Hej på er. Här ska ni få lite tidigarelagt påskgodis i kategorin fruktansvärd bilolycka som du trots allt inte kan sluta stirra dig mätt på. Det gäller en krogrecension av Parisrestaurangen Le Cinq, belägen i anslutning till Four Seasons George V, skriven av Jay Rayner för engelska The Guardian.

Recensionen inleds med orden: ”It was supposed to be a joyous trip to one of France’s famous gastro palaces – what could possibly go wrong?”. Redan där vaknar min inre haveristpåhejare till liv, vittrar blod, känner adrenalinet rusa, väser: Allt kan gå fel. Allt. Redan i ingressen får läsaren veta att besöket på Le Cinq, när det gäller prisvärdhet och förväntningar, är den värsta restaurangupplevelsen skribenten haft under sina arton år som krogkritiker. Varför! Berätta varför! morrar det inom mig. Sjutusen tecken senare vet jag. Och jag kommer länge att bära med mig flera av formuleringarna som används för att beskriva besvikelsen. Varsågod, unna dig här att avnjuta ett axplock:

1. Angående interiören: ”The dining room, deep in the hotel, is a broad space of high ceilings and coving, with thick carpets to muffle the screams. It is decorated in various shades of taupe, biscuit and fuck you.”

Le Cinq, a.k.a. det som recensenten refererar till som ”brottsplatsen”

2. I måltidens linda bjuds skribenten på en amuse bouche: ”The canapé we are instructed to eat first is a transparent ball on a spoon. It looks like a Barbie-sized silicone breast implant, and is a ‘spherification'”. Den stackars sfärifikationen (kul ord!) liknas sedan av skribentens sällskap vid en dammig kondom, varpå det konstateras att det är ett återkommande inslag genom hela måltiden: ”Spherifications of various kinds – bursting, popping, deflating, always ill-advised – turn up on many dishes. It’s their trick, their shtick, their big idea. It’s all they have.” Aj.

3. I mötet med en puré på vattenkrasse (detta är min personliga favorit): ”My lips purse, like a cat’s arse that’s brushed against nettles.”

4. En förrätt på gratinerad lök får sitt öde beseglat: ”It is mostly black, like nightmares, and sticky, like the floor at a teenager’s party.”

5. Och så var det efterrätterna. ”A dessert of frozen chocolate mousse cigars wrapped in tuile is fine, if you overlook the elastic flap of milk skin draped over it, like something that’s fallen off a burns victim.”

6. Skribenten blickar ut över den halvfulla restaurangen, konstaterar: ”Pictures of plates are snapped. Mind you I also take pictures, but mine are shot in the manner of a scene of crime officer working methodically.”

Avslutningsvis får vi se dessa bilder, de skribenten själv knäppt med sin telefon, för att förtydliga liknelsen av den gratinerade löken med ”black like nightmares” och så vidare. Anledningen är att de egna pressbilder restaurangen tillhandahållit inte riktigt liknar det som dök upp på tallriken.

Nå, det gör ont att läsa, det krampar i magen och fladdrar till oroligt i bröstet. Men det är också omöjligt att slita sig. Det är essensen av skräckblandad förtjusning. Läs hela recensionen här.

/Slaktarn

Jag kan räkna de gånger jag ätit kebab i mitt liv på ena handen. Jag har helt enkelt inte tyckt speciellt mycket om de jag snubblat över, och för det andra är den där roterande halvvarma köttkonen från vilket köttet liksom rakas av med ett surrande mekaniskt ljud inte helt attraktiv heller. Att andra hyser stor kärlek till kebab är dock inget som undgått mig, tvärtom. Hela detta intro är egentligen till för att jag ska få skäl att berätta (skryta) om hur jag en gång, i syfte att få dejtingstadiet att övergå till en fast relation, köpte tio stycken, av personalen improviserade, presentkort på ”stor kebabmeny med dryck” på min kärestas favoritkebaberia. Vi klarade den kritiska dejtingfasen och relationen blev därefter både lång och lycklig. Jag vill tro att det, åtminstone lite, var kebabgåvans förtjänst.

När man befinner sig på ny mark gäller det att rassla fram alla mentala anteckningar om platsen man har. Ibland är det många, ibland ingenting. När det gäller Paris är listan lång. En av punkterna på denna minnesbaserade to do-list var att besöka det lilla lunchetablissemanget Grillé. Grillé är resultatet av en två gastroniomiska stjärnors gemensama kärlek för kebab: tidigare Chateaubriand-kocken Frédéric Peneau, och slaktarn Hugo Desnoyer, som förser många av de bästa bästa bord med kött och har eget slakteri i fjortonde arrondisemanget.

Snabbmaten rör sig numera avslappnat och självsäkert i finrummen, liksom stjärnkockar i korvmojarna (looking at you, Magnus Nilsson). Med den uttdragna fin-hamburgerhetsen bakom oss är det skoj att få vända blicken åt ett nytt håll. Denna gång är det kebaben som får en biljett på klassresetåget, och ska stylas om i nya kläder.

Lokalen är inte stor. Längs ena långsidan löper en disk, bakom vilken fem-sex kockar jobbar för fullt för att möta efterfrågan. På menyn finns tre varianter: en med fromage bland och pepparrot, en med ärtpuré med mynta, kummin och citron, och en chilistark sås på gröna tomater. Knappt en hundralapp styck, lite mer om man vill ha pommes frites till.

Bröden bakas ut och gräddas a la minute och skickas vidare till nästa avdelning, där de lastas fulla med grönsaker, kött och lika såser. Köttet (lamm, kalv eller fläsk, beroende på vilket som är bäst för dagen) skärs för hand och blandas med olika färska örter. Det är otroligt gott, saftigt och smakrikt. Såserna (vi valte ärtpurén och den starka såsen på gröna tomater) är rena i smakerna. Ingenting känns flottigt eller unket, sådär som det annars lätt kan bli. På disken bredvid kassan står ett urval av olika drycker från småbryggerier. Must, lemonad och öl. Säkert vatten också. Vi är hänförda och glada efter maten, längtar tillbaka redan innan sista tuggan.

Nu går jag bara och tänker på att det borde vara dags för en finkebaberia här hemma snart. Finfalafel finns redan att få på Falafelbaren i Stockholm, men finns det ingen som vill ta på sig ansvaret för att ge kebaben den ömsinda behandling den uppenbarligen förtjänar?

Tills dess: befinner du dig i Paris gör du klokt i att äta din lunch på 15 Rue Saint-Augustin.

/Slaktarn

I samband med grävande bland bilderna i en gammal telefon dök denna ganska oanseliga bild upp. Det är jordgubbar. Eller, vid första anblick kan det se ut som bara jordgubbar, men det finns lyckligtvis mer att berätta om denna bild än så.

Den här simpla anrättningen serverades som tionde rätt på en middag på Paris-restaurangen Le Chateaubriand för några år sedan. Jordgubbar är naturligtvis trevligt i all sin enkelhet, men tar man fram förstoringsglaset upptäcker man snart att de är överösta av en skur grönt strössel. Stoppar man sedan en av dessa strösselbitar i munnen upptäcker man också att de har en subtil lakritsartad smak. Jag bestämde mig för att det var fänkålsfrön som karamelliserats, levde lycklig i den villfarelsen, ända tills jag en vacker dag befann mig i Indien och hittade samma frön som då gick under betäckningen ”indian seeds”. Mer specifikt: kanderade kumminfrön. Bra för matsmältningen, hävdas det.

I alla fall, dessa små frön höjde våra kära jordgubbar rejält. Extremt enkel och tilltalande kombination – strösslet förhöjde jordgubbarnas smak och vice versa.

Hur kan man då applicera denna nya kunskap i sitt egna högst ordinära liv? Man kan göra likadant, servera jordgubbar strösslade med kumminfrön, eller så kan man göra en drink av det hela, och då menar jag att man kokar en sockerlag där en rejäl mängd kumminfrön får ligga och dra över natten innan den silas av och används i någon jordgubb/sprit-konstalation. Anternativ nummer tre är att trä jordgubbarna på ett spett och grilla de, för att sedan rulla runt de i rostade kumminfrön.

Fantastiskt! Ellerhur! Mer relaterad och mycket viktig samhällsinformation (om att grilla jordgubbar) hittar du här.

Carpe,
/Slaktarn

Av lite olika skäl som är ganska tråkiga att höra om gick jag för några dagar sedan igenom mina bilder i telefonen. Eftersom jag sällan byter telefon och därför hade bilder sedan flera år att gå igenom var det lika delar härligt som jobbigt. Jag är nämligen mycket nostalgiskt lagd, och det kan ju generera märkligt ambivalenta känslor. Nostalgin har dock minskat med åren. I tonnåren var den på sin peak, och när jag tittade på alla dessa bilder från olika tider i mitt liv vaknade plötsligt min inre tonnåring till liv ur sin mångåriga dvala. Den ville vara med och titta, vältra sig i de motsträviga känslorna som är glädje över det som varit, och sorg över att allting alltid till sist tar slut.

Många av bilderna visade sig vara relaterade till mat eller måltider. Precis som bilderna i sig tar mig tillbaka i ett kick, kan också maten jag åt åstadkomma samma sak. Det finns mängder av exempel på mat som böjer tid och rum, förflyttar en till en annan värld som kanske inte längre finns. Som kokt mandelpotatis med smör. Varma mackor. Eller varm och kall direkt ur tetran. Jag tänkte dela med mig av några bilder och dess sammanhang.

Den här bilden är från ett gatumatstånd i Krung Thon Buri i Bangkok, där jag och min respektive hade hyrt en lägenhet i en månad förra året. Damen på bilden stod på samma ställe varje dag och lagade Pad Thai till lunchsugna. En dag, efter att ha ätit hennes mat några gånger, vågade jag slutligen fråga henne om hon kunde visa mig hur hon gjorde. Så när hon fick en lugn stund höll hon privatkurs för mig, på en blandning av knagglig engelska, thailändska och kroppsspråk. Sedan gick jag till den lokala matbutiken och handlade.

Det här är jag vid matbordet en tidig morgon  i november 2010, när jag intar min frukost bestående av en klementin. Den natten hade jag sovit tre timmar, egentligen mest för att jag tyckte att det kändes jobbigt att sova, för det betydde att dagen efter skulle komma så fort. Problemet med att varje dag blev till en ny hela tiden var att jag arbetade på ett ställe där jag vantrivdes något överjävligt, men av någon anledning inte drog. Lärdom av den tiden: Om det känns dåligt är det dåligt. Samt att klementiner inte är fullgod frukost.

Lite mer up beat! En sockerkaka jag åt på ett bokcafé i Paris för fyra år sedan. En sockerkaka, jaha, tänker du. Det fina med just den här sockerkakan var att att den hade krönts av något ovanligt. Ni vet när man pressar apelsiner för hand och får en massa fruktkött och kärnor i pressen? Här hade de pillat bort kärnorna och öst ut fruktköttet över varje sockerkaksskiva. En påminnelse om det fina med det enkla.

Fylla tjugofem i en stad långt bort och vara lyckligare än någon gång tidigare i livet (och dricka drink med sockerrör som drinkpinne = amazeballs).

Fiska, varje sommar i en sjö som ligger i i den lilla byn Vitvattnet i Västerbotten. Ute på sjön är den enda plats myggen inte kan ta en. Och så är det fantastiskt vackert där, med det spegelblanka och kvällen som aldrig blir mörk. Ibland får man massor av abborar. Ibland får man inga. Ibland får man en enorm gädda på kroken, en sån som är uråldrig och vis och sliter av linan för en. När vi rott i land och dragit upp bryggan på strandkanten letar vi reda på en kvist, på vilken vi trär alla abborrarna och bär hem dom. Sedan rensas de, och på morgonen panerar vi de i stöbröd och steker dem i smör till frukost.

I Indien finns det en by som heter Agonda. Dit åker många för att lära sig Yoga, ”hitta sig själva” eller dricka olika juicer och ligga på stranden. Tar man en riksha upp i bergen finner man en liten restaurang som är familjeägd och vegetarisk, många av rätterna är veganska. Det finns en terass där man kan sitta och lyssna på ljud från jungeln utanför. Ibland går strömmen, och då får man vänta längre på maten. På bilden syns ost- och zuccinifritters med dipsås, grovt bröd med cashewnötssmör och en liten sallad på tomat. Min kropp kränger och vrider sig som en plågad daggmask när jag tänker på att jag aldrig tog receptet.

Att promenera längs memory lane är lite mer som att jogga längs memory lane och ha riktigt dålig kondition. Det är vansinnigt utmattande. Så vi får ta resten en annan gång om det finns intresse av sånt.

…Tills dess!
/Slaktarn