Inlägg taggade: Paris

14:51 12 Apr 2017

Hej på er. Här ska ni få lite tidigarelagt påskgodis i kategorin fruktansvärd bilolycka som du trots allt inte kan sluta stirra dig mätt på. Det gäller en krogrecension av Parisrestaurangen Le Cinq, belägen i anslutning till Four Seasons George V, skriven av Jay Rayner för engelska The Guardian.

Recensionen inleds med orden: ”It was supposed to be a joyous trip to one of France’s famous gastro palaces – what could possibly go wrong?”. Redan där vaknar min inre haveristpåhejare till liv, vittrar blod, känner adrenalinet rusa, väser: Allt kan gå fel. Allt. Redan i ingressen får läsaren veta att besöket på Le Cinq, när det gäller prisvärdhet och förväntningar, är den värsta restaurangupplevelsen skribenten haft under sina arton år som krogkritiker. Varför! Berätta varför! morrar det inom mig. Sjutusen tecken senare vet jag. Och jag kommer länge att bära med mig flera av formuleringarna som används för att beskriva besvikelsen. Varsågod, unna dig här att avnjuta ett axplock:

1. Angående interiören: ”The dining room, deep in the hotel, is a broad space of high ceilings and coving, with thick carpets to muffle the screams. It is decorated in various shades of taupe, biscuit and fuck you.”

Le Cinq, a.k.a. det som recensenten refererar till som ”brottsplatsen”

2. I måltidens linda bjuds skribenten på en amuse bouche: ”The canapé we are instructed to eat first is a transparent ball on a spoon. It looks like a Barbie-sized silicone breast implant, and is a ‘spherification'”. Den stackars sfärifikationen (kul ord!) liknas sedan av skribentens sällskap vid en dammig kondom, varpå det konstateras att det är ett återkommande inslag genom hela måltiden: ”Spherifications of various kinds – bursting, popping, deflating, always ill-advised – turn up on many dishes. It’s their trick, their shtick, their big idea. It’s all they have.” Aj.

3. I mötet med en puré på vattenkrasse (detta är min personliga favorit): ”My lips purse, like a cat’s arse that’s brushed against nettles.”

4. En förrätt på gratinerad lök får sitt öde beseglat: ”It is mostly black, like nightmares, and sticky, like the floor at a teenager’s party.”

5. Och så var det efterrätterna. ”A dessert of frozen chocolate mousse cigars wrapped in tuile is fine, if you overlook the elastic flap of milk skin draped over it, like something that’s fallen off a burns victim.”

6. Skribenten blickar ut över den halvfulla restaurangen, konstaterar: ”Pictures of plates are snapped. Mind you I also take pictures, but mine are shot in the manner of a scene of crime officer working methodically.”

Avslutningsvis får vi se dessa bilder, de skribenten själv knäppt med sin telefon, för att förtydliga liknelsen av den gratinerade löken med ”black like nightmares” och så vidare. Anledningen är att de egna pressbilder restaurangen tillhandahållit inte riktigt liknar det som dök upp på tallriken.

Nå, det gör ont att läsa, det krampar i magen och fladdrar till oroligt i bröstet. Men det är också omöjligt att slita sig. Det är essensen av skräckblandad förtjusning. Läs hela recensionen här.

/Slaktarn

10:58 26 Jul 2016

Jag kan räkna de gånger jag ätit kebab i mitt liv på ena handen. Jag har helt enkelt inte tyckt speciellt mycket om de jag snubblat över, och för det andra är den där roterande halvvarma köttkonen från vilket köttet liksom rakas av med ett surrande mekaniskt ljud inte helt attraktiv heller. Att andra hyser stor kärlek till kebab är dock inget som undgått mig, tvärtom. Hela detta intro är egentligen till för att jag ska få skäl att berätta (skryta) om hur jag en gång, i syfte att få dejtingstadiet att övergå till en fast relation, köpte tio stycken, av personalen improviserade, presentkort på ”stor kebabmeny med dryck” på min kärestas favoritkebaberia. Vi klarade den kritiska dejtingfasen och relationen blev därefter både lång och lycklig. Jag vill tro att det, åtminstone lite, var kebabgåvans förtjänst.

När man befinner sig på ny mark gäller det att rassla fram alla mentala anteckningar om platsen man har. Ibland är det många, ibland ingenting. När det gäller Paris är listan lång. En av punkterna på denna minnesbaserade to do-list var att besöka det lilla lunchetablissemanget Grillé. Grillé är resultatet av en två gastroniomiska stjärnors gemensama kärlek för kebab: tidigare Chateaubriand-kocken Frédéric Peneau, och slaktarn Hugo Desnoyer, som förser många av de bästa bästa bord med kött och har eget slakteri i fjortonde arrondisemanget.

Snabbmaten rör sig numera avslappnat och självsäkert i finrummen, liksom stjärnkockar i korvmojarna (looking at you, Magnus Nilsson). Med den uttdragna fin-hamburgerhetsen bakom oss är det skoj att få vända blicken åt ett nytt håll. Denna gång är det kebaben som får en biljett på klassresetåget, och ska stylas om i nya kläder.

grille1

Lokalen är inte stor. Längs ena långsidan löper en disk, bakom vilken fem-sex kockar jobbar för fullt för att möta efterfrågan. På menyn finns tre varianter: en med fromage bland och pepparrot, en med ärtpuré med mynta, kummin och citron, och en chilistark sås på gröna tomater. Knappt en hundralapp styck, lite mer om man vill ha pommes frites till.

grille4

grille3

Bröden bakas ut och gräddas a la minute och skickas vidare till nästa avdelning, där de lastas fulla med grönsaker, kött och lika såser. Köttet (lamm, kalv eller fläsk, beroende på vilket som är bäst för dagen) skärs för hand och blandas med olika färska örter. Det är otroligt gott, saftigt och smakrikt. Såserna (vi valte ärtpurén och den starka såsen på gröna tomater) är rena i smakerna. Ingenting känns flottigt eller unket, sådär som det annars lätt kan bli. På disken bredvid kassan står ett urval av olika drycker från småbryggerier. Must, lemonad och öl. Säkert vatten också. Vi är hänförda och glada efter maten, längtar tillbaka redan innan sista tuggan.

Nu går jag bara och tänker på att det borde vara dags för en finkebaberia här hemma snart. Finfalafel finns redan att få på Falafelbaren i Stockholm, men finns det ingen som vill ta på sig ansvaret för att ge kebaben den ömsinda behandling den uppenbarligen förtjänar?

Tills dess: befinner du dig i Paris gör du klokt i att äta din lunch på 15 Rue Saint-Augustin.

/Slaktarn

11:07 4 Maj 2016

jordgubbar chateaubriand

I samband med grävande bland bilderna i en gammal telefon dök denna ganska oanseliga bild upp. Det är jordgubbar. Eller, vid första anblick kan det se ut som bara jordgubbar, men det finns lyckligtvis mer att berätta om denna bild än så.

Den här simpla anrättningen serverades som tionde rätt på en middag på Paris-restaurangen Le Chateaubriand för några år sedan. Jordgubbar är naturligtvis trevligt i all sin enkelhet, men tar man fram förstoringsglaset upptäcker man snart att de är överösta av en skur grönt strössel. Stoppar man sedan en av dessa strösselbitar i munnen upptäcker man också att de har en subtil lakritsartad smak. Jag bestämde mig för att det var fänkålsfrön som karamelliserats, levde lycklig i den villfarelsen, ända tills jag en vacker dag befann mig i Indien och hittade samma frön som då gick under betäckningen ”indian seeds”. Mer specifikt: kanderade kumminfrön. Bra för matsmältningen, hävdas det.

I alla fall, dessa små frön höjde våra kära jordgubbar rejält. Extremt enkel och tilltalande kombination – strösslet förhöjde jordgubbarnas smak och vice versa.

Hur kan man då applicera denna nya kunskap i sitt egna högst ordinära liv? Man kan göra likadant, servera jordgubbar strösslade med kumminfrön, eller så kan man göra en drink av det hela, och då menar jag att man kokar en sockerlag där en rejäl mängd kumminfrön får ligga och dra över natten innan den silas av och används i någon jordgubb/sprit-konstalation. Anternativ nummer tre är att trä jordgubbarna på ett spett och grilla de, för att sedan rulla runt de i rostade kumminfrön.

Fantastiskt! Ellerhur! Mer relaterad och mycket viktig samhällsinformation (om att grilla jordgubbar) hittar du här.

Carpe,
/Slaktarn

11:58 15 Jan 2016

Kära alla. Jag har gått igenom era kommentarer för att bena ut vilka frågor som kommit in, som jag inte svarat på. När jag gått igenom samtliga kommentarer som postats på olika inlägg har jag blivit alldeles varm. Vilka snälla, smarta och intresserade läsare jag har. Det gör mig mycket glad. Jag inser nu när jag skriver detta att jag alltid stört mig ofantligt på när en bloggförfattare skriver jag har världens bästa bloggläsare!!! jag bloggar för er skull!!! Kan ej förklara varför. Nu har jag alltså begått detta dåd själv. Men det är ju också sant. Ni är verkligen mycket fina och uppskattande. Det är vansinnigt peppande.
Nå, till frågorna. Jag ska försöka mig på att skriva svar här nedan. Vi kör.
Fråga från Majken: ÄLSKAR nigella. Julia, har du något tips på frukostmat? Jag är glutenintolerant och laktosintolerant (som du hör suger mitt liv). Eller kanske: vad gillar du att käka till frukost? I love u tack!!!!
Svar: Hej Majken. Tack för att du älskar mig och Nigella. Det gör mig glad, och säkert henne också. Det här med glutenfriheten kan sätta käppar i hjulen för den mest inbitne frukostlovern, speciellt om man äter sin frukost ute ”på lokal” som det kallas. Laktosen är ett mindre problem, då det finns laktosfria varianter av det mesta. Jag ska erkänna att jag inte äter frukost på en daglig basis, har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra. Det är omöjligt för mig att få i mig något för nära uppvaknandet, så jag brukar vänta några timmar. Då har hungern gått från att vara en trulig och inte så sympatisk unge till ett vrålande all-glufsande monster, vilket alltid är att föredra. Min mest frekventa frukost brukar komponeras av följande enheter:
– rostat bröd
– ett fat med avokado, tomat och mozzarella att lägga på brödet efter humör
– havregrynsgröt med hasselnötter och något sött, typ äppelmos
– varm dryck av varierande karaktär
Detta är tyvärr en begränsad hjälp för dig, då det rostade brödet måste bytas ut mot en ledsen glutenfri dito, och havregryn ibland kan innehålla lite gluten. Mozzarellan ska vi inte ens tala om. Semper har havregryn som är garanterat glutenfria, och med dessa kan du knåpa ihop gröt av varierande karaktär: ha i blåbär, rostade kokosflingor, någon nöt du tycker särskilt mycket om, stora klickar smör, hallon, vad helst du trollar fram ur skåpen. Världen är ditt ostron. I övrigt skulle jag sätta min tilltro till ägg om jag var du, förutsatt att du äter sådana. Huevos Rancheros är en favorit, annars är alla typer av omeletter en bra idé. På till exempel Åhléns säljer de en ministekpanna för en billig peng, som är perfekt för en en-äggsomelett. Det tar cirka två sekunder att laga, och du kan fylla den med vad som helst – avokado, tomat, någon skinka du tycker om (om du nu tycker om sånt). Jag tycker om att göra omelett med creme fraiche, som ju finns laktosfri, och ajvar. Denna guide är endast en tådoppning i den gluten- och laktosfria frukostkällan, men förhoppningsvis någon hjälp eller åtminstone inspiration för dig.
Fråga från K: Kan du inte berätta om den där kakdegen? Jag drabbades nämligen själv av någon hälsopsykos nyligen och köpte mig en påse cacao-nibs. De luktar vinäger, ser ut som hasch och smakar enligt mig inte gott alls att äta som de är. Men jag kan tänka mig att de skulle smaka bättre med någon form av bearbetning. Bästa hälsningar
Svar: Hejsan K. Jag ska snabbt erkänna att mina talanger har brister just gällande bakning. Jag tycker om att äta bakverk, men det exalterar mig inte att baka själv. På grund av brist på engagemang blir alltså det mesta jag bakar ganska menlöst. Kakorna jag bakade av kakaosmöret var inget undantag, så jag tänker inte ge dig något recept, för din egen skull. Det verkade dock vara en inte helt dålig idé att använda kakaosmör i bakningen. Kanske i en klibbig browniehistoria? Kakaonibsen får jag för mig skulle passa i grytor och liknande. Om du provar får du gärna avlägga rapport. För mer utförliga råd här vänder jag mig till övriga läsare – har ni några tips eller synpunkter att dela med er av till signaturen K får ni gärna dela med er av de!
Fråga från KG: Kan du inte dela med sig av pad thai-damens hemligheter? :D
Svar: Hej KG. Du har samma namn som en släkting till mig. Han heter Karl-Göte och bor i västerbotten. Men jag tror inte att du och min KG är samma person, även om det förstås hade varit kul. Hur som helst, till Pad Thai-damen. Det kan jag absolut! Men det får bli en separat text. Ge dig till tåls.
Fråga från jahaja: Alltså skribenten, ni bor ju inte ens tillsammans. Ses efter middagen är väl en enkel lösning. Annars är det ju som flera påpekat, den som inte lagar mat diskar och dukar. Den som inte handlar dammsuger. Osv.
Svar: Hejsan ”jahaja”. Jag uppfattar av förklarliga skäl inte detta som en fråga, men känner mig ändå manad att svara. Det brukar vara något jag ogillar hos andra människor, när de ska ge svar på frågor som man aldrig ställt, men ibland är jag inte den jag önskar att jag skulle vara. Att ses efter middagen kunde vara trevligt, om det nu vore så att man inte bodde tillsammans. Huruvida just jag och min partner bor ihop eller inte spelar nog inte så stor roll för det texten i sin helhet handlade om, även om jag inledningsvis använde just min situation som exempel för att beskriva en större bild. Det tror jag gick fram, om inte föreslår jag att du läser texten igen. I övrigt tycker jag att din åsikt om att hushållsarbetet ska delas upp är alldeles korrekt.
Fråga från Hanna: Jag har tyvärr inte superkoll på Nigella (jag vet, jag skäms), men jag älskar ”matlagnings-tv”. Vad ska man börja se med henne? Eller är det bättre att önsa sig en av hennes kokböcker i julklapp? Och isf vilken? Help a sister please. PS. Jag älskar din blogg, jag blir alltid glad när jag ser att det finns ett nytt inlägg!
Svar: Jag tycker om Nigella i sina tidiga matlagningsprogram. Hon är smart, slabbig och mycket fyndig, och har dessutom fint hår. Att man också blir både  inspirerad av och sugen på maten hon lagar är ännu ett plus. I princip alla avsnitt av Nigellas tidigare programsäsonger finner på youtube, om man orkar gräva lite. Skriftmässigt tycker jag att du ska börja med How to be a domestic goddess (orkar inte titeln! på ett bra sätt!) och sedan How to eat. Kram på dig och vad kul att du gillar att läsa det som skrivs här.
Fråga från linnea: hej! du har min favoritblogg i hela världen, lär mig så jävla mycket varje gång jag tittar in här (och tittar in här hela tiden i hopp om uppdatering). nu till min fråga: hur hanterar du kryddor? såg att du hade vissa kryddburkar, men maler du många kryddor själv typ i kvarn och isåfall vilka? tänkte på det där med mald kummin och så. berätta allt om vilka kryddor man ska ha och i vilken form! puss
Svar: Hej på dig och tack! Jag är på inget vis en kryddsnobb, med några få undantag som ändå får räknas som ganska basic. Svartpeppar är egentligen den enda krydda jag har starka åsikter om, och de är att det alltid ska malas färskt. Färdigmald svartpeppar som man köper i butiken smakar nästan inget, och påminner mer om något man skulle kunna hitta längst in under soffan. Gällande salt: alltid flingsalt eller havssalt, förutom i kokande vatten. En gång fick jag sånt där rosa jättedyrt himalayasalt. Det var fint att titta på men genererade inte några mer spännande känslor än det. Det finns människor som känner annorlunda, och det är väl som sig bör. Det här med att mala hemma själv är egentligen alltid att föredra, då får man ut mest smak och arom. Det beror dock helt på vad man vill ha för effekt – ibland är det just kraset från hela fänkåls- eller kumminfrön man vill åt. Jag köper för det mesta hela kryddor och mortlar ner vartefter jag behöver dem. Örtkryddor är ett kapitel för sig. Som du säkert märkt gör sig somliga örter bättre i torkad form än andra. Timjan, rosmarin och oregano är bra exempel på det. Andra blir till ett meningslöst fnas och tappar nästan all smak, som persilja och basilika. Mynta ändrar karaktär helt när den torkas – i färsk form är den fruktig och har nästan en varm sötma, medan den i torkad form blir svalkande och mintig. De kan alltså användas på helt olika sätt. De kryddor jag använder mycket (utöver salt, peppar och örtkryddor) är korianderfrön, torkade chiliflingor, fänkålsfrön, rökt paprikapulver, kryddblandningen ras el hanout, lagerblad, muskot, sechuanpeppar, hel kardemumma och kumminfrön. I övrigt ”kryddar” jag mycket med soja, rostade sesamfrön, oljor och färska kryddor som ingefära, citrongräs och chili. Mest spännande just nu är en pepparsort jag precis fick som doftar precis som passionsfrukt. Mer om det en annan gång. Hoppas detta någorlunda besvarade din fråga!
Fråga från E: Nigella ligger bakom mitt ständiga paniklunchkort – sallad på morot, spetskål och jordnötter med sesamolja och rödvinsvinäger. Guud. Men! Har du skrivit något om mat i Köpenhamn? Letar i arkivet men hittar bara ett inlägg om coctails -vilket i och för sig är gott! – men tänker att du har koll?! Eller vet någon som har? Så trött på att leta och hamna på typ tripadvisor och känna mig som ett fån. Tacksam för tips!
Svar: Köpenhamn är absolut inte ett outforskat territorium, nej. Om jag var du skulle jag använda mig av tillexempel Sydsvenskan och dess allvetande ”Bong” för att få något slags grepp, men jag ska bidra med resultaten av mina egna köpenhamnserfarenheter. Här finns några vietnamesiska köpenhamnskrogar som är väl värda ett besök. Brunch har jag fått för vana att äta på Cafe den blå hund, ett ganska otrendigt och lite… robust?.. ställe som blir proppfullt av stammisar helgförmiddagar och som serverar brunchmat i olika former, eller på Cafe Dyrehaven för en sk kartoffelmad och en bloody mary. Kanske inte objektivt ”bäst” brunch, men mycket trevliga. Coctails är bäst och snyggast på Ruby som ligger på Nybrogade. För lunch rekommenderar jag Granola på Værnedamsvej, eller att testa vegetariska smörrebröd på Botaniq, eller också mer animaliskt baserade (och extremt konstfullt hopsatta) dito på Aamanns. Käka middag på Pony, Sputino eller Geist. Det finns som du hör massor! Börja med dessa och gräv vidare där du hamnar. Och berätta gärna vad du kommer över.
Fråga från linnea: Håller med tidigare kommentarer men snälla berätta mer om citrusspetsad blomkål, snälla! mvh.
Svar: Slakta ett blomkålshuvud till små buketter, vänd runt i en blandning av olivolja, mycket citronskal, flingsalt och mortlade korianderfrön. Stjälp upp på en plåt och kör i ugnen på 200 grader tills de rostats till fin färg, lägg upp på något lämpligt fat och ringla över en dressing på citronsaft, olivolja, salt, peppar, honung och mer citronskal. Vill du vara lite extra crazy kan du lägga till hela skållade mandlar och hackad bladpersilja. Ät till vad som helst.
Fråga från Elsa: Mer matmaskerad för folket! Trött på att bli vettskrämd av Freddy Krugertyper på allmänna platser; läs tågstation elva på kvällen. Jag ska till Paris och har letat i arkivet om du har tips på var man ska äta (hittade inget förutom den lilla sleven du tycker om), är inte rik, så tips som inte är superturistiga. Har koll på Mattias Kroons instagram, och har hittat några pärlor som jag hoppas få testa, men tar gärna fler tips om du har. Tack för grymt bra blogg!
Svar: Hej Elsa! Jag har varit i Paris en massa gånger men är lika yr varje gång. Jag har inga vettiga tips att ge dig, förutom att du bör besöka restaurangerna relativt nya Clamato, plockmatstället L’Avant Comptoir vid Odeon och hyllade Le Chateaubriand. Boka långt i förväg. Övriga läsare, här har ni er chans att göra dagens gärning! Har ni tips – dela med er.
Tack för idag och adjöss.
/Slaktarn
09:08 7 Dec 2015

Av lite olika skäl som är ganska tråkiga att höra om gick jag för några dagar sedan igenom mina bilder i telefonen. Eftersom jag sällan byter telefon och därför hade bilder sedan flera år att gå igenom var det lika delar härligt som jobbigt. Jag är nämligen mycket nostalgiskt lagd, och det kan ju generera märkligt ambivalenta känslor. Nostalgin har dock minskat med åren. I tonnåren var den på sin peak, och när jag tittade på alla dessa bilder från olika tider i mitt liv vaknade plötsligt min inre tonnåring till liv ur sin mångåriga dvala. Den ville vara med och titta, vältra sig i de motsträviga känslorna som är glädje över det som varit, och sorg över att allting alltid till sist tar slut.

Många av bilderna visade sig vara relaterade till mat eller måltider. Precis som bilderna i sig tar mig tillbaka i ett kick, kan också maten jag åt åstadkomma samma sak. Det finns mängder av exempel på mat som böjer tid och rum, förflyttar en till en annan värld som kanske inte längre finns. Som kokt mandelpotatis med smör. Varma mackor. Eller varm och kall direkt ur tetran. Jag tänkte dela med mig av några bilder och dess sammanhang.

Den här bilden är från ett gatumatstånd i Krung Thon Buri i Bangkok, där jag och min respektive hade hyrt en lägenhet i en månad förra året. Damen på bilden stod på samma ställe varje dag och lagade Pad Thai till lunchsugna. En dag, efter att ha ätit hennes mat några gånger, vågade jag slutligen fråga henne om hon kunde visa mig hur hon gjorde. Så när hon fick en lugn stund höll hon privatkurs för mig, på en blandning av knagglig engelska, thailändska och kroppsspråk. Sedan gick jag till den lokala matbutiken och handlade.

Det här är jag vid matbordet en tidig morgon  i november 2010, när jag intar min frukost bestående av en klementin. Den natten hade jag sovit tre timmar, egentligen mest för att jag tyckte att det kändes jobbigt att sova, för det betydde att dagen efter skulle komma så fort. Problemet med att varje dag blev till en ny hela tiden var att jag arbetade på ett ställe där jag vantrivdes något överjävligt, men av någon anledning inte drog. Lärdom av den tiden: Om det känns dåligt är det dåligt. Samt att klementiner inte är fullgod frukost.

Lite mer up beat! En sockerkaka jag åt på ett bokcafé i Paris för fyra år sedan. En sockerkaka, jaha, tänker du. Det fina med just den här sockerkakan var att att den hade krönts av något ovanligt. Ni vet när man pressar apelsiner för hand och får en massa fruktkött och kärnor i pressen? Här hade de pillat bort kärnorna och öst ut fruktköttet över varje sockerkaksskiva. En påminnelse om det fina med det enkla.

Fylla tjugofem i en stad långt bort och vara lyckligare än någon gång tidigare i livet (och dricka drink med sockerrör som drinkpinne = amazeballs).

Fiska, varje sommar i en sjö som ligger i i den lilla byn Vitvattnet i Västerbotten. Ute på sjön är den enda plats myggen inte kan ta en. Och så är det fantastiskt vackert där, med det spegelblanka och kvällen som aldrig blir mörk. Ibland får man massor av abborar. Ibland får man inga. Ibland får man en enorm gädda på kroken, en sån som är uråldrig och vis och sliter av linan för en. När vi rott i land och dragit upp bryggan på strandkanten letar vi reda på en kvist, på vilken vi trär alla abborrarna och bär hem dom. Sedan rensas de, och på morgonen panerar vi de i stöbröd och steker dem i smör till frukost.

I Indien finns det en by som heter Agonda. Dit åker många för att lära sig Yoga, ”hitta sig själva” eller dricka olika juicer och ligga på stranden. Tar man en riksha upp i bergen finner man en liten restaurang som är familjeägd och vegetarisk, många av rätterna är veganska. Det finns en terass där man kan sitta och lyssna på ljud från jungeln utanför. Ibland går strömmen, och då får man vänta längre på maten. På bilden syns ost- och zuccinifritters med dipsås, grovt bröd med cashewnötssmör och en liten sallad på tomat. Min kropp kränger och vrider sig som en plågad daggmask när jag tänker på att jag aldrig tog receptet.

Att promenera längs memory lane är lite mer som att jogga längs memory lane och ha riktigt dålig kondition. Det är vansinnigt utmattande. Så vi får ta resten en annan gång om det finns intresse av sånt.

…Tills dess!
/Slaktarn

Andra bloggar