa lyckokakor att bjuda på till kaffet eller göra en spellista med musik, och bäst av allt: planera maten. Det har jag gjort idag, för imorgon ska jag äta mat med en konstellation vänner som inte sammandrabbar särskilt ofta, vilket i sig är anledning att känna sig glad. En glädje som späs på ytterligare av att jag får ägna mig åt favoritsysslan att sitta med ett papper och en penna och skriva ner allt som ser kul och gott ut, medan jag bläddrar i de kokböcker jag känner mig mest dragen till för stunden.

I Chelsea market cookbook dras jag till recept på crispy crab cakes, lockas av en gratäng på hummer, brysselkål och salladslök, bestämmer mig för att vi ska dricka cocktail på torr champagne med bitter apelsin, gör en mental notering att återkomma till receptet på mongoliska lammracks, funderar på om det finns plats för en grillad macka med cheddarost och fikon någonstans under middagen.

Chelsea Market Cookbook

I Erik Videgårds fantastiska (och väldigt snygga) kokbok Facing Heaven hittar jag ett recept på en gurksallad där gurkan krossas med en kavel innan den dressas i en aromatisk vitlöksdressing (hur tillfredställande att krossa en gurka med en kavel i dessa #me too-tider?!). Hittar ett recept på bangbang-kyckling och minns plötsligt att jag tänkt laga bangbang-blomkål länge. I fläskkategorin svämmar det över av recept som måste lagas, hellre förr än senare, som rödbrässerat fläsk och två gånger i grytan-fläsk. Jag förbannar min kropp för sn ostronallergi när jag läser Erik Videgårds recept på QP-ostron, som han enligt boken serverar som stående inslag i den ”hemliga middagsklubb” han har med sin fru – de har en lista på cirka hundra namn, och en gång i månaden drar de tolv namn och bjuder in dessa personer till en sechuanmiddag (där har vi ett exempel på en fulländad middagsbjudning, fullpepprad av finesser. Bara namndragningslotteriet liksom).

Facing Heaven av Erik Videgård

Förord ur Facing Heaven av Erik Videgård

Hajjar till när jag ser orden sweet bean paste bredvid ordet hoisinsås, avskiljt med ett snedsträck. Som att det jag råkade köpa den där gången är det minsta likt hoisinsås? Känner oavsett en gnista hopp tändas i mig. Kanske kan jag avända min sweet bean paste som bas i en köttglace. Äntligen ett potentiellt användningsområde, annat än som inslag i efterrätter.

Jag bläddrar vidare i Jennie Walldéns kokbok Asiatiska Smaker, hittar ett recept på grillad sparris med vårlök och fastnar för idén om det brynta sojasmör hon angett som dressing.

Funderar ett slag på om jag ska ge mig på att laga japansk tonkatsu, en slags japansk motsvarighet till wienerschnitzeln serverat med tonkatsusås och kålsallad, men kommer på att en av mina middagsgäster-to-be är mer än välbekant med det japanska köket, och det känns onödigt att smutsa ner min gästs matminnen med mina taffliga försök att efterlikna.

Grillad sparris med brynt sojasmör ur boken Asiatiska Smaker av Jennie Walldén

Sedan blir det något av en 360-sväng, när jag plockar fram I köket hos Maj och rotar runt bland Kristina Sandbergs fiktiva karaktär Maj Berglunds bästa recept. Där finns klassiker som dillkött, och ett recept på fikon i cognac från kvällen då Maj följer med Tomas hem (”Men vilken stilig näsa säger han och skrattar igen, och fikon i cognac med tjockgrädde till, och efteråt kan hon inte förklara hur det kommer sig att hon följer honom hem, hon talar om att hon älskar en annan, men jag kan väl få trösta dig säger han, du kan gå när du vill”). Hittar recept på Flygande Jacob och blir glad av den totalt förvirrade kombinationen av ingredienser (kyckling, italiensk salladskrydda, bananer, jordnötter, bacon och chilisås), och blir ännu gladare när jag ser klassikern Höns i currysås och inser att jag inte ätit det sedan mellanstadiet i skolmatsalen. Receptet Tittis marmorerade kaka väcker också något till liv, minnet av den gamla goda tigerkakan som varken synts eller hörts av sedan barndommen. Jag bestämmer mig för att den ska få komma till tals imornkväll, som efterrätt. Tack Titti.

Tittis marmorerade kaka ur kokboken I köket med Maj

Nu sitter jag här, med en lista full av sammanhangslösa rätter, och undrar hur utvalda delar av dessa ska kunna fogas samman till en middagsmeny. Men, blir rätterna vi ska äta bara en serie misslyckanden har jag champagnecocktails och en stor ask bjudcigg att luta mig mot, och den som surar över det förtjänar inte få ta del av det.

/Slaktarn

Författaren Kristina Sandbergs triologi om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik är älskad av många. Jag har inte läst de böckerna själv. När jag pratar med någon som gjort det blir de oftast eld och lågor, beskriver karaktären Maj som en slags hjältinna som verkar i det tysta, eller så drar de paralleller till egna släktingar. Kvinnliga släktingar som, liksom Maj, var hemmafruar under det svenska folkhemmets fyrtio- och femtiotal. Kvinnliga släktingar som gjorde det möjligt för sina män att göra karriär, men som själva inte fick något verkligt erkännande annat än för det goda dillköttet som mirakulöst uppenbarat sig på matbordet.

Nu har Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn sett till att Maj fått en egen kokbok. I I köket hos Maj har de samlat ett hundratal recept hämtade ur Majs värld, varvat med utdrag ur böckerna och nyskrivna texter som sätter huvudkaraktärens tillvaro och kokkonst i ett nutida perspektiv.

Jag fick hem ett exemplar för ett par veckor sedan. För det första är I köket med Maj en oerhört fin bok. Jag njuter av att bläddra i den. Formgivaren Kühlhorn har gjort ett fantastiskt jobb. För det andra är det en bok som gör mig märkligt rörd. Den får mig att tänka på alla pärmar och anteckningsblock jag sett men inte funderat mycket över när jag varit på besök hos äldre släktingar. Fulla av tidningsurklipp från Allers och hastigt nedrafsade måttangivelser i blyerts. Böckernas fläckade sidor som om man analyserade varje mystiska fläck förmodligen skulle visa sig vara fulla av både rullrånssmet, strömmingslåda och ättikslag.

För ganska många år sedan påbörjade jag ett projekt vars ursprungliga syfte var att samla ihop mina till åren gångna kvinnliga släktingars berättelser om mat, kokkaffe över öppen eld i skogen och tunnbrödsbakning, allt det där som jag vet kommer att försvinna med dem. Filmmaterialet skulle visa sig innehålla ungefär tio procent mat, och resterande nittio var berättelser ur livet. Eller bara kort och gott livet här och nu, mitt framför mina ögon. Jag fick reda på mycket om de här kvinnorna, missfall och kärlekshistorier, små och stora draman. Ingången till alltsammans var maten. Det är nog därför jag tycker att mat är så fantastiskt kul.

Boken I köket med Maj är ett praktexempel på det, hur alltsammans lustigt nog kan kokas ner till innehållet i en gryta.

/Slaktarn