Hörni hörni hörni. Det är fredag. Kanske ska det minglas, kanske ska det drinkas, vad vet jag. Jag tänker i alla fall dra mitt strå till stacken för att alla ska få en så trevlig kväll som möjligt genom att dela med mig av det här receptet på en synnerligen färgglad pizza! Man kan lägga på nästan vad man vill i rotfrukts- eller betväg, det viktiga är att att man inte struntar i sardell- och vitlökssmöret som liksom är denna pizzas claim to fame. Det brukar dofta stickigt och lite kattkissäckligt när man gör själva smöret, så se till att ha en tidsmässig bufferzon om det ska dyka upp gäster – de kan annars få för sig att dra förhastade slutsatser om smaken (som är fenomenal), och det vill man inte ge dem en chans till!

Pizza bianco med blandade betor och sardellsmör
Det här receptet ger två pizzor och duger som mingelmat till åtta personer. Köp pizzadegarna nere på det lokala pizzahaket så blir allt mycket roligare och lättare.

Pizzadeg till två pizzor (500 gram)
1 burk ricotta à 250 gram
5 betor, både gula och röda (ca 400 gram)
40 gram sardeller (en halv liten burk)
75 gram smör
1 klyfta vitlök
rivet skal av en halv citron

1. Bästa knepet för att få till god pizza hemma är att ställa ugnen på högsta temperatur på grill och ställa in en plåt! Låt ugnen och plåten värmas upp i minst tjugo minuter innan du sätter in pizzan, under tiden kan du förbereda all topping som ska på.

2. Skala och skär betorna tunt, helst på mandolin (en vass kniv och lite tålamod fungerar också). Smält smöret i en kastrull på medelvärme. Hacka sardellerna grovt och lägg i dem. Rör ordentligt så att sardellerna löser upp sig i smöret – det är här det kan bli en aning stinky, men ha lite mod och tålamod så blir det strax bättre. Ta sedan kastrullen av värmen och riv i citronskal och vitlök.

3. Dra ut degen i luften eller använd kavel för att få ut en tunn cirkel. Ta fram plåten och vänd den upp och ned, och lägg ut degen. Bred på ricottan. Lägg ut betorna: en rad med röda och en rad med gula, och så vidare tills hela pizzan är täckt. Ringla över sardellsmöret.

4. Placera den upp och ner-vända plåten högt upp i ugnen, ca tio centimeter från grillslingorna. Baka 4-5 minuter, eller tills pizzan ser klar ut (kanterna har fin färg och fyllningen bubblar i mitten). Ta ut, skär i smala pizzabitar och servera direkt.

GOD HELG!
/Slaktarn

Att grava lax är en sån där sak som kan kännas totalt övermänskligt. Eller alltså, jag tyckte det innan jag begrep att det är jättelätt, och att majoriteten av tiden det tar för laxen att uppnå gravad status så gör man något helt annat, som exempelvis sover, jobbar eller sitter nere på puben. Den första biten lax jag framgångsrikt gravade bidrog inte bara till min livskvalitet genom sin goda smak och sin fenomenala konsistens, utan även med en slags visdom. Den löd såhär: Det här var lätt. Lättare än man kunde tro. Kanske finns det andra saker som verkar jättesvåra och krångliga men som är lättare än man kan tro. Tänk om hela livet är fyllt av sådant? Självförtroendet växer, dörrar öppnar sig, och så plötsligt står man där med världen för sina fötter.

Från början gravade man lax av hållbarhetsskäl. När jag säger ”man” här menar jag nordbor under 1300-talet, nordbor som kanske fångat ett helt gäng laxar men inte kunde frakta bort mer än en viss mängd i taget. Resterande mängd saltades och grävdes ner i jorden, där hållbarheten garanterades av saltet (som man använde hyfsat sparsamt av då det var högvaluta) och en fermenteringsprocess inte helt olik den när man framställer surströmming. Detta refereras till som surlax, och det är inte samma sak som den gravlax vi äter idag. Någon gång under tidens gång ersätts dock surlaxen med gravlaxen, det är lite oklart när men de flesta källor anger 1600-talet som en trolig tidpunkt.

Skillnaden mellan de två är denna: medan surlaxen lutar sig mot fermentering som garant för längre hållbarhet så bygger gravlaxens framgång på en sönderdelningsprocess av cellerna som kommer av att socker och salt samarbetar med fiskens enzymer. För oss lekmän är detta överkurs, och det vi behöver känna till är att:

1. Den här processen för med sig att fisken släpper ifrån sig vätska = fastare konsistens
2. Texturen blir mjuk som smör
3. Gravningen gör att laxen blir nästan glasartad, och alltså sitt mest attraktiva jag

Till jul vill många passa på att inkorporera mer gravlax i sin diet, och därför tänker jag såhär halvvägs in i december förgylla dessa personers tillvaro med två recept på gravlax. Gravlax är som jag förklarade tidigare mycket enkelt att ta sig an, och jag vill påstå att just dessa recept också ger mycket god gravlax. Efter att ha kommit över det initiala mentala hindret (att man tror att det är skitsvårt fast det är skitlätt) blir det dessutom KUL, för då kan man experimentera med smaker. För min del resulterade den senaste experimentrundan i en variant med rödbeta, dill och citron samt en med smak av ingefära och miso. Jag har bara bild på den förstnämnda, den är så snygg att det är omöjligt att inte fotografera den, men den andra finns det inga bilder på eftersom den var så fruktansvärt god att det var omöjligt att fotografera istället för att äta.

När det gäller laxen har jag fått lära mig följande: använder man vildfångad lax så ska den frysas innan den gravas, men använder man odlad lax som är uppfödd på pellets så är det fritt fram att köra på utan frysning. Vid osäkerhet: frys ändå, eller fråga i fiskdisken.

Rödbetsgravad lax med dill och citron

500 gram laxsida utan skinn
0.5 dl strösocker
o.5 dl flingsalt
1 grovriven rödbeta
skal av en liten ekocitron
1 knippe dill, hackad

Blanda socker med salt och klappa in i laxsidan. Lämna ingen yta obehandlad! Lägg i en plastpåse (ziplock är ett hett tips här) tillsammans med rösbetsrivet och citronskalet. Lägg på ett fat i kylen i minst tre dagar och helst en vecka. Vänd en gång om dagen. När det är dags att äta den tar du bara ut den ur påsen och skrapar av rödbeta och dill, skär upp och voila – du är inte längre snyggast på festen.

Misogravad lax med ingefära

500 gram laxsida utan skinn
0.5 dl strösocker
0.5 dl flingsalt
2 msk ljus soja
2 msk mörk misopasta
en rejäl stump ingefära, tänk ett par tummar i size

Blanda socker och salt med misopasta och soja. Gnid in laxsidan i blandningen. Riv hälften av ingefäran grovt och dela resten i grova bitar. Lägg alltsammans i en plastpåse och se till att ingefäran är fördelad hyfsat jämt över fisken. Lägg på ett fat i kylen och låt ligga minst tre dagar men allra helst en vecka – vänd en gång om dagen. När det är dags att äta den tar du ut den ur plastpåsen och skrapar av eventuellt överskott av misopasta och ingefära och skär upp.

Hej så länge,
/Slaktarn

Hej alla töntar, coola och mittemellan! Har DU kylen full av gammal kokt potatis och undrar vad du ska ta dig till härnäst? Då kan jag meddela att svaret är: laga pyttipanna. Vem älskar inte pyttipanna? Gör som jag och sno ihop ett sånt här fyra minuters-mirakel med mifú och några gamla haricot verts, lite salladsblad av varierande fräschör, och så naturligtvis inlagda räffelskurna rödbetor som krona på verket. Det är gott, det är kul, det är du.

Behöver jag ens skriva ett recept? Det tror jag knappast. Men hellre underskatta än överskatta, så här har ni:

1. Fram med kokt färskpotatis, skär i bitar små nog att du slipper använda kniv för att få i dig maten. Hetta upp smör eller olja i en panna och fräs på tills de får lite färg, krydda med salt och peppar. När du är nöjd med stkytan: skyffla alltsammans till ena sidan av pannan. Vill du inte äta dina haricot verts råa, alternativt har redan kokta som jag hade, så är det nu du ska ge dem sin chockbehandling: en-två minuter i pannan räcker.

2. Fram med ett paket mifú. Mängd bestämmer du själv. Pyttipanna Het panna, lite mer smör eller olja, och så ner med mifúkornen. Håll inte på och rafsa runt för mycket, utan låt de vara så att de får lite stekyta. Krydda på även dessa med salt och peppar.

3. Blanda ihop allt, plus dina salladsblad, till ett enda härligt inferno. Stjälp upp på ett fat, lägg till rödbetor och eventuellt extraprotein i form av stekt ägg, kanske en fet blaffa creme fraiche om det känns relevant, och hugg in.

Är du obekant med detta nymodiga så kallade ”Mifú”? Tryck här så så ska du se att det snart känns bättre, för där finns en ordentlig genomgång signerad undertecknad.

/Slaktarn

Ända sedan jag såg ett glasspaket från Siaglass med smaken skumbanan har jag tänkt att de är lite crazy. Lite oförutsägbara i all sin trygga varumärkesstabilitet. Det kan liksom balla ur åt både det ena och det andra hållet.

Igår kom ett pressmeddelande från nämnda glassproducent där de presenterade sina nyheter i kulglasskategorin. De har bland annat gjort en popcornglass (applåd!). Och en rödbeta/peppar-sorbet som kommer att ingå i deras restaurangsortiment. Så här säger de om rödbetsglassen: ”Färgstark rödbetssorbet med smak av timjan och svartpeppar. Som förrätt men blinier och gräddfil eller som en vågad shot mellan två rätter – en sorbetkula och en skvätt vodka.”

Ni hör ju! Det ballar ur. Och det är ju kul. Min egen relation till just rödbetsglass är inte speciellt positiv. Den blir oerhört vacker i färgen, men smakar… jord. Å andra sidan är ju ”dirty food” årets stora mattrend, om man får tro Lennart Wallander på matkommunikationsbyrån Food & Friends. Allt är alltså i sin ordning.

Högst relaterat för att inte säga viktigt: Det här gamla blogginlägget, där Gabriella Ahlström berättar om sin rödbetssorbetupplevelse i P1-programmet Spanarna, som kortfattat skulle kunna sammanfattas med: varför ska det vara gott, när det kan vara intressant?

”Jag vet inte hur det ser ut här runt bordet men min erfarenhet av lyxkrogar är ganska begränsad. Men ibland händer det även mig, och dagens spaning tänkte jag inleda med en upplevelse från ett sånt ställe, fjärran från vardagsmakaronerna. Menyn för denna kväll var en så kallad avsmakningsmeny, med andra ord en stolt parad av intrikata små skapelser som en efter en bars in. Och på ett av dessa små fat tornade en liten liten scharlakansröd kula rödbetssorbet. Den såg verkligen så utsökt ut där den låg, och eftersom målet ändå var att uppnå någon slags mättnadskänsla trots rätternas storlek så var det ett enkelt beslut att sätta skeden i denna sorbet. Och kan ni tro, vilken överraskning det blev. Föreställ er att ni går ut i skogen en kylig vårvinterdag innan tjärlen riktigt gått ur marken. Lägg er sedan ner med hela ansiktet tryckt mot jorden och därefter tar ett rejält bett. Så smakade det! Det smakade som något man aldrig tidigare haft i sin mun, och som man inte heller ska ha i sin mun. Vi hade också en mycket trevlig och något talträngd servitör som hade hela små noveller att berätta om varje rätt, man kan väl säga att berättelserna var mer omfattande än rätternas storlek. När han till slut kom fram till rödbetssorbeten så var det någon modig i sällskapet som inte kunde låta bli att säga att “Det här var ju faktiskt inte alls gott!”. Och, undrar ni då, vad svarade servitören? Blev han generad eller kanske irriterad? Nej, inte alls. Han blev faktiskt mest av allt förvånad. Gott?! Upprepade han. Vem har sagt att det ska vara gott?”