Med tanke på målgruppen för den här bloggen är det nog rimligt att anta att det finns fler än jag här som sträckkollat nya Netflixserien Ugly Delicious. Varje avsnitt har ett eget tema (en rätt eller ett matlagningsformat), och i femtiofem minuter ser vi kocken David Chang, matskribenten Peter Meehan och en hel drös namnkunniga gäster filosofera kring sagda tema.

Det jag själv uppskattat med Ugly Delicious är en strävan efter att sudda ut eller förflytta gränsen för vad en viss slags mat eller maträtt är. Både i form av teknikaliteter, i stil med vad som skiljer en tortelini från en koreansk mandu-dumpling, men även en ambition att utforska den där fina linjen mellan kreativ frihet och autenticitet – vad händer med en rätt som förknippas med en viss grupp människor när en ny grupp människor lagar den, och så vidare. Det, och så den lilla detaljen att jag blir skithungrig och inspirerad när jag kollar.

Serien tycks ha fyllt ett David Chang och Peter Meehan-format hål i hjärtat på de som tyckte om Lucky Peach, en matpublikation som utkom kvartalsvis vars sista nummer utkom i April förra året. Nu när de återförenats genom Ugly Delicious finns det skäl att ställa sig frågan: vad nu då?

Svaret kom idag. Chang är i farten att lansera en ny produktionsplattform under namnet Majordomo Media, vars syfte är att producera mat- och kulturrelaterat content. Han jobbar dock förstås inte ensam – förutom affärspartnern Christopher Chen och Scott Dadich, tidigare chefredaktör på Wired, finns minst ett par namn från Lucky Peach med i form av Chris Ying och Rachel Khong. Under Majordomo Media-parasollet ska det finnas en podcast, format för tv-progra och en redaktionell del – alltsammans för att, som Chang själv uttrycker det i en intervju: ”diskutera mat och kultur på ett sätt som aldrig riktigt har gjorts”.

Exakt vad detta betyder återstår att se, men i samma intervjun får vi veta att tanken inte är att tanken med Majordomo Media inte är att berätta för folk vad de ska göra eller visa dem den senaste coola nya grejen. Det finns redan massor av plattformar för det, säger Chang. ”I want to teach them how to find — and understand — new and different things themselves and let them bring their friends along for the ride. I want to create experiences where it’s okay to have honest conversations — where people can consider culture and race and have strong opinions while exploring their passions.”

/Slaktarn

Well well well! Vi möts igen, i detta format kallat ”veckans samlande intryck”. Om vanliga inlägg är middag så är detta plockmat. Varsågod att ta för dig.

1. Den överdådiga gröten

Gröt med extra allt på lokal

Gröt med extra allt hemma i soffan

Efter en tid i influensakarantän gjorde jag premiär ute i världen igen genom att besöka ett nyöppnat kafé i närheten av min bostad. Där har man specialiserat sig på att servera uppblötta gryn – något som kanske inte låter så aptitligt, men som i själva verket betyder variationer på oerhört överdådig gröt. Den här typen av mat provocerar mig en smula, inte för att den inte är god eller värdig att ätas, utan för att den med sina nötter och frön presenteras som ett hälsoalternativ till annat. I själva verket är det sött som tusan, nästan lika mycket ”topping” som gröt, och smakar synnerligen likt efterrätt. Den far helt enkelt under falsk flagg. Bortser man från det finns det dock stor njutning att vinna! Såpass till och med att jag kopierat min grötskål hemma flera gånger: en slags lös havregrynsgröt (ibland med nymornad kardemumma) med oatly, körsbärssås, rostad flagad mandel och kokosflingor. Ibland har variationer förekommit, som blåbär, vispgrädde eller hasselnötter. Det är en perfekt hybrid mellan efterrätt och frukost, ovärderlig i dessa tider när kroppen kämpar för att hålla sig över sjukdomsytan.

2. Broccolocco?

Jag letade ett knippe broccoli, men fann endast dessa gigantiska och vilt krängande ”broccoloccos”. Förvirrad och lite besvärad inför detta nya tog jag upp telefonen och tog en bild. Backade undan. Gick hem och googlade och fick veta att det är företaget Grönsaksmästarna som ligger bakom denna krumbuktande skapelse: ”En helt ny sorts Broccoli som är lite större än en vanlig broccoli. Denna broccolin är godare än en vanlig broccoli då den är sötare och mildare i smaken”.

3. Middag på Ichi

Äntligen kom dagen då jag fick uppleva nya restaurangen Ichi! En underbar matupplevelse i fast meny om sex serveringar (plus några överraskningar) som för min del stegrade mot slutet. Höjdpunkterna var en röding med krispigt skinn och sås på vit miso, brödet som kom varmt i prassligt papper, en buljong med kött från mjölkko och en klick färsk wasabi som revs vid bordet. Och desserten på färskostglass och färskostparfait med en karamellig bit palsternacka och en fantastiskt blommig kastanjehonung.

4. Dumplings för latmaskar

Det roliga med att göra dumplings själv är att pyssla med dem, själva donandet med att vika dem. Annars kan man köpa jättegoda  från restaurang. Men, vill man ha tillfredsställelsen av att ha lagat något själv men inte den tidskrävande aspekten i att sitta och vika och vika och vika så kan man gå till Lagerhaus och köpa en sån här. Finns förstås att finna på andra ställen också, som på world wide web tillexempel, men detta är första gången jag sprungit in i ett sånt här litet dumplingsverktyg i butik. Eftersom jag samlar på onödiga köksprylar kunde jag inte motstå.

5. Nyhet från Mifú: Mifú Strips

För en tid sedan skrev jag om finska Valios produkt Mifú, ett stekbart gryn på mjölkprotein. Nu har grynen kompletterats med strimlor – större bitar som är laktosfria och fettsnåla och som kan användas i wok, grytor, fajitas eller vad man än behagar. Mifú säljs i förpackningar om 250 gram, och finns i smakerna naturell samt paprika/chili. Jag har testkört strimlorna ett par gånger, ena gången som substitut för kyckling i en wok med pak choi och jordnötsdressing, och andra gången istället för korv i en gammal hederlig korvstroganoff som serverades med ris. De är lätthanterliga och ganska intuitiva att jobba med, och för min del konsistensmässigt att föredra framför tillexempel oumph och liknande produkter. Den naturella varianten behöver ordentligt med smaksättning, så var inte blyg. Här finns mängder av recept för den som är sugen på att testa!

6. Nya matserien Ugly Delicious på Netflix

Momofuku-kocken David Chang jagar smaker i nytt programformat, som inte är helt olikt det numera nerlagda magasinet Lucky Peach (som bland annat Chang låg bakom) i tilltalet. Ugly Delicious lutar sig inte minsta lilla mot matporrestetik, men det hindrar en inte från att bli vrålhungrig av att kolla – jag menar det, titta med snacks i närheten. I varje avsnitt behandlas en rätt eller ett tema, och ledordet är hela tiden nyfikenhet. Det görs ingen skillnad på om smakerna kommer från komplicerade hantverk eller snabbmatsställen. Kolla in serien här.

Klart slut för den här gången,
/Slaktarn

Kära läsare. Jag har varken lagat eller ätit något kul senaste tiden, vilket känns själadödande och på många sätt onödigt, men vad gör man när annat i livet kräver ens fulla uppmärksamhet? Sitter man hungrig, alternativt tuggandes på någon gammal äcklig sula? Ja, det kanske man gör. Men mest drömmer man sig bort. Nedan följer en drömsammanställning.

1. Bang Bang Cauliflower

Blomkål som rostas med panko och sriracha, inte en totalt skitdålig idé va? Jag har suttit på den här rätten länge nu, bidat min tid, tänkt att jag ska återskapa hemma. Det har än så länge inte blivit av. Tills dess kanske någon annan kan axla ansvaret? Recept finns här.

2. Dining on a Dime

Roligaste saken som finns: resa runt i världen och äta. Jag hade tänkt skriva att Eater-producerade Dining on a dime släcker den värsta törsten efter det, men det är ju helt fel. Det är tvärtom. Dining on a dime får det att klia över hela kroppen i vild panik över att jag inte är någon annanstans på jorden och utforskar det kulinariska utbudet, istället för att sitta och äta på samma gamla avocadomacka i samma gamla kök. Se på egen risk.

3. Allt med pistage

Har senaste tiden gått och närt en stark längtan efter ett fluffigt saffransgult persiskt ris, med pistagenötter och knalligt röda torkade tranbär eller granatäppelkärnor. Men kan lika väl tänka mig att lägga mitt pistage-krut på att göra en sån här pistagemousse innan dess.

4. Italien

Den här gamla semesterbilden från Comosjön för ett par somrar sedan triggade en längtan att återvända till pizzans (och Italodiscons) förlovade land. Så nu tänkte jag se till att göra drömmen till verklighet, och har bokat tio dagar på Amalfikusten med start om en dryg månad! Den ganska lilla staden Ravello är huvuddestinationen, där tänkte jag frodas i sällskap av diverse ät- och drickbart under ett parasoll, och den som varit där och har något saftigt tips får gärna höra av sig.

Tack och hej för denna gång, vi ses snart igen och pratar mer mat.
/Slaktarn

Hej alla gamla, barn och mittemellan. Som jag tidigare nämnt kommer TV-programmet Historieätarna tillbaka för en tredje säsong, och den som väntar på något gott (Läs: Lotta Lundgren) väntar inte speciellt länge – på måndag den fjortonde november klockan åtta är det dags. I den nya säsongen kommer värdparet äta sig igenom bland annat femtiotalet, den gustavianska tiden och nittiotalet (yes!).

Tills dess att måndag är här: några screenshottade teasers från Historieätarnas instagramkonto. Observera Lundgrens genialiska bälte samt väggdekorationen på den första bilden.

/Slaktarn

Ganska trött men nöjd slog jag mig nyss ner i soffan för att ensam inta en stilla tv-middag. Det var länge sedan jag tittade på tv, sådär två-tre månader. Nu, en stund senare, är jag inte helt nöjd med mitt beslut.

På SVT1 visade de något slags matprogram med två danska medelålders män som lagar mat i Florens. Programmet heter Spisa med Price på tur. De verkar vara bröder och de verkar gilla att dricka vin. De skrockar och skojar om hjärtinfarkter och högt blodtryck medan de sätter i sig av ”livets goda”. Jag bevakar dem med skepsis medan jag tuggar i mig mina färskpotatisar. Fram till en viss punkt i programmet är det bara ett ganska ointressant matprogram om två gobbar. Sedan blir det ett ganska osmakligt matprogram om två gobbar.

Det är när de står i en Italiensk trädgård och ska tillreda kalvhjärna. Jag hinner precis återhämta mig från en scen i vilken den ena gobben tvättar ren hjärnan från koagulerat blod när en tredje gobbe (producenten, får vi gissa) dyker upp i bild tillsammans med två unga kvinnor iklädda bikini och klackar. Producenten arrangerar dem ett par meter bakom de matlagande männen. De poserar glatt.

Jaha, det var det värsta, tänker jag. Vad är det frågan om? Lyckligtvis behöver jag inte vänta länge på förklaringen.

Aha! Den osmakliga tillagningen av hjärnan mildras av lite tits and ass, i sann italiensk anda, som producenten säger. Eller ska vi säga dansk. Okej. Gobbarna fortsätter med sin hjärntillredning ”medan Giulia och Vania står där och ser så söta ut”. Den högra gobben får plötsligt för sig att citera Dante, men blir lamslagen av chock när den ena bikinikvinnan fyller i sista strofen. Herregud, det var det värsta, hon kunde en sak som HAN kunde.

Han är inte sen att berömma. Hjärntillagningen fortsätter i samma stil och producenten dyker titt som tätt upp i bild för att arrangera de båda kvinnorna så att de inte slokar till. Maten blir så småningom klar och det är dags för gobbarna att slå sig ner på en… liten mur…? med de båda damerna mellan sig för att se hur de reagerar på den kontroversiella råvaran.

Puh, tjejerna gillade maten. Det var verkligen tur. Det hade ju varit ett himla misslyckat skämt av den fyndiga producenten att så att säga ta seden dit man kommer (”det är Italien!”) om de inte nickade och höll med om att kalvhjärnan var smaskig.

Är inte helt nöjd med mitt beslut att se på TV igen efter ett så långt uppehåll. Är inte heller helt nöjd med SVTs beslut att sända detta keffa gubbkåta program. Är inte heller så värst nöjd med att så många matprogram är så keffa.

/Slaktarn