Hej på er. Här ska ni få lite tidigarelagt påskgodis i kategorin fruktansvärd bilolycka som du trots allt inte kan sluta stirra dig mätt på. Det gäller en krogrecension av Parisrestaurangen Le Cinq, belägen i anslutning till Four Seasons George V, skriven av Jay Rayner för engelska The Guardian.
Recensionen inleds med orden: ”It was supposed to be a joyous trip to one of France’s famous gastro palaces – what could possibly go wrong?”. Redan där vaknar min inre haveristpåhejare till liv, vittrar blod, känner adrenalinet rusa, väser: Allt kan gå fel. Allt. Redan i ingressen får läsaren veta att besöket på Le Cinq, när det gäller prisvärdhet och förväntningar, är den värsta restaurangupplevelsen skribenten haft under sina arton år som krogkritiker. Varför! Berätta varför! morrar det inom mig. Sjutusen tecken senare vet jag. Och jag kommer länge att bära med mig flera av formuleringarna som används för att beskriva besvikelsen. Varsågod, unna dig här att avnjuta ett axplock:
1. Angående interiören: ”The dining room, deep in the hotel, is a broad space of high ceilings and coving, with thick carpets to muffle the screams. It is decorated in various shades of taupe, biscuit and fuck you.”
Le Cinq, a.k.a. det som recensenten refererar till som ”brottsplatsen”
2. I måltidens linda bjuds skribenten på en amuse bouche: ”The canapé we are instructed to eat first is a transparent ball on a spoon. It looks like a Barbie-sized silicone breast implant, and is a ‘spherification'”. Den stackars sfärifikationen (kul ord!) liknas sedan av skribentens sällskap vid en dammig kondom, varpå det konstateras att det är ett återkommande inslag genom hela måltiden: ”Spherifications of various kinds – bursting, popping, deflating, always ill-advised – turn up on many dishes. It’s their trick, their shtick, their big idea. It’s all they have.” Aj.
3. I mötet med en puré på vattenkrasse (detta är min personliga favorit): ”My lips purse, like a cat’s arse that’s brushed against nettles.”
4. En förrätt på gratinerad lök får sitt öde beseglat: ”It is mostly black, like nightmares, and sticky, like the floor at a teenager’s party.”
5. Och så var det efterrätterna. ”A dessert of frozen chocolate mousse cigars wrapped in tuile is fine, if you overlook the elastic flap of milk skin draped over it, like something that’s fallen off a burns victim.”
6. Skribenten blickar ut över den halvfulla restaurangen, konstaterar: ”Pictures of plates are snapped. Mind you I also take pictures, but mine are shot in the manner of a scene of crime officer working methodically.”
Avslutningsvis får vi se dessa bilder, de skribenten själv knäppt med sin telefon, för att förtydliga liknelsen av den gratinerade löken med ”black like nightmares” och så vidare. Anledningen är att de egna pressbilder restaurangen tillhandahållit inte riktigt liknar det som dök upp på tallriken.
Nå, det gör ont att läsa, det krampar i magen och fladdrar till oroligt i bröstet. Men det är också omöjligt att slita sig. Det är essensen av skräckblandad förtjusning. Läs hela recensionen här.
/Slaktarn
