Dags för min matrelaterade stream of conciousness, ett format även kallat veckans samlade intryck. Man skulle kunna säga att det är vinjetten för dig som föredrar plockmat framför trerätterssittning. Denna gång behandlas bland annat MSG-bryderier, provsmakning av McVegan och ett nya snabbmatskoncept signerat Sayan Isaksson. Här kommer godbitarna:

1. Laga mat med MSG

Natriumglutamat, eller MSG (monosodium glutamate) som det ibland benämns, anses av många vara en riktig fulprodukt. Något som används i sopiga produkter för att distrahera från deras brister. MSG är rent ut av farligt, menar vissa. De flesta studier svarar nej gällande det senare, och i främst asiatiska matkulturer är MSG en smakpelare som man tryggt lutar sig mot. Jag har aldrig lagat mat med natriumglutamat, men efter att ha läst på både här och där beslutade jag inhandla en påse av denna kontroversiella kärnvapenbomb till smakförstärkare. Kommande veckor blir testperiod (framförallt är jag väldigt intresserad av vad MSG kan göra med min älskade bloody mary), och sedan följer skriven rapport i detta forum.

2. Finska rågbröd

Glädjen var stor när jag tidigare i veckan upptäckte att dessa finska rågbröd av märket Sinuhe var tillbaka i sortimentet hos min lokala mataffär. De ser inte så spännande ut, men smaken är fantastisk. Dessutom besitter de för min del den magiska kvalitén i något som är starkt förenat med barndom, då min mor var ett hängivet fan.

3. McDonalds nya veganska burgare

Efter höstens testperiod av McVegan i Finska Tampere beslutade McDonalds göra burgaren till fast menyinslag på samtliga restauranger i Finland och Sverige med start 29 december 2017. Det var en smärre evighet sedan jag åt något annat än pommes  på donken, men nyfikenheten på den nya veganska burgaren har drivit mig in i snabbmatsrestaurangens lokaler inte mindre än två gånger senaste veckorna! Burgaren är ganska basic, klassiska inslag utan överraskningar, och med en sojabaserad biff som tagits fram tillsammans med svenska livsmedelsföretaget Anamma. Biffen funkar bra, den är tuggig och matig, och alltsammans har den välbekant kvalmiga McDonaldssmaken som många så tycks ha sörjt förlusten av då de sagt hejdå till köttätandets värld. En bra start, skulle jag vilja påstå. Men jag hoppas att de utvecklar konceptet ytterligare, slänger på lite chipotlemajonnäs och jobbar lite mer med umamihalterna, tillexempel.

4. Och så är semlorna här!

…Och enligt Liselottes hembageri vid Odenplan i Stockholm är de bättre än botox. I vilket avseende är oklart, men de är klart godare. Om jag inte är helt ute och cyklar.

5. Köttfärs i mindre förpackning

Och så en nyhet för alla kött(färs)ätare. Järvsöbaserade företaget Hälsingestintan jobbar enligt ett koncept om ”kött av hög kvalitet med svenskt ursprung”, där god djuromsorg och transparens är i fokus. Nog om själva företaget, det jag vill belysa är att de börjat förpacka sin köttfärsprodukt i mindre förpackningar om 250 gram (brukligt är att köttfärs säljs i förpackningar om 400-500 gram). En strålande idé tycker jag, speciellt som den mindre förpackningen inte innebär något prispåslag så som ofta är fallet. Är man inte så många i hushållet eller helt enkelt vill ha ett incitament att använda mindre kött i sin matlagning, är det en enkel sak att välja denna mindre förpackning snarare än den med dubbel mängd. Naturligtvis kan man frysa in överflödet i större förpackningar, men i åtminstone mitt fall är bortplockande av detta extramoment en typisk faktor som i längden leder till att jag använder mindre kött i matlagningen. Och, i tillexempel fallet köttfärssås, fyller ut med annat såsom linser och grönsaker.

6. Insektsätarscenen i Lejonkungen

Jag såg nyligen om den här scenen i Disneyfilmen Lejonkungen, där Timon och Pumba utbildar Simba i konsten att äta insekter. Och jag påmindes om hur vansinnigt smarrigt jag tyckte att det såg ut som barn! Speciellt skalbaggarna upplevde jag som särskilt aptitliga, med sina juvelfärgade kroppar och krasande ljud. Att se klippet igen fick mig att inse att det sannerligen är i den övre skalan av filmhistoriens alla matscener.

7. Sayan Isakssons nya snabbmatskoncept

Magnus Nilssons korvmoj har varit ett saknat inslag i stockholmsgallerian Ringens foodcourt Teatern sedan den stängde. Sedan åttonde december har dock en annan michelinstjärnebelönad kock tagit över utrymmet, nämligen Sayan Isaksson med konceptet NU. ”Vi tolkar och utmanar välkända snabbmatsikoner som falafel, tacos, floders och bowla. Det vi lagar ska vara en treat både för dina smaklökar och din hälsa. Vi tror på ren njutning” sade Sayan till tidningen White Guide inför öppningen. De lyckosamma omständigheterna att jag befann mig i området och att det råkade vara lunchtid ledde till att jag äntligen fick anledning att ta mig en närmare titt. Enligt rekommendation från den glada individen bakom kassan beställde jag en donburi med spettgrillad kyckling, där basen var en blandning av ris och gryn och där helheten var en sprakande kavalkad av svingoda grejer så som starksaltat gurka, krämigt ägg, sötsyrliga tofu, svart vitlök och något typ av kåltrassel. Andra grejer på menyn var japanfalafel, koreatacos, falska nudlar av grönsaker med mirinlax eller tofu, bulgogi-sliders med oxbringa eller tofu och en take på Ceasarsallad.

Det var allt för denna gång! Skål på er, tack och hej!
/Slaktarn

Kanske var det för att jag på senaste ägnat mycket tid åt att kolla på The meat show på Eaters youtubekanal och genom detta liksom fått smak för allt som rör amerikanska, och då framförallt judiska, deli-mackor. Kanske var det för att jag var bakfull och hade ett trängande behov av syrliga pickels och fettiga umamibomber. Kanske råkade dessa båda faktorer sammanfalla vid en perfekt tidpunkt, vilket resulterade i en perfekt rätt precis när jag behövde den som mest.

Vi talar om en macka. Färsbiffar som steks och skivas upp och landar tillsammans med karamelliserad lök  på en skiva rostbröd. Men inte bara det: vi har även surkål, saltgurka, senap, majonnäs, smält ost och körvel att tacka för denna skapelses storhet.

Vad kallar man en sån här då? Det är ju en slags variant på en reubenmacka (pastrami eller corned beef, surkål, ost och så kallad russian dressing mellan skivor av rågbröd), men att kalla det för en reuben vore fel. Det finns likheter med en hamburgare, men inte heller det är korrekt. En ”beef patty melt” (älskar man inte allt som heter något med ”melt”?!) skulle kunna vara ett rimligt namn, men det vore skoj att använda sitt förstaspråk ibland också. En färsbiffmacka med pickles? Låter inte alls lika gott. En delimacka x-tra allt? Vi närmar oss. Delimacka x-tra allt med surkål, biff och smält ost? Det blir bra.

Delimacka x-tra allt med surkål, biff och smält ost

Den här mackan har många komponenter, men är egentligen inte speciellt tidskrävande. Det du behöver börja med är att göra biffarna, steka dem och lägga dem åt sidan. Följ upp med att karamellisera lite gul lök och lägg även den åt sidan. Sedan lägger du ner brödet i det där glossiga feta slafset som finns kvar i stekpannan, och ser på medan det absorberar dessa livets näktar och blir gyllene.

På brödskivan monterar du sedan din macka i ungefär denna ordning: Ett lager stark senap, några skivor saltgurka, majonnäs, ett berg av surkål, en köttfärsbiff som du skurit upp i skivor, och en skiva ost (jag använder naturligtvis knallorange plastost, då det är mitt stora guilty pleasure här i livet).

Moment nummer tre är att se till att osten smälter, och det gör du genom att placera dina mackor på en bakpappersklädd plåt och skjutsa in dem i ugnen några minuter. Om du är riktigt proffsig är ugnen redan varm då du strax innan du började med mackan tillagat ett lass pommes frites med hjälp av den. Pommes frites är nämligen det perfekta tillbehöret till vår extra allt-macka.

När osten smält tar du ut mackorna och avslutar dem med ytterligare senap, ett till berg av surkål, och sist men inte minst en liten skur av rostad lök (mer karamelliserad lök går också bra, men man gillar ju lite knaprighet, am i right?), och högst ut på detta berg av goda saker: ett par kvistar körvel. För att det är gott, och för att det är snyggt. Vi är ju inte barbarer.

Jag tänker ge er tre mycket simpla minirecept här. Det ena är på biffarna, det andra på köttfritt alternativ, och det tredje på pommes fritsen. Ni har säkert egna välbeprövade varianter på att laga det, men om det saknas kan du följa dessa.

Biffarna
400 gram köttfärs (ger 4 biffar)
Ordentligt med nymald svartpeppar
En tesked salt
Ett par matskedar ketchup (ja, ketchup, se inte så dömande ut)
Och om du har hemma: några droppar liquid smoke

Lätt som en plätt: lägg samtliga ingredienser i en bunke, blanda runt ordentligt, forma fyra lika stora biffar. Stek, helst i gjutjärnspanna, tills de fått fin yta. Sockret i ketchupen bidrar till att göra de extra vackra, håll koll bara så att de inte bryner på för mycket. De är klara när de ser jättegoda ut och du ser att de börjar släppa ifrån sig vätska, de brukar liksom bilda en liten sjö ovanpå sig själva. Ta den då från pannan och lägg åt sidan. Skiva när de svalnat en aning.

Portobellosvamp istället för biffar
Jag kan inte låtsas som att den här mackan inte är godast i sitt orginalutförande, men att byta biffen mot portobellosvamp är, 1: bättre för alla, och 2: billigare. Och vem ogillar egentligen portobello? Ingen. Om den inte är helt sjuk i huvudet. Så här gör du: Ta stjälkarna av svamparna, lite beroende på storlek kan du tänka en per macka. Lägg i en bunke tillsammans med samma ingredienser som om du skulle lagat biffarna, men ta endast hälften av saltet och lägg till en matsked ljus soja. Finhacka en klyfta vitlök och släng i den också. Blanda runt ordentligt och låt stå i någon kvart. Stek i gjutjärnspanna på medelvärme tills svampen är genomlagad.

Pommes frites i ugnen
Här kommer två potentiellt upprörande fakta:
1) Jag lagar pommes frites ungefär som om de hade varit klyftpotats. Ingen fritös och inget kladd, skönt och enkelt hemmakocksbeteende.
2) Jag använder oftast bara nån random potatis (den fasta sorten, ej den mjöliga) när jag lagar, och säkert finns det mycket att säga om den saken, men det är ingen jag har lust att säga nu (den som verkligen vill nörda ner sig i pommes-träsket läser den här artikeln från Serious Eats istället!).

Så här gör du: För två nätta sidoportioner pommes behöver du runt 600 gram potatis. Skär dessa i stickor, du vet själv bäst vilket format du tycker mest om, och lägg i en bunke. Häll på en halv deciliter rapsolja, några ordentliga nypor flingsalt, gör några drag med svartpepparkvarnen, och sist men inte minst: panko! Mycket panko! Det blir krispigt, frasigt och snyggt. Allt du vill ha. Vill du så kan du addera andra saker, som örtkryddor. Timjan, rosmarin eller vad sjutton du nu föredrar. Blanda runt alltsammans och lägg ut på en bakpappersklädd plåt. Fördela så utspritt du kan, de vill ha så lite kontaktyta med varandra som möjligt. Kör i ugnen på 180 grader i tjugo minuter. Ta ut och blanda runt dem halvvägs in. När de är klara lägger du ut dem på lite papper för att bli av med överskottsoljan. Sedan: ät.

Mina vänner, det var detta om detta. Vi ses snart igen och diskuterar något annat spännande.
/Slaktarn