Inlägg taggade: kroppkakor

18:33 18 Mar 2019

Kroppkakor hörni! Udda namn, underbar maträtt. Och svaret på vad man kan laga när man har mycket tid för att sedan plocka fram ur frysen och äta när man har lite tid.

I höstas drog jag mitt strå till stacken för att göra livet bättre för alla Bufféläsare med det här receptet där kroppisarna fylls med hasselnötter och svamp för att sedan kokas snabbt, halveras och sedan stekas. Brynt smör, lingon och grovhackad bladpersilja blir pricken över i:et. Jag var vansinnigt i gasen över dessa underbara ting när jag gjorde receptet, men sedan dess har jag inte gjort några nya. Förrän förra veckan. Det skulle nämligen visa sig vara vad som krävdes för att ta mig upp över det mörka hål jag trillat ner i senaste tiden när det gäller matlagningsinspiration (se föregående inlägg).

Med samma degrecept som bas som i ovan nämnda Bufférecept skred jag till verket. Degen delades upp i två, och med den ena halvan gjorde jag klassiska med fläsk, lök och kryddpeppar, och med den andra halvan gjorde jag en version av hasselnöt/svamp-varianten men drog i ganska rejält med rosépeppar. Vilken grej! Testa så får ni se.

kroppkakor

Stolt och nöjd över min förmåga att laga svingod mat lade jag förstås upp min skapelse på Instagram för att ge andra en chans att förundras, och som belöning fick jag flera nya uppslag på fyllningar. Särskilt såld blev jag på idén att ha äpple i (personen som kom med denna idén hade tänkt kombinera med schalottenlök, kryddpeppar och trattkantareller), samt den fina lilla tweaken att göra ett salviasmör till serveringen. En annan person drömde om ett slags isterbandssmul kombinerat med karamelliserad rödlök som fyllning, inte heller det en särsikt dum tanke om du frågar mig.

Jag efterlyser nu fler idéer på fyllningar! Vegetariskt, animaliskt, piffigt eller trashigt, alla är välkomna. Kroppkakor har nämligen visat sig vara utmärkt att koka snabbt och lägga i frysen, så är man bara en snabb upptining och stekning bort från ett Happy Meal. Det verkar nämligen vara så att de dagar då man behöver hemlagade kroppkakor som mest är de dagar då man har minst ork att laga dem.

/Slaktarn

00:48 27 Sep 2017

En niorätters lunch för trettionio kronor, för bra för att vara sant? Nej, det är det inte. Jag åt nämligen en sådan idag på stockholmsetablissemanget Tennstopet, som den här veckan fyller 150 år.

För att fira har köksmästare Micke Schedin tagit fram en jubileumsmeny med smårätter hämtade ur restaurangens långa historia, alltsammans till dåtidens priser – fem kronor för en varmrätt och tre kronor för en efterrätt. Jubileumsmenyn går att äta mellan klockan 14-16.30 mellan den 25-29 september, och trots att alla bokningsbara platser sedan länge har rykt lyckades jag idag knipa åt mig en av de drop in-bord de har i bardelen och på uteserveringen för spontana gäster. Har du något vett i skallen föreslår jag att du gör detsamma.

Tennstopet firar 150 år

Jag är tidig, klockan är bara halv två, men kön ringlar sig redan lång utanför Tennstopets entré. Så jag parkerar mig i den, och bakom mig sluter tre damer med likadana tunna svarta dunjackor upp. De diskuterar oroligt huruvida de ska få plats eller inte, de har ju inte bokat, har alla här bokat? Vi får vänta och se bestämmer de. Förbipasserande tittar på kön undrande, en man i fyrtioårsåldern tar sig fram till damerna och frågar vad det köas för.  Det är JUBILEUM, förklarar de bestämt.

Tennstopet firar 150 år

Så slår klockan två, i kön som nu är rejält lång skruvas det oroligt på sig, och så börjar den långsamt rulla framåt. Sällskap efter sällskap fångas in av hovmästaren, och jag visas till ett litet bord på uteserveringen, alldeles intill det sällskap om tre som stått framför mig i kön. De diskuterar menyn och jag tjuvlyssnar. Måste man ta alla rätter? Jag vill inte ha det där ”kolbulle” nej fy, mumlar en skinnjacksklädd man till sina instämmande vänner. Jag beställer en öl av servitrisen, och när hon tar sällskapets dryckesbeställningar passar mannen på att ställa den fråga som gnager honom: jag vill inte ha kolbulle den får ni plocka bort. Hon svarar att menyn är fast, och vill han inte ha den så får han helt enkelt strunta i att äta den. Måste jag ändå betala för den? oroar han sig. Ja, säger servitrisen. Sällskapet funderar ett slag och bedömer att fem kronor ändå är en okej summa att kasta i sjön om den visar sig vara hemsk.

Jag dricker av min öl med den kämpande höstsolen i ögonen, känner mig lycklig över att ha fått plats på denna speciella lunch. Jag uppfattar att övriga gäster känner något liknande, det finns en viss förväntan i luften, små glas med nubbe höjs mellan menande blickar och hissade ögonbryn, servetter placeras andaktsfullt i knän. Och så kommer den första serveringen.

Tennstopet firar 150 år

Först ut är den så kallade lerpottasillen, en klassisk anrättning som är dundergod i sin enkelhet: matjessill på hackat ägg, gräslök, potatis och brynt smör. Jag konsumerar den i ett nafs, toppar med ett par stadiga klunkar öl. Går sedan vidare till den lilla skålen köttsoppa, en mild liten historia med djup och sötma så som sig bör när rotfrukter fått blanda sig i. Jag gräver i djupet med skeden, får upp ett par kuber nötkött av mycket snäll konsistens samt ett par fluffiga bitar klimp.

Tennstopet firar 150 år: köttsoppa med klimp

Rätt nummer tre, kroppkakan, har jag sparat till sista rätt i denna måltidens första del. Detta för att jag älskar kroppkakor. Denna lever verkligen upp till förväntan med sitt inre av kantareller och lök och sin allt annat än kompakta sammansättning.

Tennstopet firar 150 år: kroppkakor med lingon

Första serveringen dukas undan, mina fat omsorgsfullt rensade. Jag passar på att studera klientelet ytterligare. Medelåldern är hög, definitivt femtiofem, säkert ännu högre. Jag tänker att jag kanske är den enda under trettio på den fullpackade uteserveringen, men så ser jag några hipstrar i tunna säckiga ullbyxor och omvärderar. Alldeles framför mig står en man som ser ut som någon jag vet, jag kan inte komma på vem det är, försöker titta utan att stirra. Efter en stund känner jag att det måste vara Peter Dalle. Är det Peter Dalle? Hur ser Peter Dalle ens ut? Googlar diskret. Det är nog han. Då och då dyker människor upp, frågar serveringspersonalen om det finns plats även för dem, men de får nej. Du var väl här igår? hör jag servitrisen fråga en av personerna.

Lagom till serveringsrunda nummer två får jag sällskap vid mitt bord av ett par. De bor i området och har oberoende av varandra klippt ut den notis om 150-årsjubileumet ur lokaltidningen Vi i Vasastan, och alltså är de nu här, mycket glada över att ha accepterats vid mitt solobord. Jag pratar om mig och de pratar om sig, och efter att de avslutat runda nummer ett får vi simultant in servering nummer två.

Tennstopet firar 150 år: doppsko, kolbulle och paltbröd

En samling rätter som är aningen mindre bekanta än de tidigare – vi serveras rätten doppsko, en slags gräddstuvad pytt krönt av en rå äggula och tärnad inlagd rödbeta, och så får vi paltbröd på grisblod, råg- och vetemjöl och sirap toppat med knaprigt fläsk. Nummer tre är den av skinnjackemannen omtalade kolbullen, en slags fläskpannkaka kategori mycket kompakt med en krispigt yttre, gjord på fläsk, vatten, ister och salt och toppad med lingon. Doppskon är förstås god, kolbullen och paltbrödet mindre goda men ändock en upplevelse jag är glad att jag utsatt mig för, i utbildningssyfte om inte annat.

Tennstopet firar 150 år: doppsko med äggula

Med femkronors-rätterna i ryggen har det nu blivit dags för finalen, och det i form av efterrätterna som kostar tre kronor vardera.

Tennstopet firar 150 år: änglamat, filbunke och sjuskinnagröt

Jag är ganska mätt, och tänker taktiskt när jag ger mig på den till synes stabbigaste efterrätten först (annars kommer det aldrig att bli av), nämligen en skål sjuskinnagröt. Ett osedvanligt oaptitligt namn om du frågar mig, men själva tanken är det inget fel på: risgrynsgröt med socker, smör, sötmandel och kanel, överringlad av en bärsås. I praktiken är den väl kompakt, och inte så spännande heller. Nja, jo, njä.

Jag går vidare till filbunken (ja den heter så), som är fet syrad mjölk serverad med färska bär och krossade drömmar. Kakdrömmar, alltså. Sist ut i detta historiska marathon är desserten änglamat, en rätt som mitt bordssällskap minns med glädje från barndommen. Då var det med lingon i och det serverades i strut, berättar kvinnan. Här får vi en lite flådigare version där den vispade grädden smaksatts med körsbärslikör och varvats med inkokta körsbär och pepparkakssmul. En strålande liten avslutning för en sådan som mig, som ju är mycket förtjust i körsbär.

Jag tar in notan, betalar de trettionio kronorna för maten och de sextiotre kronorna för ölen, och så säger jag och mina bordsgrannar adjö, och jag promenerar iväg mot nya äventyr (en tupplur i matkomans tecken). Tennstopet serverar sin jubileumsmeny fram till och med fredag denna vecka, och har du en långlunch att plocka ut så rekommenderar jag fylla den med lerpottasill, filbunkar och kolbullar.

/Slaktarn

23:51 7 Jan 2016
Kroppkaka. Ett ord som, utan att ta i beaktning vad det faktiskt är eller huruvida det är gott eller ej, har ungefär samma attraktionsnivå som isterband eller kålpudding. Det är inte vackert. Kroppkakornas fysiska manifestering är inte heller någon vacker historia. De är bleka och diskvattensgrå, och har en konsistens som är lite som en mycket kompakt studsig… blobb.
Någon gång i samband med att jag gick från att vara en tonåring med snedlugg, ängsliga tygskor och väska från 10-gruppen till att bli en ”ung kvinna” som äger olika plexiglasboxar från Muji i vilka jag förvarar mitt Laura Mercier-smink, upptäckte jag också att jag tyckte mycket om män med ruskigt snea tänder i underkäken. Objektivt sätt en stor defekt, känslomässigt – en homerun. Kroppkakorna är min matmässiga motsvarighet. Jag hyser stor kärlek till dessa knubbiga små ting, och vill skydda dem med mitt liv när någon attackerar dem för hårt. Jag längtar och drömmer om nästa gång de dyker upp på en tallrik i närheten.
De är egentligen inte konstigare än en dumpling, eller en fylld gnocci. Ingen tycks ha intresse eller behov av att attackera den italienska gnoccin, men gnoccins svenska blekfeta kusin har det givits grönt kort att fnysa åt. De är, liksom gnoccin, tillagade på en deg av ägg, potatis och mjöl. Och även de kokas (i de flesta recept) tills de blir puffiga och vill upp till ytan. De som annars glatt mumsar i sig både bacon och rödkokt sidfläsk misstänker kroppkakans fyllning för att vara något mycket suspekt, typ inälvor eller något otäckt broskigt. Det är i själva verket bara simpelt oskyldigt och knaperstekt sidfläsk, varken mer eller mindre.
Kokt kroppkaka i all ära, det är inte så jag tycker om dem bäst. Jag föredrar dem små och stekta. Efter att ha klyvt de på mitten steker jag de i smör på låg värme tills de har en gyllene färg, sedan lassar jag upp de på ett fat och äter dem tillsammans med hackad persilja och rårörda lingon. Det är en stor njutning, men på grund av den allmäna missuppfattningen om att de skulle vara något otrevligt tyvärr inget jag brukar ge mig på att servera andra.
Kanske kan även du försöka lansera idén om kroppkakor som en slags fylld gnocci modell större, och därigenom ge den en andra chans. Om du nu råkar vara av motståndarlaget. Er övriga rekommenderar jag att ta er an steg två: stekning.
/Slaktarn