Jag kan räkna de gånger jag ätit kebab i mitt liv på ena handen. Jag har helt enkelt inte tyckt speciellt mycket om de jag snubblat över, och för det andra är den där roterande halvvarma köttkonen från vilket köttet liksom rakas av med ett surrande mekaniskt ljud inte helt attraktiv heller. Att andra hyser stor kärlek till kebab är dock inget som undgått mig, tvärtom. Hela detta intro är egentligen till för att jag ska få skäl att berätta (skryta) om hur jag en gång, i syfte att få dejtingstadiet att övergå till en fast relation, köpte tio stycken, av personalen improviserade, presentkort på ”stor kebabmeny med dryck” på min kärestas favoritkebaberia. Vi klarade den kritiska dejtingfasen och relationen blev därefter både lång och lycklig. Jag vill tro att det, åtminstone lite, var kebabgåvans förtjänst.
När man befinner sig på ny mark gäller det att rassla fram alla mentala anteckningar om platsen man har. Ibland är det många, ibland ingenting. När det gäller Paris är listan lång. En av punkterna på denna minnesbaserade to do-list var att besöka det lilla lunchetablissemanget Grillé. Grillé är resultatet av en två gastroniomiska stjärnors gemensama kärlek för kebab: tidigare Chateaubriand-kocken Frédéric Peneau, och slaktarn Hugo Desnoyer, som förser många av de bästa bästa bord med kött och har eget slakteri i fjortonde arrondisemanget.
Snabbmaten rör sig numera avslappnat och självsäkert i finrummen, liksom stjärnkockar i korvmojarna (looking at you, Magnus Nilsson). Med den uttdragna fin-hamburgerhetsen bakom oss är det skoj att få vända blicken åt ett nytt håll. Denna gång är det kebaben som får en biljett på klassresetåget, och ska stylas om i nya kläder.
Lokalen är inte stor. Längs ena långsidan löper en disk, bakom vilken fem-sex kockar jobbar för fullt för att möta efterfrågan. På menyn finns tre varianter: en med fromage bland och pepparrot, en med ärtpuré med mynta, kummin och citron, och en chilistark sås på gröna tomater. Knappt en hundralapp styck, lite mer om man vill ha pommes frites till.
Bröden bakas ut och gräddas a la minute och skickas vidare till nästa avdelning, där de lastas fulla med grönsaker, kött och lika såser. Köttet (lamm, kalv eller fläsk, beroende på vilket som är bäst för dagen) skärs för hand och blandas med olika färska örter. Det är otroligt gott, saftigt och smakrikt. Såserna (vi valte ärtpurén och den starka såsen på gröna tomater) är rena i smakerna. Ingenting känns flottigt eller unket, sådär som det annars lätt kan bli. På disken bredvid kassan står ett urval av olika drycker från småbryggerier. Must, lemonad och öl. Säkert vatten också. Vi är hänförda och glada efter maten, längtar tillbaka redan innan sista tuggan.
Nu går jag bara och tänker på att det borde vara dags för en finkebaberia här hemma snart. Finfalafel finns redan att få på Falafelbaren i Stockholm, men finns det ingen som vill ta på sig ansvaret för att ge kebaben den ömsinda behandling den uppenbarligen förtjänar?
Tills dess: befinner du dig i Paris gör du klokt i att äta din lunch på 15 Rue Saint-Augustin.
/Slaktarn
