Länge kände jag avsky mot selleri. Jag vet att ni vet vad jag menar. Den ser harmlös ut där den står i glaset med bloody mary, men så tar man en tugga och munnen förvrids till ett uttryck av fasa. Hu jeda mig för den jäveln. Under min uppväxt hade vi en enorm libsticka i trädgården, en grönbladig växt som snabbt växer sig okontrollerbar om man inte aktar sig. Libstickan är ju sellerins otäckare kusin, och den både doftade och smakade på ett sätt som fick mig att vilja lägga benen på ryggen.

Senaste åren har jag dock tvingats ompröva min aversion mot sellerin, och sakta men säkert har jag övertygats om att sellerin faktiskt är grönsaksvärldens hemliga 007. Den verkar effektivt i lönndom när den får göra sällskap med andra umamikompisar i buljonger, soppor och grytor. Alla de som fått kväljningar av en knaprig tugga av en ljusgrön selleristav uppmanar jag nu ge den en andra chans. Jag lovar att det kommer vara värt det.

Idag gjorde jag en huevos rancheros till brunch. För er som inte redan vet så är det den enckilt bästa brunchrätten du någonsin kommer att tillreda. I den svettade jag selleri, vitlök och gul lök i en stor klick smör (ju längre du låter denna blandning köra desto godare blir det) och adderade krossade samt färska tärnade tomater och ett par deciliter vatten. Kryddorna för dagen var salt, socker, mald koriander, rökt paprikapulver och chiliflingor. När såsen kokat ihop en aning kläckte jag i fem ägg, sänkte värmen och lade på locket. När äggen pocherats till önskvärd halvkrämig konsistens är maten redo att serveras, förhoppningsvis med en skiva gott bröd och, om man orkar, svarta bönor.

PS: Använd bladen som garnityr när du köper blekselleri. De är goda och snygga.
PPS: Om du fortfarande är rädd för selleri, köp en burk sellerisalt. Börja med att pimpa din gamla hederliga tomatsås med sellerisaltet och ta dig vidare därifrån.

/Slaktarn