Härom veckan hörde jag något som fick mig att tappa hakan så hårt att det nästan var irreversibelt. Detta skedde när jag lyssnade på ett avsnitt av radioprogrammet Meny i P1 som handlade om ointresse för mat och matlagning. Regionpolischef Carin Götblad visade sig vara ett extraordinärt exempel i sammanhanget – hon äter nämligen samma sak till middag varje dag, och har gjort det i flera år.
Frågorna hopar sig för mig. Hur klarar hon av att leva på detta vis? Vad säger det om henne som person? Och framförallt: vad är det för maträtt? Det måste vara något alldeles speciellt som fått ta så många av livets måltider i anspråk, och i en obruten följd dessutom. I inslaget får vi höra ett klipp från en fem år gammal intervju med Carin Götblad där hon berättar om sina enformiga middagsvanor. ”Det beror på att min man bara kan laga en rätt”, säger hon. ”Lammköttfärssås med spaghetti och halloumi med spenat”. ”Men du kan väl laga mat?” frågar intervjuaren. Götblad svarar nej. ”Jag hinner inte. Jag jobbar väldigt mycket”.
Tre år senare, i en annan intervju, tas frågan upp på nytt. Är det sant att hon äter samma rätt till middag varje dag? Japp, still going strong, samma gamla lammköttfärssås med halloumi. Och liksom i den första intervjun förklarar hon detta med en referens till hundar: ”Jag förstår det här med att man säger att hundar ska äta samma slags torrfoder varje dag. Det har blivit lite så för oss. Man mår bra av det”.
Jag gör ett tankeexperiment och applicerar hennes matvanor på mitt eget liv, känner genast stark vånda. Hur kan hon leva så? Samtidigt fylls jag av beundran för henne för att hon berättar detta. Vi lever en värld där det läggs allt större vikt vid vad och hur vi äter, där vårt engagemang i köket definierar oss, säger något om vad vi är för slags människor. Det är högstatus. Men det struntar hon i. En annan aspekt som är omöjlig att inte ta upp i detta sammanhang är hur det känns att höra en kvinna säga detta. Jag blir exalterad. Det känns exotiskt att höra en kvinna med mycket makt säga att hon bara äter en enda maträtt, och detta för det är den rätt hennes matlagande partner där hemma lagar. Det är som att hon säger nej tack till att ansvara för att middagsmat överhuvudtaget hamnar på bordet, och nej tack till att bry sig om vad hon äter – bördor som traditionellt varit och i stor mån fortfarande är kvinnans att bära snarare än mannens.
Det finns nog fler Carin Götblad-människor där ute, människor som äter samma sak nästan varje dag och helt enkelt inte är intresserade av att äta och laga mat annat än i bränslesyfte, men som justerar ration middagar till antal olika rätter lite när frågan uppstår. En eloge till Carin Götblad, som ger dessa människor en röst och säger som det är: Hon kan inte laga mat. Hon har inte tid och hon är inte intresserad. Hon äter samma rätt år efter år och hon är nöjd som det är. Det är en icke-fråga.
Den enda andra person jag vet som överhuvudtaget kommer i närheten av Götblads matvanor är min pojkvän. Han har aldrig varit intresserad av matlagning, snarare sett det som ett nödvändigt ont för att få i sig tillräckligt med näring så att han kan ägna sig åt alla intressanta saker livet har att erbjuda. Fanns det ett piller som fyllde samma funktion som en tallrik pasta så skulle han ta det (ja, han har funderat på att börja med Soylent). I vår relation är jag den där matlagande partnern med totalitär makt över hans matvanor, en företeelse jag funderar mer kring här. Innan vi blev tillsammans och hans liv blev en ändlös rad av fantastiska måltider åt han mycket ensidigt. ”Jag kunde laga en enda rätt, pasta med pesto. Så jag lagade jättemycket och åt det flera dagar i rad” berättar han. Jag säger till honom att det måste varit tråkigt, att han måste ha tröttnat och ätit mindre och mindre portioner för var dag som gick. ”Nej, du förstår inte”, säger han. ”Det var typ det godaste jag visste”. Precis som Götblad.
Lösningen på problemet? Amerikansktillverkade näringsdrycken Soylent har vunnit stor
popularitet bland personer som av olika skäl inte vill lägga tid på att laga och äta mat.
Jag kommer aldrig att förstå detta förhållningssätt till mat. Och jag kommer nog alltid tycka synd om de som inte förstår vad som är roligt med mat, så som en nyfrälst känner för de som ännu inte upptäckt gudomlighetens ljus. Dock noterar jag med förvåning att mitt medlidande inte innefattar Carin Götblad. Nej, Jag respekterar hennes ensidiga matvanor, och framförallt respekterar jag hennes obryddhet över att dela dem med omvärlden (och detta utan att kasta skam över de som är intresserade – looking at you, Little Jinder). Skål på dig Carin, hoppas att lammköttfärssåsen smakar extra gott ikväll.
/Slaktarn
