”Jag borde fylla en låda med sånna här smörpaket och skicka hem” sa han, medan vi stod och bredde miniförpackningar med smör på varsin brödbit i matsalen. Jag var tjugoett år och hade börjat Nyckelviksskolan, en förberedande konstskola på Lidingo i Stockholm. I klassen gick också en nyinflyttad norrman som senare kom att bli en av mina bästa vänner. Då, där, i matsalen, var första gången jag hörde talas om ”den norska smörkrisen”. Visst låter det rafflande?! Stor dramatik i klass med den svenska utvandringen eller Preussens fall! Till skillnad Otto von Bismarcks bidrag till historieskrivningen kommer dock ”den norska smörkrisen” aldrig att bli ämne för en SO-lektion, så det är inte mer än rätt att vi tar upp det här. Fram med kollegieblocket och vässa blyertspennan, nu kör vi.

I slutet av 2011 arresterade norska polisen två svenskar utanför ett snabbköp i Beitstad, en stad längst upp i Trondheimsfjorden, för att ha illegalt fört in tvåhundrafemtio kilo smör i landet. Som högst får en enskild person resa över gränsen med tio kilo kött- eller mejeriprodukter. Norges höga livsmedelsskatter gör att insmuggling av matvaror inte tillhör ovanligheterna, men sällan tidigare hade just smör varit föremål för tullens tillslag. De båda svenskarna hade hoppats tjäna sig en rejäl hacka genom att sälja smöret för ett kilopris på femhundra norska kronor, men istället beslagstog det åtråvärda smöret och förstördes.

Smörbristen var ett faktum. Den lilla mängd som dök upp i handeln hamstrades och försvann snabbt, och den eskalerande oron för att stå utan smör inför julafton hade gjort norrmännen desperata. Plötsligt var smör en handelsvara på svarta börsen, och i onlineauktioner såldes paket för upp till trettio gånger det normala priset.

”Alla är så besatta av LCHF i Norge”, berättade min norske vän. Från att tidigare ha varit ekivalent med djävulen rådde det plötsligt fetthets i hela västvärlden. ”Det är kålhydraterna som är dåliga, inte fettet” hävdade man med bestämdhet samtidigt som man krämade på med olivolja på ruccolasalladen och hällde ut lättmjölken i vasken. Kunde det verkligen vara så att marknaden undgått den ökade efterfrågan så till den grad att det man i dansk morgon-TV delade ut tusen kilo smör till förmån för grannarna i nöd (och för att marknadsföra smörproducenten i fråga).

LCHF-dieten var en bov i dramat. Intresset för tillsatsfri hemlagad mat hade ökat, och dieten som redan låg som ett fettigt täcke över Sverige hade tagits emot med värme även i Norge. Efterfrågan på smör ökade med tjugo procent i oktober, och ytterligare trettio procent i november, enligt marknadsansvarig på Norges största mejerikooperativ Tine. Hur roande tanken än är på att norrmännen dietätit sig till en smörbrist vars tajming inte kunde varit mer misslyckad var det dock inte hela sanningen.

En regnig sommar hade negativ effekt på kornas bete och ledde till att mjölkproduktionen under sommarmånaden minskade med tjugo miljoner liter jämfört med året innan. De höga tullskatterna på importerat smör finns till för att skydda den inhemska mejeriproduktionen, men bidrog plötsligt till att priserna fortsatte stiga och hyllorna förblev tomma. Bristen uppskattades till mellan femhundra och tusen tonn, och arga bönder anklagade mejerijätten Tine, som dominerade marknaden med nittio procent, för att inte ha informerat medlemmarna om den höga efterfrågan i tid och för att ha exporterat för mycket smör trots den annalkande krisen. Norska regeringen försökte rädda situationen genom att sänka taxan för import av mejerivaror från drygt 25 nok till 4 nok under december månad, men danskarna, som hade gott om smör på lager, ville inte exportera endast under en så kort tidsperiod.

Vid nyår var bristen fortfarande ihållande, och Tine meddelade att efterfrågan inte skulle kunna mötas på ännu en månad, utan ”även en tid efter januari”. Totalt ledde smörbristen till en förlust på nära fyrtiotre miljoner norska kronor för den den inhemska handeln. Och, förstås, till otaliga besviket knorrande magar.

/Slaktarn

Den folkliga Aladdinasken är en sjuttiosjuåring med aldrig sinande fäbless för att skapa dramatik. Inför dess sjuttiofemårsjubileum utannonserades att två av chokladaskens klassiska praliner, körsbärslikör och trillingnöt, skulle bytas ut. Den förstnämnda försvann utan något större väsen, men trillingnöten beskrevs av många som ”den enda ätbara pralinen”, vilket gjorde att beslutet genererade starka reaktioner, inte minst på askens facebooksida. Där haglade kommentarer som ”ve och fasa, var är trillingnöten!” och ”de nya smakar apbajs” tätt.

Man skulle kunna tro att irritationen hade lagt sig så här tolv månader senare, men så är det inte. I och med lanseringen av årets Aladdinask har kritikerna vaknat till liv igen, nu inte bara upprörda över trillingnötens försvinnande, utan också över årets nyhet, limepralinen, som kommer att ersätta den endast ett år gamla fläderblomspralinen. Många av de sörjande trillingnötsälskarna anklagar Aladdinledningen för att ha bytt ut klassikerna för billigare varianter. Anledningen är en annan, säger Henrik Helander, produkt- och varumärkeschef för Aladdin, i en kommentar till DN:

– Att byta ut innehållet i asken är en del av vårt varumärke. Sedan tar det längre tid att göra förändringar än vad många kanske tror. Vi producerar 4 miljoner askar varje år och kan inte ändra innehållet från en dag till en annan.

Bild från spendmatters.com

Gräver man fram lite statistik på hur hasselnötspriserna sett ut kan man dock ana att trillingnöten inte varit en speciellt lukrativ affär för Aladdin, i alla fall inte de senaste åren. Turkiet är världens största hasselnötsproducent, och står för sjuttiofem procent av marknaden. Priset på nötterna gick upp med sextiofem procent under 2014, och ännu mer året därpå. I maj 2015, samma år som vår kära trillingnöt plötsligt var en no-show i Aladdinasken, hade priserna ökat med 160 procent. Nu har priserna återigen gått ner, och ligger nu på hälften jämfört med hur det såg ut 2014. Anledningen till de dramatiska prisväxlingarna är väder och vind. Frost under vintern 2013 och under våren 2014 som sedan följas av en ovanligt torr period gjorde att den turkiska hasselnötsproduktionen reducerades med en fjärdedel.

Utöver de stormiga hasselnötspriserna verkar det också som att trillingnöten var en dyr historia av andra skäl. Enligt Dagens Media ska en ”källa med insyn i chokladfabriken i Upplands Väsby” ha berättat att trillingnöten var den enda pralin man behövde lägga i förhand, och att den dessutom hade ett helt eget produktionsband.

I tidigare nämnda DN-intervju får Helander slutligen frågan huruvuda trillingnöten kan tänkas göra en comeback.
– Vi kan inte lova att den kommer tillbaka men man ska aldrig säga aldrig, svarar han.

/Slaktarn

Rötmånad, det kallar man den här tiden på året. Vi är mitt i den.

”Låt inte soporna stå, ta ut dem direkt, det är rötmånad!”
”Nej vet du vad, det här vågar jag inte äta nu ner det stått utanför kylen såhär. Det är ju rötmånad.”
”Jag vet inte vad det var, jag kände mig så konstig i magen. Men så är det ju rötmånad också.”

Vad är det för ord egentligen, det låter så ödesdigert. Det är ju egentligen ett uttyck som handlar om klimat och dess påverkan på skörden, men i mitt huvud skulle det lika väl kunna betyda andra saker: förr tänkte jag alltid att det var märkligt att ”rötmånaden” sammanföll med den där tiden på sommaren då allt går sönder. Allt är utblommat, inklusive en själv. För mycket sol, för mycket umgänge, för mycket alkohol. Psyket har inte fått vila, sådär som det var tänkt, det är snarare utbränt. Sommaren har alltid varit min bästa och värsta tid på året. Tillvaron skakig, balanserar på ruinens brant. Att titta ner är hypnotiserande, fallet lockande. Jag vet att det är så för många andra också. Och slutet på sommaren, det är precis vad det kallas. En riktig rötmånad.

Skiftet juli/augusti betyder hög luftfuktighet och värme, och det ger gynsamma förhållanden för bakterietillväxt. När bakterier får härja fritt blir maten lättare skämd. Den här tiden på året brukar man prata om ”sommarsjuka”. Det låter som att det skulle kunna vara något trevligt, kanske som ”sommarfling” eller ”glädjeyra”. Jag är redan uppe i två vändor sommarsjuka, och kan meddela att det inte alls är något trevligt. Det rör sig om magsjuka, varken mer eller mindre. Äckligt och jobbigt.

Historiskt sett finns också ett vidskepligt skimmer över tiden då rötmånaden infaller – underliga, oförklarliga saker inträffar, människor beter sig konstigt och galenskapen frodas. En ”rötmånadshistoria” är alltså helt enkelt en legend eller vandringssägen. I folktron ansåg man dessutom att det var vanligare med missbildningar hos djur födda under rötmånaden, och en kalv som fötts med missbildning har därför kallats ”rötmånadskalv”. Augusti har alltid fått mig att känna mig som en rötmånadsmänniska.

Vidskepligheten åt sidan vill jag avsluta detta kåseri med några tips!

1. Tänk på vad du stoppar i munnen. Om du ska handla tillexempel kött och det tar lång tid innan du kommer hem och kan lägga grejerna i kylen, ta med kylklampar eller något liknande.
2. Kulglass och framförallt mjukglass är ömtåliga saker som kräver sina hygienprotokoll. Kanske det är läge att ta en paus från dessa. Om än bara för en månad eller så.
3. Föd inte kalvar under denna period.
4. Kolla upp numret till psykakuten och sätt upp på kylskåpet. Man vet aldrig. Det är trots allt rötmånad.
5. Och sist men inte minst: låt inte grejer stå framme! Fruktflugor kan få vem som helst att vilja kasta sig över ett stup.

/Slaktarn