Well well well! Vi möts igen, i detta format kallat ”veckans samlande intryck”. Om vanliga inlägg är middag så är detta plockmat. Varsågod att ta för dig.

1. Den överdådiga gröten

Gröt med extra allt på lokal

Gröt med extra allt hemma i soffan

Efter en tid i influensakarantän gjorde jag premiär ute i världen igen genom att besöka ett nyöppnat kafé i närheten av min bostad. Där har man specialiserat sig på att servera uppblötta gryn – något som kanske inte låter så aptitligt, men som i själva verket betyder variationer på oerhört överdådig gröt. Den här typen av mat provocerar mig en smula, inte för att den inte är god eller värdig att ätas, utan för att den med sina nötter och frön presenteras som ett hälsoalternativ till annat. I själva verket är det sött som tusan, nästan lika mycket ”topping” som gröt, och smakar synnerligen likt efterrätt. Den far helt enkelt under falsk flagg. Bortser man från det finns det dock stor njutning att vinna! Såpass till och med att jag kopierat min grötskål hemma flera gånger: en slags lös havregrynsgröt (ibland med nymornad kardemumma) med oatly, körsbärssås, rostad flagad mandel och kokosflingor. Ibland har variationer förekommit, som blåbär, vispgrädde eller hasselnötter. Det är en perfekt hybrid mellan efterrätt och frukost, ovärderlig i dessa tider när kroppen kämpar för att hålla sig över sjukdomsytan.

2. Broccolocco?

Jag letade ett knippe broccoli, men fann endast dessa gigantiska och vilt krängande ”broccoloccos”. Förvirrad och lite besvärad inför detta nya tog jag upp telefonen och tog en bild. Backade undan. Gick hem och googlade och fick veta att det är företaget Grönsaksmästarna som ligger bakom denna krumbuktande skapelse: ”En helt ny sorts Broccoli som är lite större än en vanlig broccoli. Denna broccolin är godare än en vanlig broccoli då den är sötare och mildare i smaken”.

3. Middag på Ichi

Äntligen kom dagen då jag fick uppleva nya restaurangen Ichi! En underbar matupplevelse i fast meny om sex serveringar (plus några överraskningar) som för min del stegrade mot slutet. Höjdpunkterna var en röding med krispigt skinn och sås på vit miso, brödet som kom varmt i prassligt papper, en buljong med kött från mjölkko och en klick färsk wasabi som revs vid bordet. Och desserten på färskostglass och färskostparfait med en karamellig bit palsternacka och en fantastiskt blommig kastanjehonung.

4. Dumplings för latmaskar

Det roliga med att göra dumplings själv är att pyssla med dem, själva donandet med att vika dem. Annars kan man köpa jättegoda  från restaurang. Men, vill man ha tillfredsställelsen av att ha lagat något själv men inte den tidskrävande aspekten i att sitta och vika och vika och vika så kan man gå till Lagerhaus och köpa en sån här. Finns förstås att finna på andra ställen också, som på world wide web tillexempel, men detta är första gången jag sprungit in i ett sånt här litet dumplingsverktyg i butik. Eftersom jag samlar på onödiga köksprylar kunde jag inte motstå.

5. Nyhet från Mifú: Mifú Strips

För en tid sedan skrev jag om finska Valios produkt Mifú, ett stekbart gryn på mjölkprotein. Nu har grynen kompletterats med strimlor – större bitar som är laktosfria och fettsnåla och som kan användas i wok, grytor, fajitas eller vad man än behagar. Mifú säljs i förpackningar om 250 gram, och finns i smakerna naturell samt paprika/chili. Jag har testkört strimlorna ett par gånger, ena gången som substitut för kyckling i en wok med pak choi och jordnötsdressing, och andra gången istället för korv i en gammal hederlig korvstroganoff som serverades med ris. De är lätthanterliga och ganska intuitiva att jobba med, och för min del konsistensmässigt att föredra framför tillexempel oumph och liknande produkter. Den naturella varianten behöver ordentligt med smaksättning, så var inte blyg. Här finns mängder av recept för den som är sugen på att testa!

6. Nya matserien Ugly Delicious på Netflix

Momofuku-kocken David Chang jagar smaker i nytt programformat, som inte är helt olikt det numera nerlagda magasinet Lucky Peach (som bland annat Chang låg bakom) i tilltalet. Ugly Delicious lutar sig inte minsta lilla mot matporrestetik, men det hindrar en inte från att bli vrålhungrig av att kolla – jag menar det, titta med snacks i närheten. I varje avsnitt behandlas en rätt eller ett tema, och ledordet är hela tiden nyfikenhet. Det görs ingen skillnad på om smakerna kommer från komplicerade hantverk eller snabbmatsställen. Kolla in serien här.

Klart slut för den här gången,
/Slaktarn

Hej alla töntar, coola och mittemellan! Har DU kylen full av gammal kokt potatis och undrar vad du ska ta dig till härnäst? Då kan jag meddela att svaret är: laga pyttipanna. Vem älskar inte pyttipanna? Gör som jag och sno ihop ett sånt här fyra minuters-mirakel med mifú och några gamla haricot verts, lite salladsblad av varierande fräschör, och så naturligtvis inlagda räffelskurna rödbetor som krona på verket. Det är gott, det är kul, det är du.

Behöver jag ens skriva ett recept? Det tror jag knappast. Men hellre underskatta än överskatta, så här har ni:

1. Fram med kokt färskpotatis, skär i bitar små nog att du slipper använda kniv för att få i dig maten. Hetta upp smör eller olja i en panna och fräs på tills de får lite färg, krydda med salt och peppar. När du är nöjd med stkytan: skyffla alltsammans till ena sidan av pannan. Vill du inte äta dina haricot verts råa, alternativt har redan kokta som jag hade, så är det nu du ska ge dem sin chockbehandling: en-två minuter i pannan räcker.

2. Fram med ett paket mifú. Mängd bestämmer du själv. Pyttipanna Het panna, lite mer smör eller olja, och så ner med mifúkornen. Håll inte på och rafsa runt för mycket, utan låt de vara så att de får lite stekyta. Krydda på även dessa med salt och peppar.

3. Blanda ihop allt, plus dina salladsblad, till ett enda härligt inferno. Stjälp upp på ett fat, lägg till rödbetor och eventuellt extraprotein i form av stekt ägg, kanske en fet blaffa creme fraiche om det känns relevant, och hugg in.

Är du obekant med detta nymodiga så kallade ”Mifú”? Tryck här så så ska du se att det snart känns bättre, för där finns en ordentlig genomgång signerad undertecknad.

/Slaktarn

Knappt hann jag höra ett rungande ”Jaaa!” innan jag skrider till verket. Här kommer en rätt man kan äta som den är rakt upp och ner, eller slå in i det berömda libabrödet: en kryddig gryta på mifú, kikärtor och lök som toppas med dill och pistagenötter, innan den serveras tillsammans med ugnsbakad strimlad rödkål och yoghurtsås. Heja heja.

1. Vi börjar med paprikor och rödkål, för de ska vara i ugnen. Strimla upp ett berg rödkål, en näve per ätande, och placera i ugnsfast form. Ringla över lite olivolja, ett par-tre matskedar sirap, och slutligen en ganska rejäl skur flingsalt.

Halvera några röda paprikor och kärna ur. Lägg med skalsidan uppåt på en ugnspapperklädd plåt. Ställ ugnen på grill, maximal hetta, och placera plåten högt upp i ugnen. Ställ in rödkålen under paprikorna, någonstans i mitten.

Paprikorna går på ett kick att grilla: tanken är att de ska svida till ordentligt i de små liven, de ska bli svarta och förkolnade på ryggarna. När de är täckta i svart sot tar du ut dem och lägger de i en plastpåse och stänger till. Detta gör att det svarta ”skalet” blir lätt som en plätt att skala av. Vänta tills de är ljumna innan du skrider till verket med skalningen, och ställ sedan de skalade grillade paprikorna åt sidan.

När paprikorna är ute ur ugnen ändrar du inställningen till vanlig varmluft/under- övervärme, sådär 180 grader, och låter rödkålen bakas vidare i 15 minuter. Ta sedan ut, rör om, häll över ett gäng hackade valnötter. Ställ åt sidan.

2. Gryt-tajm! The best time! Skala och grovhacka en stor gul lök, fräs på medelvärme i olivolja. Häll i en nypa kanel, torkade chiliflingor efter smak, en nypa paprikapulver, en fet nypa hela kumminfrön och nåt lagerblad. När löken är mjuk för du över den till en skål vid sidan om.

Öka nu på värmen till hög, häll i lite mer olivolja, och stjälp i din mifú (mer utförlig mifú-info och produktrecension finns här). Planen är att mifúkornen ska få lite stekyta, och det kräver tilltro och tålamod. Först vätskar de sig, bubblar på som sjutton som om de vill kokas och inget annat, men sedan när pannan blir torrare ljusnar stekyteförutsättningarna. När de ser torra ut och (förhoppningsvis också) fått lite färg hackar du snabbt upp en klyfta vitlök och häller i.

Häll i löken igen, tillsammans med en burk förkokta kikärtor (som du naturligtvis hällt spadet av och duschat i kallvatten innan) och addera 400 gram krossade tomater. Lägg till en knapp tesked socker för att ta udden av burktomaternas stickiga syrlighet. Smaka av med salt och peppar och eventuellt mer kanel/kumminfrön/paprikapulver. Låt bubbla på medelvärme under lock i sådär femton-tjugo minuter.

3. När grytan är klar, det vill säga när den gått en stund för sig själv och du känner dig nöjd med alla syra/sälta/sötma-parametrar, då tar du den av värmen och hackar upp ett rejält lass dill och öser i. Detta gör all skillnad, piggar upp som sjutton. Plötsligt går maten från murrigt grott-happy meal till lyxig eftermiddagstreat i palatset. Och ännu bättre blir det ju när du också lägger till en näve pistagenötter, grovhackade och vackert grönrosa.

4. Servera med någon slags yoghurtsås (min version för dagen var yoghurt blandad med torkad mynta), och om du vill, inlagd rödlök eller vildgurka. Slå in i libabröd, eller använd brödet för att skopa upp med. Eller bara strunta i bröd! Du gör som du vill. It’s your life. And it’s now or never. Oavsett tycker jag att du kan toppa med extra dill, kanske också extra pistage. Det går liksom inte att överdosera.

Vad kul, nu har du lärt dig något nytt. Och jag har fått skriva av mig. Dessutom är det fredag. Kan det bli bättre.

/Slaktarn

Dagens diet:

1. Kopp kaffe med mjölk
2. Spaghetti med några baconbitar
3. Kopp te (grönt)
4. Kopp kaffe (instant) med mjölk (pulver)
5. Två öl och en pommes med ketchup

Nä. Ingen revolutionerande matdag, som synes. Tills…

6. En gryta på tomat, lök, kikärtor, chilifräst mifú och en helskottans massa goda kryddor + ugnsbakad strimlad rödkål med valnötter, sirap och mycket flingsalt + grillad flådd paprika + yoghurt- och myntasås + massor av hackad dill och pistagenötter, alltsammans inrullat i ett rejält libabröd (hurra för libabröd! ”Möjligheternas bröd”, som det står på förpackningen!).

Jaha, vilken av rätterna vill ni helst ha recept på, va? Hörde jag nummer sex?
Tänkte väl det. Återkommer i frågan.

/Slaktarn

Efter att inte direkt ha varit bortskämda med alternativa proteinkällor har vi senaste åren sett nya varianter ploppa upp som svampar på butikshyllorna, vissa mer lyckade än andra. Förra veckan provade jag en sprillans ny produkt framtagen av Valio som de döpt till Mifú, ett slags mjölkbaserat protein i grynform, stekbart och tänkt att fungera som substitut för fågel, fisk eller kött i matlagningen.

I Finland, där Valio är det ledande mejeriföretaget, har Mifú funnits på marknaden i fyra månader, och enligt pressreleasen har produkten tagits emot mycket väl: ”Efter bara fyra månader på marknaden har redan nästan var femte finsk provat Mifú. Till och med barn, som brukar vara lite skeptiska, gillar det”.

Jaså! Tänker jag. Upp till bevis. Jag ringer min kompis Olle och frågar om han vill gå och testa en Mifú-lunch med mig. Det vill han. Han är inget barn, men en vanlig karnivore i övre tjugoårsrycket duger också fint som testpartner. Vi går till Urban Deli i Stockholm, som fram till och med vecka tio har Mifú på menyn. Där, under kategorin ”Veg”, hittar vi vår lunch för dagen: Sotad spetskål med rostad mifu, stekt svamp, lingon, svampmajonnäs och krutonger.

Maten kommer in, till min förvåning i precis samma skål som jag brukar äta ur hemma, och lustig nog i ungefär samma utförande som den smakkombination jag förlustat mig i hela veckan (kolla in den här renklämman med spetskål, lingon, pepparrot och körvel tillexempel). Gillar man de smakerna så är det ingen utmaning att förstå att lunchen kommer att falla en på läppen, men vi är ju inte där för att utvärdera spänsten i spetskålen, utan för proteinets skull.

Grynen påminner en hel del om keso, aningen större till formen kanske, men till skillnad från keso smälter de inte i kontakt med värme, utan behåller sin form och får fin stekyta. De har inte mycket smak i sig själva, men utgör bra texturvariation i rätten vi åt, de är tuggiga och har lite motstånd, som ett mer kompakt kesogryn eller som en mjukare halloumi.

Väl hemma igen packade jag upp mina produktprover och undersökte vidare. Det finns tre varianter: naturell, en med smak av örter och tomat, och en med smak av peppar och chili. Jag tittar i en liten folder där matmannen Jonas Cramby bidragit med recept och inspiration (recepten finns här för den som är nyfiken). Han säger att han gärna äter kött, men senaste åren försökt dra ner på onödigt köttätande, och han tycker därför att det är bra att det börjat komma alternativ som faktiskt smakar gott. ”Jag gillar Mifú för att det påminner om välkända saker som paneer eller halloumi men kommer i färsform så att man kan göra tillexempel thailändsk larb”, säger han i texten.

Ni ser ju. Som lite större kesobumlingar, eller ”muminfärs” som min finske vän brukar kalla det. Jag smakar på ett gryn i sin råa form, finner att det som utlovat har en ganska intetsägande smak, men det känns trots sin fettsnålhet lite… oljigt. Bläddrar i mina papper igen, och finner att grynen har en marinad av rypsolja, för smakens och stekpotentialens skull. Aha.

Några dagar senare står jag i mataffären och har precis plockat ihop ett antal varor som behövs för att laga spaghetti och köttfärssås, när jag upptäcker att den köttfärs jag brukar köpa är slut. Jag går till en annan butik som ibland har den, men där finns den inte heller. Besvärad, med en kasse fylld av krossade tomater och gula lökar, går jag hem, tänker att det får bli en annan dag, men minns plötsligt mina produktprover som hoppfulla står och väntar i kylen. Jag inser att det är ett perfekt tillfälle för ett matlagningstest, spaghetti och köttfärssås (nej, jag tänker inte kalla det pasta bolognese, för min variant liksom ungefär alla andras i det här landet skiljer sig från det traditionella receptet) är en utmärkt rätt just när man ska testa alternativa protein. Vi tenderar ju att vakta vår spaghett/köttfärssås-upplevelse med våra liv, skeptiska och snabba att döma ut varje liten förändring.

Jag förvarnar mitt middagssällskap, säger till honom att ha ett öppet sinne. Han är en svårflirtad typ när det gäller just proteinkällor tänkta att ersätta kött, faktiskt inte helt olik ett barn i sina matvanor: han tycker om det välbekanta, välbeprövade, och prioriterar aldrig mat som är intressant framför mat som är god. Med Valios egna ord om den tolerans Mifú mött bland barn färskt i minnet känns det ändå som att här finns chans till framgång. Men, som sagt, upp till bevis.

När det gäller köttfärssås är umamismaken allt. Köttet är en massiv komponent i att få till de där djupa, rejäla smakera, men även då man tar det ur ekvationen har vi mycket att luta oss på för att få till det. Tänk på all smak som kommer av att löken, morötterna och sellerin får ta ordentligt med tid, av rödvinet som får koka ner, av tomaterna som får smakkoncentreras länge på spisen. Ibland av ketchupen (highway to umami, om du inte redan visste! Inget att skämmas för!), balsamvinägern, och parmesanosten som rivs över maten precis innan servering. Inför lagandet av denna mifúversion av spaghetti och köttfärssås tänker jag därför att jag ska göra allt jag kan för att amplifiera umamin som kommer från allt det där andra, det som inte är köttiga maillardreaktioner. Det gör jag också. Bara grönsaksbasen tillåts fyrtio minuters tillagning, i sakta mak och på låg värme.

Jag tänker inte skriva ut hela receptet nu, det får bli en annan gång (den där rätten både som fenomen och recept förtjänar faktiskt ens fulla fokus). Vi pratar om resultatet istället. Mottagandet. Vad blev domen?

Både jag och mitt middagssällskap enas om att vi är positivt inställda. Han säger att han hur gott det än må vara vanligtvis ändå saknar köttet när den här rätten lagas med ett alternativt protein, och jag håller med. Sojafärs tillexempel har en märklig konsistens och en lite oklart kvalmig smak, och oumph har jag ärligt talat hur många gånger jag än försök aldrig riktigt fallit för. Mifún klarar dock testet, ingen av oss sitter och längtar efter ”den riktiga versionen”. Det är gott, rätt och slätt, tillfredställande och lagom tuggigt. Mitt middagssällskap säger att han kan tänka sig att äta det igen. Du är så illa tvungen, säger jag, för vi har två förpackningar till i kylen. Och jag ser faktiskt fram emot att utforska denna produkt vidare.

Någon annan som hunnit testa ännu? Isåfall, vad tyckte du?

/Slaktarn