Hörni hörni hörni. Det är fredag. Kanske ska det minglas, kanske ska det drinkas, vad vet jag. Jag tänker i alla fall dra mitt strå till stacken för att alla ska få en så trevlig kväll som möjligt genom att dela med mig av det här receptet på en synnerligen färgglad pizza! Man kan lägga på nästan vad man vill i rotfrukts- eller betväg, det viktiga är att att man inte struntar i sardell- och vitlökssmöret som liksom är denna pizzas claim to fame. Det brukar dofta stickigt och lite kattkissäckligt när man gör själva smöret, så se till att ha en tidsmässig bufferzon om det ska dyka upp gäster – de kan annars få för sig att dra förhastade slutsatser om smaken (som är fenomenal), och det vill man inte ge dem en chans till!

Pizza bianco med blandade betor och sardellsmör
Det här receptet ger två pizzor och duger som mingelmat till åtta personer. Köp pizzadegarna nere på det lokala pizzahaket så blir allt mycket roligare och lättare.

Pizzadeg till två pizzor (500 gram)
1 burk ricotta à 250 gram
5 betor, både gula och röda (ca 400 gram)
40 gram sardeller (en halv liten burk)
75 gram smör
1 klyfta vitlök
rivet skal av en halv citron

1. Bästa knepet för att få till god pizza hemma är att ställa ugnen på högsta temperatur på grill och ställa in en plåt! Låt ugnen och plåten värmas upp i minst tjugo minuter innan du sätter in pizzan, under tiden kan du förbereda all topping som ska på.

2. Skala och skär betorna tunt, helst på mandolin (en vass kniv och lite tålamod fungerar också). Smält smöret i en kastrull på medelvärme. Hacka sardellerna grovt och lägg i dem. Rör ordentligt så att sardellerna löser upp sig i smöret – det är här det kan bli en aning stinky, men ha lite mod och tålamod så blir det strax bättre. Ta sedan kastrullen av värmen och riv i citronskal och vitlök.

3. Dra ut degen i luften eller använd kavel för att få ut en tunn cirkel. Ta fram plåten och vänd den upp och ned, och lägg ut degen. Bred på ricottan. Lägg ut betorna: en rad med röda och en rad med gula, och så vidare tills hela pizzan är täckt. Ringla över sardellsmöret.

4. Placera den upp och ner-vända plåten högt upp i ugnen, ca tio centimeter från grillslingorna. Baka 4-5 minuter, eller tills pizzan ser klar ut (kanterna har fin färg och fyllningen bubblar i mitten). Ta ut, skär i smala pizzabitar och servera direkt.

GOD HELG!
/Slaktarn

Ibland duger inget annat: en diameter på minst fyrtio centimeter, tunn som ett asplöv, geggig nästan på gränsen till flytande form och oförmögen att hålla ihop när den lyfts upp ur kartongen. Gärna fullastad med allt möjligt märkligt och inte helt sällan sådant som utgör en rätt på egen hand. Den svenska pizzan, olik alla andra pizzor och en slags tacky extra allt-version av sina sydeuropeiska kusiner. Och, utan tvekan, en av mina favoritsaker att äta i hela världen.

Det är naturligtvis invandringen vi har att tacka för denna moderna nationalrätt. Från vad jag kan hitta verkar det som att den första pizzerian slog upp portarna i Västerås 1947, som en effekt av den omfattande italienska arbetskraftsinvandringen under denna period. Man tar med sig nya smaker och maträtter, och under femtiotalet dyker pizzan även upp på menyer runtom i Stockholm. Det ska dock dröja till 1968 innan det blir ordentligt genomslag, och kort därefter föds också den svenska pizzans trogne följeslagare pizzasalladen.

I Jenny Dambergs reportagebok Nu äter vi från 2015 får vi bland annat lära oss om ursprunget till den svenska kebabpizzan: ”Efter den första gruppen av italienska pizzaproffs var det få som kom till sverige med ambitionen att just baka pizza. Istället var det invandrare från framförallt mellanöstern som, inte sällan för att arbetsmarknadens höga trösklar satte stopp för en karriär inom det man utbildat sig för i hemlandet, kom för att ta jobb som pizzabagare. I städerna öppnade under 80-talet särskilda kebab- och falafelrestauranger, medan det på många mindre orter blev vanligt att pizzeriorna dubblade som kebabhak. Och det är nu någon gång, någonstans i Sverige, som den första kebabpizzan bakas.”

Med kebab och pizza på samma ställe blir det naturligt att en korsbefruktning äger rum, och det är också i samband med det man kan tala om att en pizza specifik för Sverige föds – klassiker som Hawaiipizzan, oxfilé och bearnaisepizzan, den märkligt excentriska tropicanapizzan med banan och curry, och så småningom också varianter med texmex-inslag så som mexicana och acapulco.

Jag vill avrunda denna berättelse med ett färskt instagraminlägg av David Chang, som är på upptäcksfärd i Jämtland tillsammans med matprofilen Mattias Kroon. Vi får en genomgång av tropicanapizzans beståndsdelar och naturligtvis också ett ganska dramatiskt första smakintryck.

⏭ through for part II of Eating w Mattias. This is @mattias.kroon. He sounds like a Nobel laureate when describing a certain flavor of 🇸🇪 pizza: it tastes of absolutely nothing…a balance of everything you don’t want in your mouth. The 🍕 in question is named the “Tropicana” and it’s a regular cheese pizza topped with 🍍, salty ham, 🍌!!!!!, and sweet curry powder!!!!!!!! . Certain connoisseurs of this pizza claim that one cannot taste this without two essential condiments: ‘pizza salad’ a mix of onions and vinegar; and an industrial strength bernaise sauce that you dip the pizza in. The next installment of ‘eating w Mattias’ will be an odyssey of the famous 🇫🇷 Paris-Brest pastry in 🇺🇸

A post shared by Dave Chang (@davidchang) on Aug 22, 2018 at 1:13am PDT

Länge leve den svenska pizzakulturen!
/Slaktarn

Idag har jag registrerat att ett ovanligt stort antal läsare tycks ha dragits till ett gammalt blogginlägg som handlar om varför vi på svenska pizzerior serverar vitkålssallad till pizzan. Märkligt, tänkte jag, hur kan det komma sig att folk plötsligt känner ett så stort intresse för pizzasalladens ursprung? Varför just idag?

Svaret kom när jag låg i badet och lyssnade på etnologen och måltidsforskaren Richard Tellströms sommarprat. Där tar han upp just pizzasalladen som ett exempel på något unikt svenskt, men utan att förklara hur det gått till att den fått sin givna plats som pizzans trogne vapendragare. Alltså har det börjat googlas, och en radda människor som annars inte hittar hit har hittat hit. Kul! Hej på er.

Är man minsta matintresserad tycker jag att man ska ge sig på en lyssning av Tellströms sommarprat, och speciellt om man går igång på saker som hur politisk tillhörighet påverkar ens brödval, eller hur många rätter kreti och pleti egentligen lagar i snitt under livets alla veckodagar.

Lyssna här!

/Slaktarn

Konversation igårkväll:

Jag: Jag tänkte göra nån slags gryta till middag. Eller pizza.
Partner: Pizza!
Jag: Alltså det är ingen vanlig pizza, det är en pizza utan tomatsås, med päron på.
Partner: Päron?
Jag: Ja alltså, päron, getost…
Partner: Jag vill nog inte äta päronpizza. Det låter hemskt.
Jag: Ja det låter faktiskt hemskt, päronpizza. Kanske gryta då.
Partner: Gryta blir bra. Vad för gryta? Inte pärongryta väl.
Jag: Nej.

Man kan inte alltid få som man vill. Eller vänta, det kan man ju visst, man måste bara bida sin tid! Nu har jag lagat min päronpizza, och det är mycket godare än det låter. Låt mig pitcha in den för dig: En pizza bianco med ett tunt lager syrlig yoghurt, smulad getost, tunt skurna päronskivor, rostade hela mandlar och mycket krossad svartpeppar. Ja? Ja.

1. Värm upp ugnen ordentligt innan du sätter igång. Högsta tänkbara temperatur (i mitt fall 300 grader), och gärna varmluft. Sätt in en plåt upp och ner i ugnen och värm upp den ordentligt också.

2. Skaffa fram en pizzadeg. Jag bryr mig inte om hur du gör, bara det inte är en sån där  pizzakit-deg. Eftersom jag hade en sån här fryst, obakad deg från Picard använde jag den. Den får betyg fem av fem! Vill alltid ha sådana i frysen! Kavla ut degen så tunt du kan, mjöla en träskärbräda eller liknande och för över degen till den (lättare att skicka in den i ugnen när fyllningen är på då).

3. Stryk ut ett tunt lager syrlig turkisk yoghurt eller creme fraiche och smula över getost. Balla inte ur bara, det är mellanrummen på pizzan som gör den god! Skiva päron tunt, sprid ut. Rosta hela skållade mandlar och strö över, och avsluta med en nypa flingsalt och mycket nykrossad svartpeppar.

4. Ta ut din föruppvärmda och upp och ner-vända plåt och för över hela skapelsen till den. Skicka in i ugnen, högst upp, och sätt dig att vänta framför ugnen som en dum längtansfull hund. Det går snabbt, fem-tio minuter, men egentligen är det färgen du ska gå efter och inte något förbestämt minutantal. När den ser jättegod ut och fått lite färg är den klar, det är inte svårare än så.

Om man vill vara lite 2001-aktig tar man och strösslar över lite ruccola och balsamvinäger när den är klar. Men vill man verkligen vara det? Jag vet inte. Man ska inte ge efter för varenda infall man får. Oavsett: jag känner mig oförskämt nöjd över att ha gett päronpizzan ett ansikte utåt.

/Slaktarn

Min långvariga kärlek till frysmatkedjan Picard är ingen hemlighet. Att likt en flipperkula i slowmotion studsa mellan gångarnas frysdiskar är alltid kul, speciellt om man inte varit där på ett tag. Det tenderar nämligen att dyka upp nyheter, ofta i kategorin saker jag inte visste att jag ville ha. Här kommer tre!

1. Skalade hela kastanjer

När jag såg dessa idag kändes det som att jag hade dött och kommit till himlen. Ingen annanstans i detta avlånga ishjärta till land har jag sett skalade hela kastanjer, varken frysta eller färska. Kastanjer har en underbar nötig och nästan söt smak, och hör här: för nittionio spänn kan drömmen bli sanning, till och med när de inte är i säsong. Länge leve frysen, va? Jag gick naturligtvis hem med en påse, och lägligt nog ska jag för första gången i mitt liv gästa en tvättäkta amerikansk thanksgivingmiddag senare denna vecka. Då värdinnan tydligen paxat min mycket thanksgivingvänliga favoriträtt brysselkål med bacon redan har jag slitit mitt hår över vad jag istället ska kunna bidra med istället. men som en skänk från ovan gav kastanjerna mig den perfekta knuffen i rätt riktning. Nu ska jag bara fundera ut resten av ingredienserna. Förslag mottages med stor tacksamhet.

2. Små gelépärlor av sauternevin

Vad ska man säga om det här då? Ja, kanske man ska säga, det behöver kanske inte vara mer komplicerat än så. Förmodligen fånigt, men jag tycker att nästan alla produkter som är i pärlform har en märklig flärd över sig, till och med sånna där mystiska tapiokapärlor (även om de förstås inte smakar speciellt kul i sig). Detta verkar dock vara en produkt som har avsevärt mycket högre glamfaktor, såpass att de ligger uppe och balanserar på forellromsnivå i pärlpyramiden. Picard själva föreslår att para de med foie gras, men de känns också rimliga att äta till en väl omhändertagen köttbit eller en ost. Bonus: geleringsmedlet i denna produkt är pektin = vegetariska. Skål (i sauternevin förståss) för det.

3. Två frysta pizzadegar

Att göra pizza hemma är kul och förhållandevis lätt (läs några tips jag fått av proffsen Söderberg & Sara här). Att göra pizzadeg är också lätt, till och med kul enligt somliga, men tyvärr innehåller degmakandet ett jäsningsmoment som kan få vem som helst att tappa stinget, i alla fall om man är kass på att planera. Lösningen för mig har varit att gå och handla en klump pizzadeg på närmsta pizzeria när jag får feeling för pizzalagande, men har man ändå masat sig dit kan man ju faktiskt köpa en hel pizza när man ändå är i farten. Alternativ nummer två är att gå till Picard och köpa en fryst deg – och nu menar jag inte en platt, förutkavlad diskusplatta, utan en actual degklump. Tina i kylskåp en timme innan användning, kavla ut och skrid till verket. Disclaimer: eventuellt är denna produkt inte en nyhet, men idag var första gången jag såg den i butik. Oavsett: Hurra!

/Slaktarn