Jag har inte kunnat sluta tänka på svartrötter sedan jag såg ett instagraminlägg av Daniel Crespi om en rätt på The Burgundy där vår käre fattigmanssparris spelade huvudrollen. Hör bara på detta: ”eftersom vi har mullrande cravings efter vit Bourgogne så bygger vi nästa veckas vintallrik så att den ska omhulda och älska de finstämda, mineraliga och lätt nötiga juicerna från de kalkiga jordarna i Bourgogne. Vi kommer bereda de långa rötterna i välsaltat vatten med rikligt med smör och en massa citron. Till dessa serverar vi ett mindre hav av tät, citronstinn och smörig Sauce Hollandaise som vi matar med saltad sikrom och så toppar vi hela anrättningen med ett gäng rostade hasselnötter”. Fy 17 vilken poesi för öron som sitter på en svartrotsälskare.

För att stilla det begär som väckts såg jag till att laga en liten förrätt på tidigare nämnda rot. Denna gång gav jag mitt trotjänarrecept ledigt (ett där svartroten mycket retroaktigt rullas in i bacon), och fick istället en anledning att testa det recept på bränd grädde jag lyckades lura till mig under mitt besök på Bar Agrikultur för en tid sedan. Svartroten blir glad av ordentligt med sälta och helst också lite syra, så jag drog på lite extra med citronen när jag gjorde grädden. I receptet nedan håller jag mig emellertid till grundvarianten – eventuella variationer får du stå för på egen hand.

Svartrot med bränd grädde

1. Den brända grädden är lätt att få till, men lite ointuitiv, så häng med: Häll två deciliter vispgrädde i en vid ugnsform, kör i ugnen på hög värme tills ytan svartnar. Bli inte nervös, bara gör det – det är det brända vi vill åt här.

Mitt resultat är något blekare än orginalet, och det är för att jag fegade lite och tog ut formen när ytan var fläckvis mörkbrun snarare än bränd. Det blev också bra, lite mildare, men gör inte som jag. Våga bränna.

Ta sedan ut och pressa sedan i lite citronsaft – detta kommer att få emulsionen att spricka, men inte heller det är något att få skenande puls över, för alltsammans reder ut sig så snart du tagit fram mixerstaven! Mixa grädden slät, och smaka av med nyriven muskot och salt. Done.

2. Skala svartrötterna och dela i upp dem i stavar. Dröjer det innan du får ner dem i kokvattnet så bör de ligga i en skål med vatten + lite citron och vänta, annars mörknar de. Att skala svartrötter är ingen stor njutning, de är jordiga som tusan och utsöndrar klistrig mjölksaft som försvar när man skalar (skadar) dem, så vill du inte känna dig fullständigt övermannad av dem rekommenderar jag skala dem under rinnande vatten eller med gummihandskar på.

Skalade svartrötter som väntar på att få sitt öde beseglat

3. Koka rötterna i ordentligt saltat vatten – de älskar salt, blommar upp i dess sällskap, så var inte blyg. Koktiden varierar, men efter runt tio minuter kan du kontrollera dem med en vass liten kniv: de ska vara mjuka men fortfarande ha lite spänst, så låt de inte koka för länge.

4. …och så var det endast monteringen som återstår. Klicka upp lite av den brända grädden, bunta upp några svartrötter ovanpå, toppa med smörstekta trattkantareller och ett trassel av rödbetsgroddar (det ser snyggt ut, och har en saftig och mycket rödbetsaktig smak). Eventuellt kan du dra på några droppar citronsaft och lite flingsalt också, det känner du bäst av själv.

Så var ännu en rätt i livets ändlösa rad av maträtter avklarad. Jag ger den ett MVG, för vem gillar inte kombinationen elegant och billig? Japp, dina middaggäster må låta sig luras, men inte du – det är en riktigt budgetförrätt.

Vad gör ni själva med de svartrötter ni släpat hem från affären? Puréer? Dränker i hollandaise? Använder som inredning? #wannaknow

/Slaktarn

Alla som vet vad svartrot är räcker upp en hand! Jaha, ungefär hälften. Då ska jag berätta lite kort så att vi kan gå vidare med våra liv.

Svartroten (eller fattigmanssparris, som den också kallas lite von oben-aktigt) är betydligt mycket mer populär i Frankrike och Belgien än vad den är i Sverige. De är långa, smala och jordiga och behöver skalas innan användningen. När du står där och kämpar med skalningen kommer du att upptäcka två saker som kan få humöret att dala en smula. Det ena är att de är ett helvete att skala då de innehåller enormt mycket stärkelse. Händerna täcks i ett klistrigt slem som det jordiga skalet gärna fastnar i. När du kommit förbi detta initiala hinder möts du av nästa motgång. Svartroten mörknar oerhört snabbt efter skalning, så det gäller att vara kvick! Ner i en skål med vatten och några droppar citron om du behöver ha de ståendes en stund, eller pang på tillagningen.

Varför ska man då gå igenom denna skärseld, undrar du nu. Naturligtvis är det för att smaken är fantastisk, och på alla sätt värd det. Svartrotens smak är som en hybridav vit sparris och palsternacka. Det finns ett gäng olika metoder att tillaga de små rackarna: koka i saltat vatten, baka i ugnen eller stek i smör. Servera som huvudattraktion till förrätt med en skummig hollandaisesås och riven parmesanost, eller låt de vara sidekick till protein av valfritt slag. Själv är jag överlägset mest förtjust i när de rullas in i salt bacon och bakas i ugnen. På bilden syns en maträtt där jag tillagat svartroten just på det viset och serverat den tillsammans med kokta rödbetor och getost och en skvätt balsamvinäger. Är man intresserad av bacon kan man ringla lite brynt smör med sardeller och vitlök över alltsammans istället.

Nog om denna rot till allt gott. Vet du vilken grönsaksvärldens 007 är, och vilken grönsak som passar bäst som huvudbonad på Lady Gaga? Jaså, inte det. Du har skolkat från grönsakslektionerna. Ta igen de genom att läsa resterande grönsaksrelaterade inlägg.

/Slaktarn