Kollade precis på ett klipp från Nyhetsmorgon i TV4 där Lennart Wallander från kommunikationsbyrån Food & Friends pratar kommande årets gastronomiska trender. Först bjuds programledaren Jenny Strömstedt och hennes kollega (vet ej namnet) på bröd med bränd skorpa tillsammans med ett bränt smör, med motiveringen att vi ”går mot mer mogna smaker”, bort från det söta och mer mot det bittra. ”Jag är skeptisk, men man vill ju vara trendig”, säger Jenny. De smakar, enas om att det är överraskande gott.

Nästa exempel är det alkoholfria alternativets uppgång. Unga idag tenderar att i allt större utsträckning välja bort alkohol, antingen helt eller delvis. Trendspaningen är alltså att drycker med lägre alkoholhalt eller ingen alkohol i alls hamnar i rampljuset. Wallander plockar fram en flaska med klar vätska som benämner som spritfri sprit – örter och andra växter som genomgått en destilleringsprocess, men utan alkoholinnehåll. ”Det smakar ju alkoholfritt”, säger programledarkollegan, ger sken av att vara optimistisk men inte på något sätt såld. Strömstedt är mer skeptisk: ”Jag är ledsen, det är en snygg flaska och en kul idé, och jag tycker inte alls att man behöver dricka massa alkohol. Men man kan väl lika gärna knöla ner lite timjan och rosmarin i vatten?” säger hon. Wallander förklarar att det inte handlar om att vara praktisk, utan om hela sammanhanget och det sociala kring drycken. Trendspaning nummer tre är den traditionella dukningens comeback – bort med gimmickgrejer som att servera maten i udda föremål (hejdå dricka drink ur syltburkar!? yes!) och fram med den rena vita tallriken. Återigen ett exempel på den här nya ”vuxna” hållningen till mat som Food & Friends-folket detekterat inför kommande år.

Jaha, och vart vill jag komma med att göra referat av det här klippet då? Jag vill klaga på den klagokör som programledarduon utgör. Tonen är hela tiden ironiserande, lite som ens föräldrar pratade om att ha häng på byxorna när man gick i högstadiet. Barnsligt, opraktiskt och obegripligt. Ska det verkligen vara något, att göra sig till på det där viset? Ska vi verkligen hålla på med sånt här trams?

Ett bränt bröd är inte mycket taget ur sitt sammanhang, men det är ju knappast det brända brödet i sig som är intressant här. Det är ju sammanhanget, am i right? Tre ord: pärlor till svin.

/Surslaktarn

Ända sedan jag såg ett glasspaket från Siaglass med smaken skumbanan har jag tänkt att de är lite crazy. Lite oförutsägbara i all sin trygga varumärkesstabilitet. Det kan liksom balla ur åt både det ena och det andra hållet.

Igår kom ett pressmeddelande från nämnda glassproducent där de presenterade sina nyheter i kulglasskategorin. De har bland annat gjort en popcornglass (applåd!). Och en rödbeta/peppar-sorbet som kommer att ingå i deras restaurangsortiment. Så här säger de om rödbetsglassen: ”Färgstark rödbetssorbet med smak av timjan och svartpeppar. Som förrätt men blinier och gräddfil eller som en vågad shot mellan två rätter – en sorbetkula och en skvätt vodka.”

Ni hör ju! Det ballar ur. Och det är ju kul. Min egen relation till just rödbetsglass är inte speciellt positiv. Den blir oerhört vacker i färgen, men smakar… jord. Å andra sidan är ju ”dirty food” årets stora mattrend, om man får tro Lennart Wallander på matkommunikationsbyrån Food & Friends. Allt är alltså i sin ordning.

Högst relaterat för att inte säga viktigt: Det här gamla blogginlägget, där Gabriella Ahlström berättar om sin rödbetssorbetupplevelse i P1-programmet Spanarna, som kortfattat skulle kunna sammanfattas med: varför ska det vara gott, när det kan vara intressant?