Länge har vi alla gått och tänkt att det här med ”våren” bara är ett obekräftat rykte. Och nu, i början på april, kan man lura sig själv mer än någonsin, men det har heller aldrig varit så många vårtecken på gång samtidigt: kvinnor klädda i beige kashmir som bär på buntar av pioner, solglasögonklädda uteserveringsbesökare, bofinkar i låga buskar täckta av små pryda knoppar. Och för egen del, detta: en den obligatoriska stressen över ”framtiden” som går hand i hand med årstiden, och att jag börjar laga mat i färgkombinationen grönt och rosa.

Framtidsstressen har jag ingen lust att tala mer om, men det med det gröna och rosa hanterade jag tidigare i veckan genom att fylla en stor burk med späda grönsaker med avsikten att konservera dem för eftervärlden.

Årets första sparrisar brutna på mitten, sockerärtor skurna på både längden och bredden, betor i skivor så tunna att de går att se genom, rädisor i helor och halvor, fänkål i bitar tillsammans med sin ljusgröna dill. Grönt och rosa. Snyggt och gott.

Den här picklesburken ser ju olika ut beroende på när under året du ställer dig och gör den. På hösten är vårt jordklot som mest generöst och det kan bli nästan vad som helst, på vintern rotfrukter av allehanda slag, och nu på våren har du chans att föreviga de primörer du snubblar över.

Aktionsplan:
1. Välj ut dina grönsaker, skär dem i lämpliga bitar, lägg i en stor tätslutande glasburk som du nyss diskat ordentligt.
2. Gör en inläggningslag. Jag gjorde en enkel 1-2-3-lag, alltså en del syra, två delar socker, tre delar vatten, denna gång med hälften ättika/hälften vitvinsvinäger. Häll allt i en kastrull och hetta upp, rör runt så att sockret löser sig.
3. Välj din smaksättning! Kryddor, färska örter eller annat kul som ger karaktär. I min egen hade jag dillfrön, hela svartpepparkorn och senapsfrön, men världen är ju ditt smaksättnings-ostron: korianderfrö, färsk timjan, hela vitlöksklyftor, enbär, chiliflingor, kvistar av dill, lagerblad. Gör inte som jag och ta lite för mycket av allt, balla inte ur: det räcker med en nypa av varje. Häll i medan lagen fortfarande är varm, och låt sedan alltsammans svalna.
4. Häll lagen över grönsakerna i burken, slut alltsammans tätt, ta tusen bilder som du lägger upp på instagram, och stoppa sedan in i ett mörkt skåp tills du behöver de som mest.

Adjöss för denna gång,
/Slaktarn

Efter månader (känns som år!) av stadiga grytor, knotiga orch-liknande rotfrukter och överflöd av kål i alla dess former börjar en ny längtan ta form. Den gamla vanliga förhoppningen om en renässans, både i omvärlden och i magen. En blek och dagsljusovan individ kravlar sig fram ur mitt inre, gnäller om primörer. När kommer de? Kommer de någonsin igen?

Jag går och handlar totalt osäsongsenliga sparrisar, ekologiska och fruktansvärt dyra, bara för att få tyst på denna missnöjda vinterhatande sida av mig. För att försöka förhala lite, ge mig själv en chans att stå ut ett tag till. Jag pocherar torskfilé. Bryner smör. River pepparrot. Jag köper några morötter, de minsta jag kan hitta men som absolut inte skulle kunna komma i närheten av att kallas för späda. Tar fram skalaren och fejkar fram en någorlunda ”späd” form.

Och så confiterar jag de små rackarna. Det betyder alltså att tillaga de på förhållandevis låg temperatur i olja. Det blir underbart. All färg finns kvar, all smak dupliceras. Pröva själv så får du se.

/Slaktarn