Hej på er folk och fä. Dags för formatet ”veckans samlade intryck”! Ett format som väldig sällan dyker upp, definitivt inte varje vecka, och som väldigt sällan involverar endast just den aktuella veckans samlade intryck, utan kan innehålla lite vad som helst! Tolka det bokstavligt om du måste, men essensen är: varsågod, här kommer lite slumpmässigt insamlade intryck och inspiration och intryck.

1. Den hemgjorda harissan

Ibland i livet är det som att alla bitar faller på plats samtidigt. En anonym potentiell övre makt ger dig tecken på tecken: det är hit du ska! Hit!!! Senaste tiden har denna anonyma potentiella övre makt valt att lägga sin tyngd och tid på att få mig intresserad av harissa.

Det har tagit sig uttryck på lite olika vis. Jag har trevat mig fram, försiktig och lite blyg. Sedan hände detta: en tunisisk vän som bor här sedan ett år tillbaka fick ett paket på posten. Paketet var från hans mor, och innehöll bland annat en stor förpackning av hennes egen hemgjorda harissa. Min vän, som dels är medveten om mitt matintresse och dels medveten om att det bästa sättet att få folk att förstå vem man är är att ge dem en liten bit av ens ursprung, aka en liten bit av maten man vuxit upp på, dök i veckan upp vid min dörr med en del av moderns harissa. Den är mörkare än annan jag testat, kompaktare. En liten klick räcker långt, och även om det är rejält med hetta så är det smaken som gör störst intryck. Jag kunde inte vara lyckligare över detta nästa steg i min harissautbildning. ”Put it in everything”, sa min vän. Jag började med kyckling.

2. Bananen

Jag är en förespråkare av öppenhet. Man kan inte veta huruvida något kommer falla en på läppen om man inte testat. Jag lever dock inte som jag lär, för hör på denna chockerande fakta: jag äter inte banan. Jag har inte ätit banan sedan jag var ett mycket litet barn. Ibland nedlåter jag mig till att smaka, men bara om det är oundvikligt, som när bitar av den är gömd i marängsviss (vilken underbar efterrätt det är förresten, minus bananen?!).

Det är flera saker som gör att jag inte vill äta banan: smaken är inte mycket att hurra för, den är okej, men inte så pass okej att det väger över för konsistensen. Klistrig och trådig, porös och liksom slemmig på samma gång. Och sedan nådastöten: det går inte att äta bland folk, för man ser dum ut, och inte helt sällan får man blickar av män i olika åldrar som betyder: jaså du! Synd på en frukt som annars har många fördelar: den kommer i egen utmärkt förpackning, den är perfekt som mellanmål, och så vidare.

Nå, förra veckan var jag trött och hade lågt blodsocker och utan möjlighet att korrigera det, när jag bokstavligt talat gick in i en kartong bananer på gatan. På en lapp överst stod det: ”blev kvar efter marathon, varsågod att ta!”. Jag tog en. Öppnade den. Mitt livs första (hela) banan på tjugofem år. Är positivt överraskad, villig att omvärdera, men inte såld.

3. The lunchbox

Precis som alla andra som åker till Indien köpte jag med mig massor av köksgrejer i rostfritt stål när jag var där. Skålar, fat, kryddburkar, allt möjligt. Jag pungade också ut en minimal summa för de här lunchlådorna i flera våningar. Det var många år sedan jag gjorde den där Indienresan, och lunchlådorna har liksom fallit i glömska. Detta tills jag såg filmen The Lunchbox nyligen, där just denna typ av matlådeannordning spelar huvudrollen. Handling: kvinna (ung, olycklig) skickar omsorgsfullt lagade matlådor till sin makes jobb varje dag, maten visar sig hamna hos fel person (äldre, olycklig), brevväxling uppstår och liv förändras.

Nu har jag grävt fram mina gamla indiska matlådor ur gömmorna, och är redo att låta de göra lite nytta här i världen.

3. Kedgeree

Och, också på Indien-temat, har jag senaste tiden känt mig intresserad av den angloindiska rätten kedgeree: en slags risrätt som ofta äts som frukost, strålande retrosnygg med sina halverade kokta ägg, den hackade persiljan, och sina flagor av rökt fisk.

Jag har ännu inte lagat eller ätit den, men planerar att slå göra slag i saken i en nära framtid. Första gången jag såg skymten av denna rätt var på ett helt lämpligt ställe, nämligen i det underbara matlagningsprogrammet Two Fat Ladies. Där lagar Jennifer sin version (”I’m gonna make kedgeree, the most comforting of dishes!”). Arton minuter in i klippet nedan kan du själv se henne skrida till verket.

En annan version, som jag själv för länge sedan gjort en egen version av, finns sex och en halv minut in i det här gamla avsnittet av Nigella Bites. Hon använder pocherad lax istället för den traditionella rökta koljan, och har bytt persiljan mot koriander.

4. Jureskog i butikshyllorna

Är detta en nyhet? Jag vet inte. På jakt efter något att äta fick jag i mataffären i alla fall syn på detta: olika såser och kryddsmör signerat kocken Johan Jureskog. Och talg. Detta säger något om matlagningslandet Sverige. Jag vet inte riktigt vad.

5. Pannkakstårtan

Sist men långt ifrån minst vill jag också slå ett slag för den gamla hederliga pannkakstårtan! Längtar efter ett tillfälle att få laga detta igen! Med lemoncurd-grädde och björnbär tillexempel, eller calvadosflamberade äppelbitar. Eller mascarpone och grillade persikor. Ja, ja, ja.

Det var allt för denna gång. Adjö och välkommen åter.
/Slaktarn

Snubblade över det här fantastiska hopkoket av Clarissa och Jennifers samlade kommentarer om vegetarianism i matlagningsprogrammet Two fat ladies. Min favorit är när Jennifer på skämt ger Clarissa en kokbok med titeln ”meals without meat” i julklapp. Har du missat dessa kultkaraktärer så är det hög tid att hälla upp en liten sherry och skaffa de populärkulturpoängen, förslagsvis genom en vända på youtube.

Courtesy of Clarissa Dickson Wright, ena halvan av radarparet i brittiska kult-matlagningsprogrammet Two fat ladies.

Här kommer kloka ord av Clarissa Dickson Wright från det legendariska TV-programmet Two Fat Ladies: ”In the eighties I was sent to teach etiquette to yuppies in need, so I went up with the train every week. One of the things they wanted to learn was how to eat the artichoke. They were very worried about eating artichokes! And i used to say, well use your hands, you can’t eat it any other way. You just got to pull theleafs off, dip them in your sauce and eat them. And only when you get to the bottom, when you get to the heart of the artichoke, you pick up your knife and fork. They couldn’t understand this at all, and I said well you try and eat it any other way! But… the yuppie is gone and the artichoke remains…”

Kronärtskockan, denna grönsakslandets aristokrat, är inte i säsong förän i slutet av sommaren. Till dess rekommenderar jag att man håller till godo med den här varma kronärtskocksdippen gjord på kronärtskocksbottnar på burk.

Aktionsplan: Öppna en burk kronärtskocksbottnar och häll av vätskan, släng ner innehållet i en bunke och mixa tillsammans med en finhackad vitlöksklyfta, rivet skal av en halv citron, grovmalen svartpeppar, en burk creme fraiche och ett par rejäla nävar finriven parmesanost. Smaka och strössla i lite flingsalt efter smak, eventuellt en slatt olivolja om du får feeling. Ös ner alltsammans i en ugnsfast form och baka i ugnen på 200 grader i femton-tjugo minuter. Ta ut, bre på bröd eller ät som tillbehör till något du tycker om.

Får man verkligen för sig att ta ut svängarna kan den här dippen varieras hur mycket som helst. Hacka ner ett par salta sardeller, rosta mandel och strö över, Lägg till persilja eller färsk körvel, släng i något starkt som chiliflingor eller tabasco. Ja ni fattar. Låt inte mig begränsa er.

/Slaktarn