Inlägg taggade: pickles

12:56 2 Jul 2018

Vet ni vad jag gillar med sommaren? Man har tid.

Det finns mycket att säga om denna grundläggande dimension av vår tillvaro. Är föreställningen om nutid, dåtid och framtid bara en beskrivning av vad som sker i våra sinnen? Är den cyklisk eller linjär, läker den alla sår så som man får höra särskilt när ens hjärta nyligen krossats till smulor, och hur ska man egentligen göra för att vara ”här och nu här och nu här och nu” så som samtidens favoritmantra lyder när nuet hela tiden flyr?

När det gäller matlagning är det enda vi behöver känna till om tid att det är den magiska ingrediensen som förvandlar träigt och segt till smältande mjukt, och som tar smaker från blask-slask till djup komplexitet. För mig och säkerligen många andra är det dessutom den faktor som krävs för att kunna sätta likhetstecken mellan matlaging och njutning.

Många är lediga på sommaren. Och även om man inte är ledig så betyder sommarmånaderna fler ljusa timmar per dygn, vilket effektivt kan ge en illusion av att ha mer tid även om så inte är fallet. Men vad ska man göra med all den här tiden? Mitt svar är inlagda senapsfrön. Det är en ny upptäckt för mig och jag har fallit pladask. Att det då och då refereras till som ”fattigmanskaviar” på grund av texturen utgör ett extra plus. David Chang Momofuku i New York gör en version med risvinäger och mirin och serverar de till koreansk Bo Ssäm (recept finns här), och det gör han rätt i, för de gör sig verkligen bra tillsammans med lite fetare rätter som behöver en syrligt kick i ändan.

Inlagda senapsfrön

inlagda senapsfrönBilden kommer från Food52 (för jag åt alla innan jag kom ihåg att fotografera)

Skaffa:
2 dl gula senapsfrön
2 dl vitvinsvinäger
1 dl strösocker
0.5 tsk salt

Gör såhär:
Koka upp 2 dl vitvinsvinäger tillsammans med 1 dl strösocker och en halv tesked salt. 
Lägg 2 dl gula senapsfrön i en värmesäker skål eller form och slå sedan lagen över dem. Täck med plastfolie och låt stå i rumstemperatur i minst fyra timmar. Kan förvaras i kylen i veckor. Käka till allt möjligt men särskilt på baconmackor!

/Slaktarn

17:04 11 Okt 2017

Förra veckan åt jag lunch på Taku-Taku och testade nya veganska produkten pulled oats för första gången. Sammantaget var det en mycket positiv upplevelse, både restaurangen och produktnyheten, och sedan dess har jag varje gång jag besökt en mataffär med febrigt girig beslutsamhet sökt efter pulled oats, så att jag kan köpa hem och experimentera själv. Jag gick bet många gånger innan jag besökte ett Hemköp som hade några förpackningar, och tillsist gick jag alltså hem beväpnad med alla tre varianter.

Först och främst, låt oss gå igenom the basics – vad är det vi talar om här? Pulled Oats tillverkas av ett finskt företag, och har efter att ha nått stor popularitet i hemlandet nu dykt upp i svenska mataffärer. Det tillverkas av ärtprotein och havre, råvaror som odlas i norden, och som därför gör att produkten har en viss miljömässig fördel gentemot liknande produkter med sojabönor som bas. Dessutom är det en mycket proteinstinn produkt, och på förpackningens baksida slår de på sin egen trumma med de bevingade orden ”more proteins than chicken”. Boom. Något annat jag reagerade över är att innehållsförtäckningen är väldigt kort – inga e-nummer (för den som bryr sig om sånt), och idel bekanta råvaror. Texturen liknar en klumpig och smulig färs som snarare är torr än klibbig. Pulled oats kommer i förpackningar om 240 gram, finns i tre olika smakutföranden (neutral, tomat och ingefära) och kostar runt 46 spänn i butik.

Pulled Oats - neutral, ingefära och tomat

Jaha, allt tyder ju på att detta är en riktig toppenprodukt. Frågan är bara hur den är att laga mat med. För att ta reda på det har jag testat att använda pulled oats i två olika rätter: den första var en hemmakopia av det jag åt på Taku-Taku, alltså en bulgogivariant med shiitakesvamp, ris och chilipicklad gurka. Den andra rätten var köttbullar.

För att bekanta mig lite mer med vad jag hade att jobba testade jag alla smaker otillagade först. Konsistensen var tuggig, vilket kändes lovande. Jag kände en initial oro för att den neutrala skulle smaka kartong, så som havrebaserade produkter ibland gör, men oron var obefogad. Däremot fanns där en minimal sötma, som jag dock inte alls upplevde som påträngande. Tomatvarianten smakade distinkt av soltorkad tomat, aningen rökigt och var totalt sett den mest umamitunga i naket tillstånd. Ingefärsvarianten var den som smakade bäst i otillagat tillstånd. Där fanns en tydlig och oartificiell smak av ingefära, men utan hettan.

Bulgogi pulled oats med ris, fänkål- och päronslaw och chilipicklad gurka

Bulgogi är ju ett ord för att beskriva en koreansk rätt där kött marineras och grillas över träkol, och jag har varken kött eller träkol. Men jag har marinad, pulled oats och en gjutjärnspanna. Det kommer vi långt på. Jag åt detta med ris, gurka inlagd med chiliflingor och lime, och en krispig coleslaw på fänkål och päron.

Bulgogi pulled oats

1. Skiva en gul lök och några salladslökar och hacka tre klyftor vitlök och ingefära (ungefär en bit i storlek med din tumme, men ta så mycket du vill) smått. Rensa och dela shiitakesvamp i mindre bitar. Fräs löken och shiitakesvampen på medel/hög värme tills den mjuknat och fått lite färg. Sänk värmen, lägg till ingefära och vitlök, och kör ytterligare någon minut. För över alltsammans till en skål.

Pulled Oats
2. Dags för dina pulled oats! Jag valde ingefärssmaksättningen till detta. Vi vill ha hög värme och neutral olja att steka i. Det där med hög värme är viktigt – är den för låg så släpper produkten vätska som den kokar i snarare än steks, och kokar den så blir den grötig. Stek alltså enligt hetsigt manér, du kommer att uppleva att pannan känns lite torr (pulled oats dricker olja, den jäkeln), men misströsta ej. Du vill ha lite yta och krisp i den mån det går. Tillsätt lite mer olja om nödvändigt. För sedan över allt till samma skål du lade grönsakerna i.

3. Sås-dags. Bulgogisåsen, eller marinaden om man så vill, gör du genom att lugnt och sansat hetta upp tre delar soja med en del mirin, och så en rejäl skvätt sesamolja på slutet. Har du inte mirin hemma kan du ersätta detta med en rejäl nypa socker – smaka dig fram till vad du tycker passar – och en liten skvätt risvinäger eller torr sherry. Blanda nu såsen med grönsaker och pulled oats, och toppa med rostade sesamfrön.

Chilipicklad gurka med lime och coleslaw på fänkål och päron
4. När det gäller tillbehören: Chilipicklad gurka får du till genom att blanda socker med saften av en lime och en liten skvätt vinäger, och när sockret löst upp sig så öser du i chiliflingor efter smak och en halv gurka i småbitar. Låt stå så länge du orkar vänta, sedan ät. Coleslaw på fänkål och päron är lika straight forward: skiva fänkål och päron så tunt du förmår, gärna med mandolin. Blanda med en matsked majonnäs, en tesked sesamolja, lite citronsaft (eller vinäger, om du inte har citron), och en nypa flingsalt.

Bulgogi pulled oats med shiitakesvamp

Slutligen: servera med ris, ät och var glad.

Jag är nöjd me den här rätten och tycker att pulled oatsen kom till sin rätt. Den enda faran är grötigheten – hade jag använt kött så hade jag velat marinera det innan tillagning, och efter att ha eldat på köttet i pannan stekt det en stund i marinaden. Det funkar inte riktigt med vår havebaserade vän, men så länge allt hålls separat tills servering som i receptet ovan så funkar det fint.

Köttbullar av pulled oats

Köttbullar! Ett bra test av mångsidigheten hos pulled oats. Man kan bli lite trött på att enbart laga saker där ”flisigheten” i produkten får komma till tals (grytor, woker, sånna saker). Jag lagade dessa köttbullar av tomatvarianten då jag tänkte att den lilla umami-kick jag kände vid smaktestet av den otillagade produkten borde funka fint i sammanhanget. På grund av detta smaksatte jag mina köttbullar med torkad oregano och vitlök, enligt nån slags italienskklingande vision. Det funkade oerhört bra, men var något för tomatigt för att funka i en mer traditionell version av köttbullar, de som man käkar med lingon och potatis. Ska du laga sådana rekommenderar jag den neutrala plus ett litet tillskott av soja i köttbullssmeten, och/eller att du blandar tomatvarianten med den neutrala och på så vis får det bästa av två världar – umami, men inte allt för mycket tomatsmak.

Köttbullar på pulled oats

1. Blanda en deciliter mjölk med en näve panko (jag använder alltid panko istället för ströbröd, för jag tycker att ströbröd luktar prutt). Lägg till dina kryddor – i mitt fall var det oregano och svartpeppar – rör om och låt alltsammans stå och svälla en stund.

3. Under tiden kan du hacka en gul lök fint och steka på låg värme tills den är mjuk. Häll ner i mjölk/pankoblandningen, ställ tillbaka stekpannan på spisen och vrid upp värmen ordentligt. Fräs ett paket pulled oats i smör eller olja på hög värme, och när du är nöjd med stekytan lägger du det den att svalna i en skål. Pulled oats har bitar i varierande storlek, vilket inte är optimalt för köttbullsmakeri, så jag hackade ner den till mindre bitar innan jag blandade med resterande ingredienser.

4. Blanda allt tillsammans med ett ägg. I detta stadie har vi två fokus: konsistens och smaksättning. Känns smeten för klibbig och geggig är det ett smart move att hälla i någon matsked mjöl och blanda ordentligt. Det gjorde jag. Har du använt neutral pulled oats och vill använda dina köttbullar i ett lite husmanskost-aktigt sammanhang kan du smaksätta med lite soja i detta stadie, och kanske ytterligare svartpeppar eller rentav lite kryddpeppar. Själv hade jag vitlök i, för det kändes vettigt i kombination med tomaten och oreganon. Nu är det dags för provstekning – det är skittråkigt, men det är nödvändigt, och det gäller all tillverkning av vegetariska biffar, bullar och bollar. Rulla alltså en köttbulle och stek – justera kryddning och tillsätt mer mjöl om nödvändigt.

Pulled oats-köttbullarna i ostekt tillstånd

Pulled oats-köttbullarna i ostekt tillstånd

5. Dags för stekning. Jag tycker att stekning i smör är ett måste – och har du lagat dessa är chansen att du äter smör rätt stor, eftersom det är ägg i receptet. Ha inte för många i pannan på en gång – köttbullar mår bra av svängrum, och i synnerhet vegetariska sådana, då konsistensen ofta är lite porösare än om de är gjorda av köttfärs. Att knuffas för mycket med andra kan ha negativ inverkan på formen.

Köttbullar på pulled oats

Färdigstekt pulled oats-köttbulle kluven i tu!

Beskåda nu den färdiga köttbullen, kluven i två delar. Ser ganska lovande ut va? Jag är väldigt nöjd med konsistensen, den tuggiga kvalitén i pulled oats funkar bra i köttbullar. Det gäller bara att vara noggran med resterande ingredienser i köttbullssmeten, se till att den inte är för geggig och så vidare. Jag testade att göra hälften av det här receptet med kokta röda linser i. Det blev också bra, men jag föredrar ändå den linsfria varianten, då den var mer lik det animaliska orginalet. Vill jag äta linsbollar så gör jag det, men nu ville jag ha (vegetariska) köttbullar.

Köttbullar på pulled oats

Och med detta knyter jag ihop säcken på denna recension av pulled oats. Mitt initiala mycket positiva intryck har inte skiftat efter att ha bekantat mig ytterligare, vilket är bra, för jag upplever ofta motsatsen med den här typen av köttsubstitutsartade produkter.

Har du själv testat pulled oats, och vad tyckte du i så fall? Jag är idel öra när det gäller andra rätter som funkat bra (eller dåligt!). Min nästa mission blir att laga den här renskavsrätten i pulled oats-tappning.

/Slaktarn

10:53 19 Jun 2017

Jaha nu blev det lite som det blev, jag kom hem från semestern och fick med ens häcken full, som det ju brukar heta. Rapporteringen kom således av sig lite. Men för att knyta ihop Amalfi-säcken tänkte jag använda mig av ett format jag håller mycket kärt, nämligen att lista saker. Lite diffus beskrivning kanske, men vad gör väl det när det är jag själv som är herre på denna blogg till täppa: här kommer resten av mina matupplevelser, i form av en slags blandad resekonfekt utan inbördes ordning. Mums, ellerhur.

1. Drinkpickles

När det är varmt är det extra gott att ta sig en god pickle, nästan som att vinägern punkterar hettan en aning. En ursäkt att göra det är att samtidigt ta sig en god drajja, det är nämligen inte så dumt ihop. Just till nämnda drink fick jag en mycket god liten syltlök. Små, delikata och inlagda i balsamvinäger istället för gammal vanlig bruksvitvinsvinäger.

2. Pasta vongole

Vad annars? Just denna musselanrättning hade sällskap av en pastaform jag inte kan namnet på och aldrig sett hemma. Som en femtoncentimeters knubbig och skruvad spaghettiflärp. Någon som har en eventuell korrekt benämning?

3. Spatlarna

I huset vi hyrde fanns ett kök, och i det köket fanns ett gäng spatlar i trä som fick mitt hjärta att banka lite hårdare. Insåg hur vansinnigt förtjust jag är i den här typen av matlagningsredskap, gamla skruttiga trotjänare i trä som säkerligen sett både det ena och det andra i sina dagar. Oftast nedärvda från någon familjemedlem som tycker sig ha för många. Själv har jag av oförklarliga skäl inte en enda, vilket ju inte kan benämnas som något annat än helt jävla sinnessjukt (donationer mottages tacksamt).

4. Auberginer

Vad bra det är på auberginer, italienarna. Och vad otroligt dåliga vi är är i Sverige. Känner man att man är en av dessa sopor är ett sätt att närma sig auberginen att läsa det här gamla blogginlägget, ett annat är att laga melanzane alle parmigiana, en mig personligen ohotad favoriträtt bland grönsaksgratängerna.

5. Börja dagen bra

Varje dag, en MVG+frukost inklusive extra allt.

6. Bar Bruno

Under en avstickare till Positano passade vi på att besöka Bar Bruno, en liten restaurang belägen på en av vägarna som snirklar sig upp och ut ur staden. Restaurangen på ena sidan gatan, serveringen på andra. Maten var verkligen rasande god, jag åt dagens fisk som tillagats inslagen i foliepaket tillsammans med ett gäng örter, potatis och morötter, en underbar hummerpasta, och en slags päron/smördeg/mascarpone-komposition till efterrätt. Att säga att utsikten var fin är en grav underdrift, men hur många superlativ ska man behöva ta i sin mun egentligen? Jag lägger in några extra bilder istället.

7. Mackan

Ibland räcker det med en jäkligt god macka för att man ska glömma sina bekymmer sorger och besvär. Den här tillexempel, perfekt i sin enkelhet: bresaola, ruccola, jätteflagor parmesan, mycket pressad citron och olivolja.

Återskapade en grönsaksfri version av upplevelsen samma kväll som vintillbehör innan middagen:

8. Restaurangen på Hotel Caruso

I Ravello finns två hotell kategori otrolig pompa och ståt: Palazzo Avino (där det finns både tvåfaldigt – i alla fall vid något tillfälle, nu kan det vara en – michelinstjärnbelönt restaurang vid namn Rossellinis, och en mysig bar på temat ”lobsters and martinis”). Det andra är Hotel Caruso, som även det är ytterst spektakulärt, och som har en egen hyllad restaurang, nämligen Belvedere Restaurant. Kvällen innan hemfärd gick vi till den sistnämnda, vi hade liksom laddat lite för det, för det såg så jäkla fint och härligt ut på sin upphöjda stenplatå högt uppe bland gränderna i staden. Dessutom hade jag förhandsstalkat stället ordentligt på www, och kunnat konstatera att det ej skulle missas. Det var sannerligen en värdig avslutning, bara miljön gjorde det liksom värt det, speciellt om man som jag tydligen gillar kombinationen överflöd av vita hortensior + överflöd av levande ljus.

Maten var förstås också *något i hästväg*, med sånna där fnissiga pincett-och-pipett-uppläggningar: frasiga skum och såspluppar, små ätbara fluff, kuber och torn. Jag åt först en rätt som de själva valt att kalla ”springtime in the garden”, och det beskriver väl det hela ganska bra – ett antal grönsaker, samtliga tillagade på sitt eget finurliga och fantastiska vis.

Nästa rätt var inte sämre den: är man köttätare och befinner sig på en bra restaurang och ser att de har en rätt på temat äpple och gris på menyn tycker jag att man i nio fall av tio bör slå till. De hade en sådan rätt, och jag slog till. Hurra för det beslutet, säger jag bara.

Vi åt och drack en massa annat också, som för det mesta var lika angenämt som rätterna jag beskrev ovan. Det enda smolket i bägaren var när jag presenterades med menyn, och bedrövat väste till mitt sällskap att det står ju inga priser!!!!. Det visade sig att jag hade fått en slags ”kvinnomeny”, med bara rätterna presenterade utan tillhörande belopp, medan mitt manliga sällskap hade full överblick över både mat och ekonomi. Jag har hört talas om detta men aldrig upplevt det själv, och det gjorde mig vansinnigt paff, lite lätt förnedrad och mycket full i skratt. Någon gång ska väl vara den första, och på sätt och viss kändes det typiskt att det skulle ske just där.

9. Glass

Det har konsumerats stora mängder glass. Godast var en pistageglass vars färg var beigebrun snarare än sådär piggt grön som den kan vara. Det brukar vara en go tumregel med pistageglass: ju fulare desto bättre. Den finns dock inte på bild, så den här (också mycket goda) jordgubbsglassen får äran att representera i glass-segmentet.

10. Fiskar

Har ätit otroligt mycket god fisk! I alla möjliga former. Alla dessa rätter med ingredienser nyss plockade ur havet och tillredda med största möjliga lyhördhet har fått min inre fisk-lover att vakna till liv igen, efter att länge ha legat i dvala i någon slags uttråkad torskryggsbesatt stockholmskrogsmentalitet. Hej ömsint filéad havsabborre, hel saltimbakad dorata och smörduschad havskräfta, kul att se era goda fejs igen!


Det var allt! Jag tackar för mig och stänger här med Italien-kapitlet för denna gång. Nästa resedagbok blir från Västerbotten, och kommer förmodligen innehålla ett gäng helt andra saker.

/Slaktarn

PS: För den som tycker den här sortens mat-på-resor-skildringar så kan jag tipsa om att trycka på taggen på resa, där finns allt relaterat samlat.

12:00 6 Apr 2017

Länge har vi alla gått och tänkt att det här med ”våren” bara är ett obekräftat rykte. Och nu, i början på april, kan man lura sig själv mer än någonsin, men det har heller aldrig varit så många vårtecken på gång samtidigt: kvinnor klädda i beige kashmir som bär på buntar av pioner, solglasögonklädda uteserveringsbesökare, bofinkar i låga buskar täckta av små pryda knoppar. Och för egen del, detta: en den obligatoriska stressen över ”framtiden” som går hand i hand med årstiden, och att jag börjar laga mat i färgkombinationen grönt och rosa.

Framtidsstressen har jag ingen lust att tala mer om, men det med det gröna och rosa hanterade jag tidigare i veckan genom att fylla en stor burk med späda grönsaker med avsikten att konservera dem för eftervärlden.

pickled spring vegetables
pickled spring vegetables
inlagda vårprimörer

Årets första sparrisar brutna på mitten, sockerärtor skurna på både längden och bredden, betor i skivor så tunna att de går att se genom, rädisor i helor och halvor, fänkål i bitar tillsammans med sin ljusgröna dill. Grönt och rosa. Snyggt och gott.

Den här picklesburken ser ju olika ut beroende på när under året du ställer dig och gör den. På hösten är vårt jordklot som mest generöst och det kan bli nästan vad som helst, på vintern rotfrukter av allehanda slag, och nu på våren har du chans att föreviga de primörer du snubblar över.

Aktionsplan:
1. Välj ut dina grönsaker, skär dem i lämpliga bitar, lägg i en stor tätslutande glasburk som du nyss diskat ordentligt.
2. Gör en inläggningslag. Jag gjorde en enkel 1-2-3-lag, alltså en del syra, två delar socker, tre delar vatten, denna gång med hälften ättika/hälften vitvinsvinäger. Häll allt i en kastrull och hetta upp, rör runt så att sockret löser sig.
3. Välj din smaksättning! Kryddor, färska örter eller annat kul som ger karaktär. I min egen hade jag dillfrön, hela svartpepparkorn och senapsfrön, men världen är ju ditt smaksättnings-ostron: korianderfrö, färsk timjan, hela vitlöksklyftor, enbär, chiliflingor, kvistar av dill, lagerblad. Gör inte som jag och ta lite för mycket av allt, balla inte ur: det räcker med en nypa av varje. Häll i medan lagen fortfarande är varm, och låt sedan alltsammans svalna.
4. Häll lagen över grönsakerna i burken, slut alltsammans tätt, ta tusen bilder som du lägger upp på instagram, och stoppa sedan in i ett mörkt skåp tills du behöver de som mest.

pickled spring vegetables

pickled spring vegetables

pickled spring vegetables

Adjöss för denna gång,
/Slaktarn

14:19 27 Feb 2017

Kanske var det för att jag på senaste ägnat mycket tid åt att kolla på The meat show på Eaters youtubekanal och genom detta liksom fått smak för allt som rör amerikanska, och då framförallt judiska, deli-mackor. Kanske var det för att jag var bakfull och hade ett trängande behov av syrliga pickels och fettiga umamibomber. Kanske råkade dessa båda faktorer sammanfalla vid en perfekt tidpunkt, vilket resulterade i en perfekt rätt precis när jag behövde den som mest.

Vi talar om en macka. Färsbiffar som steks och skivas upp och landar tillsammans med karamelliserad lök  på en skiva rostbröd. Men inte bara det: vi har även surkål, saltgurka, senap, majonnäs, smält ost och körvel att tacka för denna skapelses storhet.

m3

m4

Vad kallar man en sån här då? Det är ju en slags variant på en reubenmacka (pastrami eller corned beef, surkål, ost och så kallad russian dressing mellan skivor av rågbröd), men att kalla det för en reuben vore fel. Det finns likheter med en hamburgare, men inte heller det är korrekt. En ”beef patty melt” (älskar man inte allt som heter något med ”melt”?!) skulle kunna vara ett rimligt namn, men det vore skoj att använda sitt förstaspråk ibland också. En färsbiffmacka med pickles? Låter inte alls lika gott. En delimacka x-tra allt? Vi närmar oss. Delimacka x-tra allt med surkål, biff och smält ost? Det blir bra.

m2

Delimacka x-tra allt med surkål, biff och smält ost

Den här mackan har många komponenter, men är egentligen inte speciellt tidskrävande. Det du behöver börja med är att göra biffarna, steka dem och lägga dem åt sidan. Följ upp med att karamellisera lite gul lök och lägg även den åt sidan. Sedan lägger du ner brödet i det där glossiga feta slafset som finns kvar i stekpannan, och ser på medan det absorberar dessa livets näktar och blir gyllene.

På brödskivan monterar du sedan din macka i ungefär denna ordning: Ett lager stark senap, några skivor saltgurka, majonnäs, ett berg av surkål, en köttfärsbiff som du skurit upp i skivor, och en skiva ost (jag använder naturligtvis knallorange plastost, då det är mitt stora guilty pleasure här i livet).

Moment nummer tre är att se till att osten smälter, och det gör du genom att placera dina mackor på en bakpappersklädd plåt och skjutsa in dem i ugnen några minuter. Om du är riktigt proffsig är ugnen redan varm då du strax innan du började med mackan tillagat ett lass pommes frites med hjälp av den. Pommes frites är nämligen det perfekta tillbehöret till vår extra allt-macka.

När osten smält tar du ut mackorna och avslutar dem med ytterligare senap, ett till berg av surkål, och sist men inte minst en liten skur av rostad lök (mer karamelliserad lök går också bra, men man gillar ju lite knaprighet, am i right?), och högst ut på detta berg av goda saker: ett par kvistar körvel. För att det är gott, och för att det är snyggt. Vi är ju inte barbarer.

Jag tänker ge er tre mycket simpla minirecept här. Det ena är på biffarna, det andra på köttfritt alternativ, och det tredje på pommes fritsen. Ni har säkert egna välbeprövade varianter på att laga det, men om det saknas kan du följa dessa.

Biffarna
400 gram köttfärs (ger 4 biffar)
Ordentligt med nymald svartpeppar
En tesked salt
Ett par matskedar ketchup (ja, ketchup, se inte så dömande ut)
Och om du har hemma: några droppar liquid smoke

Lätt som en plätt: lägg samtliga ingredienser i en bunke, blanda runt ordentligt, forma fyra lika stora biffar. Stek, helst i gjutjärnspanna, tills de fått fin yta. Sockret i ketchupen bidrar till att göra de extra vackra, håll koll bara så att de inte bryner på för mycket. De är klara när de ser jättegoda ut och du ser att de börjar släppa ifrån sig vätska, de brukar liksom bilda en liten sjö ovanpå sig själva. Ta den då från pannan och lägg åt sidan. Skiva när de svalnat en aning.

Portobellosvamp istället för biffar
Jag kan inte låtsas som att den här mackan inte är godast i sitt orginalutförande, men att byta biffen mot portobellosvamp är, 1: bättre för alla, och 2: billigare. Och vem ogillar egentligen portobello? Ingen. Om den inte är helt sjuk i huvudet. Så här gör du: Ta stjälkarna av svamparna, lite beroende på storlek kan du tänka en per macka. Lägg i en bunke tillsammans med samma ingredienser som om du skulle lagat biffarna, men ta endast hälften av saltet och lägg till en matsked ljus soja. Finhacka en klyfta vitlök och släng i den också. Blanda runt ordentligt och låt stå i någon kvart. Stek i gjutjärnspanna på medelvärme tills svampen är genomlagad.

Pommes frites i ugnen
Här kommer två potentiellt upprörande fakta:
1) Jag lagar pommes frites ungefär som om de hade varit klyftpotats. Ingen fritös och inget kladd, skönt och enkelt hemmakocksbeteende.
2) Jag använder oftast bara nån random potatis (den fasta sorten, ej den mjöliga) när jag lagar, och säkert finns det mycket att säga om den saken, men det är ingen jag har lust att säga nu (den som verkligen vill nörda ner sig i pommes-träsket läser den här artikeln från Serious Eats istället!).

Så här gör du: För två nätta sidoportioner pommes behöver du runt 600 gram potatis. Skär dessa i stickor, du vet själv bäst vilket format du tycker mest om, och lägg i en bunke. Häll på en halv deciliter rapsolja, några ordentliga nypor flingsalt, gör några drag med svartpepparkvarnen, och sist men inte minst: panko! Mycket panko! Det blir krispigt, frasigt och snyggt. Allt du vill ha. Vill du så kan du addera andra saker, som örtkryddor. Timjan, rosmarin eller vad sjutton du nu föredrar. Blanda runt alltsammans och lägg ut på en bakpappersklädd plåt. Fördela så utspritt du kan, de vill ha så lite kontaktyta med varandra som möjligt. Kör i ugnen på 180 grader i tjugo minuter. Ta ut och blanda runt dem halvvägs in. När de är klara lägger du ut dem på lite papper för att bli av med överskottsoljan. Sedan: ät.

Mina vänner, det var detta om detta. Vi ses snart igen och diskuterar något annat spännande.
/Slaktarn

Andra bloggar