Jag minns tydligt hur det var att komma hem till andra som barn och upptäcka hur allt doftade främmande. Ens vän som trycker nyckeln i låset, dörren svänger upp, och där kommer den redan i hallen: en hel familjs liv och leverne, dagar som samlats på hög och börjat lukta. Det var nästan aldrig en obehaglig lukt, bara annorlunda än ens egen, som man förstås var så van vid att man aldrig skulle kunna identifiera den.
Att komma till min äldsta väns barndomshem förknippar jag med en svag tvåldoft, något i stil med Nivea eller Dove, och precis som hemma hos mig fanns en gammalt-hus-lukt lurande i bakgrunden. En annan vän bodde i ett nybyggt hus, och de hade tvättrum precis i anslutning till hallen. Hemma hos dem var det första som presenterade sig en doft av sköljmedel och plast. Fortsatte man framåt blev det dock strax annat ljud i skällan: de hade marsvin, och den sötaktiga doft som kommer från smådjursspillning och halm är det som stannat kvar som representation av hennes hem i mitt mentala doftbibliotek. En tredje vän bodde i ett enormt hus fyllt av ny elektronik, och jag inbillar mig att det fanns en doft som hörde ihop med de enorma stereoanläggningarna, den gigantiska platta tv-skärmen (ett exotiskt inslag i hemmet på den tiden), de många datorerna med sina rymdskeppsliknande högtalare. Lukten av det, i kombination med de kaviarmackor min vän alltid kastade i sig så fort tillfälle gavs, kommer för alltid vara förknippad med hennes och huset hon bodde i.
Det fanns ytterligare en nivå av doftdissonans, och det var när man som barn skulle sova över hos någon annan och kröp ner i den familjens lakan. Stela och frasiga eller flortunna och urtvättade, sommarstugedoft eller okänd kemikalisk äppelblomslukt, ibland någon malkula som varit i farten, en yllefilt istället för täcke. Och hur lukten växte när man låg där i mörkret, blickstilla för att inte tältsängen skulle knirka, med öronen spetsade för att analysera om vännens andhämtning. Sover du???
Den absolut starkaste främmande-lukt-upplevelsen var dock de gånger man fann sig positionerad framför en annan familjs kylskåp, drog upp dörren och kände hur hela kroppen spände sig inför vad som skulle komma: annan familjs kylskåp. Annan familjs kylskåpslukt. Annan familjs äckliga kylskåpslukt. Det främmande kom förstås ifrån att de åt andra saker, om de hade för vana att sätta lock och plast på burkar och skålar som ställdes in, rotationen på grejerna i kylen, och i viss mån naturligtvis också hur hygienmässigt ambitiösa kylskåpsanvändarna var.
Nu för tiden känner jag inte av de här sakerna alls på samma starka sätt. Andras lakanslukt tänker jag knappt på när jag sover över någonstans, första doftintrycket av ditt hem kommer blekna i samma stund som det skapats (om du inte gjort något riktigt off), och likadant är det med din kyl. Det finns dock undantag i denna vuxenlivets doftimmunitet. Tills nyligen kunde jag inte riktigt formulera det för mig själv, osäker på om det var inbillning eller inte, men efter att ha läst den här texten känner jag att jag har tillräckligt med vatten på min kvarn för att basunera ut den osminkade sanningen: många människor gör isbitar som stinker. Alltså stinker riktigt illa.
Maten är god, människorna ännu godare, spriten flödar och isen luktar skit. Vill man ha det så? Nej. Låt oss alla dra vårt strå till stacken för att synliggöra detta problem, som förpestar våra gin & tonics. Steg ett är att identifiera källan till problemet: hur kommer det sig att isen stinker? Förutsatt att du inte använt toalettvatten eller gammalt blomvatten till till dina iskuber finns det tre möjliga skäl. Det ena är dålig lukt i din frys, det andra är att själva behållaren du gör isen i luktar, och det tredje är att du använder is som legat och murrat i frysens inre sedan stenåldern.
Nu när jag klagat så vansinnigt vill jag inte vara sämre än att jag kommer med några åtgärdsförslag.
1. Gör dig själv och eventuella isknaprande gäster en tjänst och ta dig en ordentlig sniff i frysen. Luktar det ingenting? Bra, då har du ditt på det torra och kan fortsätta till steg två i åtgärdspaketet. Finns det däremot en bidoft, diskret som markant, så är kanske dags att frosta ur, rengöra och börja på en ny kula.
2. Vi riktar blickarna mot en annan potentiell bov i dramat: isbehållaren. Hur längesen var det du diskade dina isbehållare egentligen? Det är förmodligen dags. Luktar de ingenting efter sin skönhetsbehandling är de godkända, men återigen: har de en bidoft så åker de ut. När du sedan ska skaffa dig en ny kan följande vara värt att ta i beaktning: silikon drar till sig lukt mer än plast, och rostfritt stål drar inte åt sig lukt alls. Isbehållare med lock är det allra säkraste alternativet. Använder du sånna där engångs-ispåsar i plast kan du slänga ner dem i en burk och stänga till om dem.
3. Den slutgiltiga lösningen är att konsumera is i en rasande takt, alltså så snart vattnet frusit. Gör du detta kan du i princip ignorera ovanstående. Men att tvingas hålla koll på fryst vatten på det viset känns som att addera en onödig stress i en redan ganska stressande värld. Kanske är det bättre att hålla kvar andemeningen av denna punkt, och komma ihåg att nygjord is är godast och bäst i alla lägen.
Er doftguru och vän,
/Slaktarn
