Hej, det är jag igen. Den lille narcissisten. Du kanske tror att rubriken refererar till mig själv, med tanke på bilden jag valt för att illustrera den här texten? Då har du fått allt om bakfoten. Jag vänder mig idag till er läsare för att tala om broccoli.

Broccolin är blomkålens järnrikare och mer klorofyllstinna kompis. Någonstans mittemellan dem finns romanesco, en utomjordiskt vacker fraktalformation som liknar ett lätt illamående blomkålshuvud, men smakar som utspädd broccoli. Nå, broccoli är ju en matmässig vattendelare – antingen älskar man den, eller så hatar man den. Så vad den individ som satt och avlade fram romanescon hade för agenda kan man ju verkligen fråga sig.

En som verkligen inte är förtjust i broccoli är den gamle amerikanske presidenten George H.W. Bush. Under sin mandattid bannlyste han broccoli i både Vita huset och på Air Force One. Media fick nys om det hela, och när han blev konfronterad med detta svarade han: ”I do not like broccoli. I haven’t liked it since I was a little kid, and my mother made me eat it. And I’m the president of the United States, and I am not going to eat any more broccoli.” 

Liksom alla sorters kål, möjligen undantaget rödkål, tjänar inte broccolin på att kokas för länge. Svaveldoften (aka pruttlukten, för den lite mer plumpt lagde) blir påträngande, och den knalligt gröna färgen blir murrigt brungrå. Gör inte broccolin den otjänsten. Hur skulle du själv känna dig om någon tvingade dig att bli sladdrigt mjuk och färglös? Det är sannerligen ingen kick för självförtroendet. Gör istället det bästa av denna situation, och var snabb med tillagningen. Hastigt wokad broccoli som får behålla sin krispighet är världsmästare på att suga i sig all woksås som du bjuder den på. Kokar du broccolin ska det ske som en om det vore en stormig romans. Snabbt och hett. När du tar upp den ur kastrullen kommer den ändå att krossa ditt hjärta genom att genast bli iskall. Det är tyvärr så kokt broccoli fungerar, det är bara att acceptera. När du nått acceptans kan det till och med kännas lite charmigt, om du till exempel pressar lite citronsaft över och spetsar alltsammans med lite av din mjukaste olivolja.

Allt detta broccoliprat har märkligt nog gjort mig sugen på öl. Vilket kommer lägligt, då jag just ska ge mig av för att dricka öl med en vän. Troligtvis kommer jag hitta på en ursäkt till varför jag är sen, för det är helt enkelt inte rimligt att vara sen för att man satt och tänkte på broccoli. Vattendelare som denna grönsak nu ändå är, gissar jag att ni som läser har en mängd olika varierande erfarenheter och känslor för detta gröna miniträd. Det vore kul att höra dessa, om ni känner er manade att dela med er.

På återseende
/Slaktarn

Svaret är tveklöst romanesco. En hybrid mellan blomkål och broccoli som är i säsong under sommarmånaderna och tidig höst. Förutom att den har en vacker färg är ju hela poängen med romanescons stjärnglans att den är uppbyggd av fraktaler, ett självlikformigt mönster med struktur i alla skalor. Kort sagt, den minsta delen av romanescon skulle om den förstorades se exakt likadan ut som en hel, stor romanesco. Fantastiskt!

Trixet för att laga denna glamorösa kålsort är att helt enkelt behandla den som om det vore broccoli. Med öm hand, alltså. Ångkokas för bästa resultat, då behåller den mesta möjliga av sina vitaminer och sin färg. Tjugo sekunder i kokande saltat vatten räcker egentligen. Om inte annat kan man ju servera den rå bara för att den är så vansinnigt snygg. Får man välja mellan att vara snygg och korkad eller ful och smart blir man ju genast förvirrad, men snygg betyder inte alltid dum, det brukar ju sägas att blandraser är mer intelligenta än sina renrasiga anfäder… det återstår att upptäcka.