Inte svårt att detektera återkommande teman i senaste tidens matlagning: saker inslagna i bröd, och korv. Idag, ledig och på grund av detta kvar i sängen tills kroppen kräver lunchmat snarare än frukostmat, blev dagens första måltid en korv-och-mos-upplevelse. Jag gick upp, skalade snabbt ett gäng potatisar och satte på spisen, gjorde kaffe, och tog med mig koppen att dricka i sängen medan potatisen gjorde sitt bästa för att bli mosvänlig i sitt kokvatten. Tjugo minuter av Harry Potter i ljudboksformat (känner att det finns ett blogginlägg här, maten i HP?) och bryggkaffe med mjölk senare tog jag mig åter in i köket för att preparera resten av rätten.

Jag påbörjade stekning av två isterband från undersåker, och rev under tiden morötter och blandade med salladslök, svartpeppar och en skvätt vinäger, tog fram två olika sorters senap, rostad lök, samt mitt enorma stash av inlagd rödlök (kvar från ett födelsedagsfirande med hamburgarinslag för några helger sedan). Jag hällde de kokta potatisarna i ett durkslag, smälte en monstruöst stor klick smör tillsammans med mjölk, lade till vitpeppar och lite salt, och hällde ner potatisen i sörjan för att med elvispens hjälp omvandla alltsammans till mos. Sedan var det bara att plocka fram ett tunnbröd och påbörja monteringsarbetet.

Och, voilà! Vi har en tunnbrödsrulle. Nu: tillbaka till HP och hans omättliga försök att framkalla en fungerande patronus. Hurra för denna morgon.

/Slaktarn

Det är sällan början på nya saker är så där rena och skimrande som som man föreställer sig, sådär som man hoppas. Inget vitt ljus, ingen tillhörande Hans Zimmer-musik som markerar det storslagna i ögonblicket. Istället vaknar man torr i munnen och med ansiktet stramande av fastlimmade juveler, en snarkande vän i våningssängen (!?) under och ett halvätet äpple som sängkamrat. Ett matbord storslaget dukat med smutsdisk och kandelabrar, dignande av tomma klibbiga champagneglas, shotsglas, renskrapade tallrikar och  urbrunna tomtebloss som ett plockepinnconfetti utspritt över alltsammans. Det luktar sött av gammal alkohol och från de vita prärierosorna i sina vaser, intrasslade i rufsiga serpentiner. På golvet ligger ett par prassliga silverballonger formade som siffrorna ett och sju, men tvåan och nollan är missing in action.

Så börjar det nya året. Ingen Hans Zimmer tonsätter min början, men det gör inget för det finns gamla låtar på Spotify, och under tiden vi lyssnar slänger all gårdagens bråte i en sopsäck, fyller diskmaskinen till bredden, slänger duken i tvätten. Det gamla året slutade bland annat med mat, för hur ska man annars klara övergången? Rätt nummer två, huvudrätten, bestod av rådjursfilé, en sallad av bladtunna skivor rättika och grönt äpple, inlagd rädisa, rödvinssås, ett slags krispigt strössel av kavring, färsk körvel, och underst en puré på rotselleri. Mycket gott tillsammans, men den lärdom jag rekommenderar att du själv bär med dig är den om rotsellerin.

Rotsellerin är en ful knöl. Tung att bära, knotig och alien-lik med sina slingrande rötter som letar sig uppåt och inåt som att den är nära att implodera. När du skurit bort det yttre skalet och alla rötter är den desto lättare att hantera. Purén får du till genom att rosta bitar av skalad rotselleri i ugnen, lägg ut på en plåt och ringla över olivolja, salt och svartpeppar. Baka tills den är genommjuk på 180 grader, en halvtimme borde göra susen. Lägg bitarna i en bunke och lägg till kokt mjölig potatis – tänk en tredjedel potatis i ratio till rotsellerin. Mixa med mixerstav, blanda i rejät med smält smör och uppvärmd grädde tills konsistensen är len och fluffig. Smaka och känn efter hur det är med salthalterna, lägg till mer om det behövs.

Början på något nytt är sällan som man tror, men om slutet innehåller rotselleri kan början inte bli allt för kass. Under dess bruna knotiga yttre döljer sig nämligen något ljust och skinande rent. Gott nytt kära läsare, hoppas ni hade ett fint firande!

/Slaktarn

Hej. Renskav. Låt oss prata lite renskav.

Det verkar inte bättre än att man antingen har en långt gången relation till renskav eller ingen alls, men är man köttätare finns det egentligen inget skäl till att man inte skulle kunna börja på gamla dar. Hade jag haft barn eller något form av ”livspussel” att rodda så hade jag nog varit ännu mer eld och lågor över renskavsreceptet jag strax tänkte inviga er läsare i, men även utan de där livskomplicerande faktorerna känner jag mig ganska taggad. Det är nämligen en kombination av mina tre favoritfaktorer när det gäller hemmamiddagar:

1. Lätt att laga
2. Närande, och då menar jag inte närande som i att det innehåller hela ditt dagsbehov av fibrer, vitaminer och mineraler, utan mer närande på ett själsligt vis. Man känner sig trygg och väl omhändertagen.
3. Gott på ett särongsartat vis!

För att klara tentan på denna A-kurs i renskav behöver du skaffa dig förståelse för vad det faktiskt är. Det kan du till exempel göra nu: Renskav är alltså tunna skivor av renkött som steks i stekpanna, och de kan modifieras på alla möjliga vis. Mitt favoritvis är att förvandla det till en slags ”panna”. Avskyr egentligen det ordet, det låter aldrig kul: ”renskavspanna” liksom. Usch så trist. Men gott är det oavsett. Nästan ofrånkomligt lagar jag till den med gul lök, grädde och örtkryddor, och äter oftast tillsammans med potatis men inte helt sällan med pasta. En annan grej som är god är att rulla in alltsammans i bröd, förslagsvis tunnbröd, och äta med sallad. Som en slags klämma eller wrap. Tänk, så många möjligheter! De ligger där och glittrar framför dig som juveler. Det är bara att sätta igång.

Renskavspanna med kantareller, äpple och timjan

1. Börja med att snygga till dina kantareller. Jag vet inte hur mycket, ta så mycket du vill! Bara det inte är mindre än ett par ordentliga nävar. Ta fram en stekpanna och värm till max, torr, och lägg i svampen. Låt de gå en stund så att vätskan evaporerar. När ingen mer vätska bubblar fram ur svampen plockar du upp den och lägger över i en bunke.

2. Följ upp med att sänka värmen till medel. Lägg i en klick smör och din grovhackade lök, och så svettar du den tills den blir glansig och blekt transparent. Det tar väl en kvart eller så. Tråkigt, kanske du tänker, men det är det inte – att se löken förvandlas är en njutning och inget annat. När den är redo plockar du upp den och transfererar även den till bunken där du har svampen.

3. Köttstekningsdags! Upp med remperaturen igen! Lägg eventuellt i lite mer smör och kanske lite olja (olja + smör är bra kombo när det ska stekas på högre temp, men det känner du säkert redan till). Lägg i din renskav och fräs på ena sidan, vänd, fräs, skrapa av, vänd, fräs, skrapa av, och så vidare i all oändlighet tills all skav är så att säga skavd. Krydda ordentligt med nymald svartpeppar och flingsalt.

4. Häll tillbaka löken och svampen i pannan och låt de bekanta sig med renköttet. Ta fram ett äpple (ingrid marie tillexempel, utmärkt här) och tärna, och lägg i pannan. Krydda med torkad timjan och färsk rosmarin, och häll hemskt gärna på lite vitt vin om du har ett glas över. Valfritt: en klick dijonsenap. Icke förhandlingsbart: en liten klick honung.

5. Häll nu över vispgrädde. Tre deciliter borde göra susen. Dra ner värmen till medel/låg och låt allt bubbla på ifred i en kvart, så att såsigheten reduceras ner en aning. Rör om och ta fram din bästa avsmakningssked – behövs mer salt? Peppar? Kanske mer örter? Det vet du bäst själv.

6. Servera tillsammans med potatismos och eventuellt lite extra brynt smör ovanpå. Kanske också lite finstimlade brysselkål. Glöm ej obligatorisk piff-kvist färsk timjan.

Det var allt! Varken mer eller mindre. Jag tror att ni kommer bli väldigt lyckliga tillsammans, du och renskavspannan.
/Slaktarn