Måndag! Morötter! Making it happen.

Ett av mina favoritsätt att tillreda morötter på är detta, där de först kokas snabbt i saltat vatten och sedan får bekanta sig med citronskal, olivolja, salt och rostade kumminfrön. Det är, som ungdomarna kallar det, bomb. Men hur bomb något än må vara så säger prioriteringslagarna inom ätande att variation alltid går före gamla invanda mönster, och alltså tvingar jag mig själv till nya upptäckter.

Det betydde i detta fall att den kokta moroten matchas med körvel och nigellafrön. Ja, nigellafrön, fint ska det vara, och svårt att hitta i den genomsnittlige mataffären. Nigellafrön är svarta (matt svarta! very lux) och tårdroppsformade, och måste vara kärt barn till någon, för de har sannerligen många namn: svart kumminfrö, kalonji, lökfrö, charnushka, och sist men inte minst det fantasieggande helvetesfrö. Smaken är besk, och delar den liksom lite lökiga smaken som kumminfrön också har. Tillsammans med körvelns lite lakritsaktiga not gör de tu den kokta söta moroten till något mycket elegant.

Notera den bedrövade moroten i nedre vänstra hörnet :(

Så, hur får man till detta? Det är nästan svårare att skriva än att laga. Välj ut några späda morötter, skölj och ansa, och halvera på längden om de är tjocka och avviker från den rådande späda samhällsnormen. Jag brukar spara lite av blaststråna upptill, av det enkla skälet att jag tycker att det är tjusigt. Koka i saltat vatten i sådär tre-fyra minuter, längre om du föredrar dem mjuka. Plocka upp och dressa med olivolja, flingsalt och nigellafrön (kan rostas innan – det är inte dumt, men inget måste). Släng på några kvistar körvel, och vips så var det klart.

Jag åt dem som tillbehör till en sanslöst höstig anrättning: nörfärshjärpar med kantarellsås, kokt potatis och svartvinbärsgelé. En söndagsmiddag så god som någon.

/Slaktarn

Efter månader (känns som år!) av stadiga grytor, knotiga orch-liknande rotfrukter och överflöd av kål i alla dess former börjar en ny längtan ta form. Den gamla vanliga förhoppningen om en renässans, både i omvärlden och i magen. En blek och dagsljusovan individ kravlar sig fram ur mitt inre, gnäller om primörer. När kommer de? Kommer de någonsin igen?

Jag går och handlar totalt osäsongsenliga sparrisar, ekologiska och fruktansvärt dyra, bara för att få tyst på denna missnöjda vinterhatande sida av mig. För att försöka förhala lite, ge mig själv en chans att stå ut ett tag till. Jag pocherar torskfilé. Bryner smör. River pepparrot. Jag köper några morötter, de minsta jag kan hitta men som absolut inte skulle kunna komma i närheten av att kallas för späda. Tar fram skalaren och fejkar fram en någorlunda ”späd” form.

Och så confiterar jag de små rackarna. Det betyder alltså att tillaga de på förhållandevis låg temperatur i olja. Det blir underbart. All färg finns kvar, all smak dupliceras. Pröva själv så får du se.

/Slaktarn

Gamla människor tenderar att försöka mata en med kokta grönsaker. Gärna kokta morötter. De kokar gärna morötterna länge, för länge. Detta har orsakat olika typer av trauman hos många, och de är därför inte intresserade av att koka morötter. Detta är synd. Jag ska nu berätta ett sätt att göra detta på som kommer att så att säga rock your world

1. Hitta några fina morötter. Framåt vårkanten är de ju väldigt gracila.
2. Skala om du behöver, men strunta helst i det. Kanske kommer du undan med att bara skrubba de rena lite.
3. Om morötterna är för tjocka kan du dela de på längden som på bilden. Det viktiga är att alla dina morotsdelar är ungefär i samma tjocklek.
4. Koka morötterna i ordentligt saltat vatten under lock i några minuter. Inte för länge. Tre-fyra minuter räcker.
5. Häll av dina rötter, lägg de på ett litet fat. Ringla över olivolja, finrivet citronskal, lite citronsaft, en nypa flingsalt och en nypa kumminfrön.
6. Insup detta vackra! Och ät upp.

Något annat nämnvärt om dessa rötter är en tossig grej gällande den orangea färgen. Morötter har lika många färger som oss människor. Om inte fler. Vita, gula, orangea, röda, svarta, lila och säkert en massa andra som ingen vet om. De flesta morötter i mataffären är som bekant orangea. Så har det inte alltid varit. Under 1700-talets första hälft började holländska odlare mixtra med den röda moroten för att de var så vansinnigt förtjusta i sin nationalhjälte William III of Orange som är anledningen till att orange är hollands färg nu för tiden. Den orangea moroten är således en politisk rotfrukt då den är en hyllning till ledaren av den holländska kampen för självständighet. Det ni kanske diskutera i mindre grupper när ni ätit upp.

/Slaktarn