Alla som vet vad svartrot är räcker upp en hand! Jaha, ungefär hälften. Då ska jag berätta lite kort så att vi kan gå vidare med våra liv.

Svartroten (eller fattigmanssparris, som den också kallas lite von oben-aktigt) är betydligt mycket mer populär i Frankrike och Belgien än vad den är i Sverige. De är långa, smala och jordiga och behöver skalas innan användningen. När du står där och kämpar med skalningen kommer du att upptäcka två saker som kan få humöret att dala en smula. Det ena är att de är ett helvete att skala då de innehåller enormt mycket stärkelse. Händerna täcks i ett klistrigt slem som det jordiga skalet gärna fastnar i. När du kommit förbi detta initiala hinder möts du av nästa motgång. Svartroten mörknar oerhört snabbt efter skalning, så det gäller att vara kvick! Ner i en skål med vatten och några droppar citron om du behöver ha de ståendes en stund, eller pang på tillagningen.

Varför ska man då gå igenom denna skärseld, undrar du nu. Naturligtvis är det för att smaken är fantastisk, och på alla sätt värd det. Svartrotens smak är som en hybridav vit sparris och palsternacka. Det finns ett gäng olika metoder att tillaga de små rackarna: koka i saltat vatten, baka i ugnen eller stek i smör. Servera som huvudattraktion till förrätt med en skummig hollandaisesås och riven parmesanost, eller låt de vara sidekick till protein av valfritt slag. Själv är jag överlägset mest förtjust i när de rullas in i salt bacon och bakas i ugnen. På bilden syns en maträtt där jag tillagat svartroten just på det viset och serverat den tillsammans med kokta rödbetor och getost och en skvätt balsamvinäger. Är man intresserad av bacon kan man ringla lite brynt smör med sardeller och vitlök över alltsammans istället.

Nog om denna rot till allt gott. Vet du vilken grönsaksvärldens 007 är, och vilken grönsak som passar bäst som huvudbonad på Lady Gaga? Jaså, inte det. Du har skolkat från grönsakslektionerna. Ta igen de genom att läsa resterande grönsaksrelaterade inlägg.

/Slaktarn