Hej och välkomna, dagens ämne är KORV.

Någon gång under nittiotalets mitt såg min äldre syster ett TV-program som handlade om hur det gick till när korv tillverkades, och då talar vi korv i dennis hotdogs-kategorin. Hon var inte imponerad. Hon förklarade för mig att korv var lika med blä, så när personalen på mitt dagis hade beslutat att korvgrillning stod på schemat såg jag min chans till att agera rebell. Jag grävde en grop bakom ett av husen, ledde dit några yngre barn, och lät dem i tur och ordning kasta sina ner varmkorvar innan jag täckte över dem med jord medan jag spred budskapet om hur otrevligt det var med korv. Efter gropincidenten tog det många år innan jag gav mig på varmkorvsätande igen, och det är inte förrän nu på gamla dagar jag kommit att uppskatta varmkorvens ädla konst på nytt.

För att resten ska verka vettigt vill jag börja prata om kött. Mitt förhållande till att äta kött har förändrats kraftigt främst under senaste året, och utan att gå in på det i någon större utsträckning just nu kan man säga att jag slutat äta kött som kommer från förhållanden jag inte vet något om. Att dra en gräns är svårt, vad kriterierna för ”bra djurhållning” egentligen är, och länge låtsades jag nog att märkningar som ”ekologiskt” och ”närproducerat” var garantier för att dessa luddiga kriterier skulle ha uppnåtts. Så är det inte. Jag har börjat att se det som default att nittionio procent av allt kött som serveras ute på restauranger kommer från djur som torterats till döds, och när jag äter kött hemma är det valt med en omsorg jag aldrig skulle orkat med innan, kanske främst för att jag inte känslomässigt pallade sätta mig in i hur köttindustrin ser ut. Det här är ett steg i en process, och jag är säker på att processen kommer att leda till att jag helt slutar äta djur en vacker dag.

Köttkräsenheten eller vad man ska kalla det har i alla fall lett till att det inte käkas speciellt mycket varmkorv, trots att jag nu för tiden inte gräver några korv-massgravar utan snarare skulle klassificera mig som ett fan. Just charkprodukter kan nämligen vara särskilt kluriga, för det står sällan märkt exakt varifrån råvarorna som använts i dem kommer.

Förra veckan styrde jag i alla fall stegen mot Dogfood, en varmkorveria belägen vid Fridhemsplan signerad Jon Widegren och Flippin’ Burgers-gänget, för att se om det var något att hänga i granen. De serverar varmkorv enligt samma teori som den burgarbaserade systerkrogen nått så stor framgång med, ungefär: håll det enkelt, och när alla komponenter är sina bästa jag blir produkten sitt bästa jag. I Dogfoods fall typ: bra bröd, bra korv och bra tillbehör utgör den perfekta varmkorven. De öppnade redan i våras, men tills ganska nyligen har de inte haft någon lunchservering. Nu kan den som är sugen få sig en dos till lunch mellan 11-14 på vardagarna, sedan har de siesta fram till kvällsserveringen vid 17. På lördagar är det öppet hela dagen från klockan 12.

Varmkorverian Dogfood, belägen på Industrigatan 2 på Kungsholmen

Efter att ha studerat menyn på hemsidan var mitt sikte från början inställt på sötpotatiskorven, detta då jag inte fann någon information om köttet som använts i korvarna. Väl på plats möttes jag dock jag av en glad överraskning: både nöt och fläskkött var från gårdar jag köper från själv när jag ska laga något hemma. Släng dig i väggen, sötpotatiskorv, tänkte jag och beställde istället deras ”Locals only”, som är en korv på nibblegris serverad med ketchup, senap, majonnäsgurka och rostad lök. Kvinnan på andra sidan disken frågade om jag ville ha en laddning shoestring fries också. Det blir naturligtvis ja på den frågan, och ja även på frågan om jag ville ha dem med chilimajonnäs. Efter knappt tio minuter står maten på bordet, och jag överväldigas av tacksamhetskänslor vid åsynen. Det är en visuell extra allt-upplevelse.

”Locals Only” och shoestring fries med chilimajonnäs

Det här är mat som kräver många servetter. Det är smetigt, generöst och tröstande för själen. Varmkorven är toppen, där finns stor variation på textur, och det exploderar små bomber av umami i munnen medan jag jobbar mig genom lunchen. Mina shoestring fries är jag inte lika impad av, och det har inget alls att göra med att de inte skulle vara bra – de är A+ shoestring fries, det är bara det att jag medan jag äter dem inser att just detta format på pommes helt enkelt inte är min grej, de är för knapriga och det får mig att känns mig som att jag äter chips. Jag antar att det är precis det som andra älskar med shoestring fries, men jag saknar vanliga pommes frites och deras fluffiga inre. Men, som sagt, det är en smaksak gällande format.

Hela kalaset gick på 115 kronor, och det var det väl värt. Men nästa gång ska jag gå dit på kvällen för att ha en ursäkt att ta en öl samtidigt (och ta med mig någon, så att jag har någon att dela den snaskiga sweet doggy dogg-efterrätten med).

/Slaktarn

PS! Har du inte fått nog av korv så uppmuntrar jag dig att trycka här, då kommer du till samtliga texter på temat. Allt från salsiccia med puylinser och tomatsås till filosofier kring hur ett korvbröd bäst ska skäras, och inte minst en hyllning till barndomens gyllene vardagsmiddag: stuvade makaroner med falukorv.

I avsikt att skriva slog jag mig ner med en kopp kaffe och Orinoco Flow (tack för att du finns, Enya) på högsta volym, och insåg snabbt att det var en hel vecka sedan jag krängde ut något nytt här. Var tar tiden vägen? Obegripligt. Mycket vatten har i alla fall runnit under broarna sedan sist.

Man skulle kunna tro att så lång tid borde resulterat i någon mer revolutionerande eller åtminstone inspirerande tanke än den jag snart kommer att presentera, men så är inte fallet. Jag har ägnat denna vecka åt att sova, stirra in i väggen och äta varmkorv. Eftersom jag tycker om att ”gräva där jag står” som det brukar kallas är det också just varmkorven som nu är föremål för granskning. Eller, bättre bestämt, varmkorvens bröd.

Som middag på tu man hand tycker jag ibland om att avnjuta två korv i bröd med tillhörande folköl. De kan se ut ungefär så här: en klick coleslaw i varje bröd, hårdstekt hot chorizo från Astrid och aporna ovanpå, och så senap, ketchup, hackad smörgåsgurka och rostad lök ovanpå. Kanske toppat med lite smörgåskrasse om jag har det hemma. Se här själva (notera min tröjklädda mage som tydligen nästlat sig in i bild i nedre högerkant).

Varmkorv är ju egentligen mest en fråga om att montera, minus stekningen eller kokningen av själva korven då, och det var just i detta moment som viss irritation uppstod. Varje gång jag står i begrepp att använda ett korvbröd stör jag mig på samma sak: snittet. Varför ligger snittet på sidan? Låt mig illustrera vad jag menar, med hjälp av det i användarvänlighet oslagbara ritprogrammet MS Paint:

Nackdelen med sidosnittet är att varmkorven blir instabil när den ligger på tallriken, för att inte tala om dess benägenhet att helt falla sönder om man som i ovanstående fall använder sig av en slabbig komponent så som coleslaw eller för all del räksallad. Ett toppsnitt skulle lösa problemen. Dagen efter på den lokala coopbutiken gjorde jag till mitt mål att försöka lokalisera ett korvbröd med ett toppsnitt. Hittade inga. Finns det några på marknaden, eller ska man tvingas baka ett själv? Det skulle ju slita charmen ur hela varmkorvsmiddagen, då poängen med den är att det är tillfredställande mat som går snabbt som sjutton att pussla ihop och inte kräver någon tankekraft eller ansträngning. Alltså är en hembakt avlång fralla är ett effektivt sätt att få hela ekvationen att rasa ihop.

Frågorna hopar sig:
1. Finns det fler där ute vars liv skulle kvalitetshöjas av en toppskuren korvbrödsprodukt?
2. Och, ännu viktigare – finns det någon som har hittat en?

/Slaktarn

Ibland står man i mataffären och kliar sig i skallen. Vad ska man äta egentligen, varenda jäkla dag i sitt liv. Ständigt denna fråga, om och om igen. Jag stod i mataffären igår och funderde. Svaret kom som en blixt från klar himmel: Korv med bröd!

Jag älskar korv med bröd. Det har tagit många år för mig att erkänna det för mig själv. Trots att jag är köttätare har korvar länkats samman med något mycket negativt i min hjärna. Jag kan spåra denna känsla tillbaka till barndomen då min äldre syster anförtrodde mig att korv innehåller en massa vidrig skit likvärdig hundmat. Kort därefter serverades grillad denniskorv på dagiset jag gick på. Jag försökte protestera mot korveriet, men de sa att nu var det faktiskt korvgrillning och då är det bara att äta. Tydligen var ett nej inte acceptabelt, så jag stod där i djup förtvivlan med korven i min hand. Vad tar man sig till då, när ord inte räcker till? Det tog inte lång tid innan jag lyckats samla ihop en liten mobb av yngre barn, som jag föste in bakom huvudbyggnaden. En av dem beordrade jag hämta en spade. Medan jag grävde ett (vad jag minns det som) djupt hål i marken berättade jag sanningen om korvarna. Att de var avskyvärda och inte skulle röras. Sedan tvingade jag alla att slänga korvarna ner i gropen innan jag fyllde igen den med jord. Jag minns att ett av barnen grät över den förlorade korven. Fjant.

Nå, det har väl gått ungefär tjugo år sedan denna korvbegravning ägde rum på ett dagis i en stockholmsförort. Det har gått många år utan en enda varmkorv i sikte. Nu är jag äldre. Jag har förstått att all korv inte är vidrig. Det finns god korv. Det finns till och med jättegod korv. Det finns korv som är vegetarisk, som också är god. Framförallt finns det oändliga möjligheter till variaton på toppingen. Fantastiskt!

Tillbaka till samtiden. I mataffären hittade jag några nyheter på korvbrödsfronten. Det är alltså Pågen som har tagit fram jättekorvbröd för att göra så kallade haute dogs (ursäkta fyndigheten) och minihamburgerbröd för att laga små amerikanska sliders hemma. Vad ska man säga om det här då? Jag kommer bara på ett ord: Hippt! Hippt är ett ord som beskriver något tufft och ”i tiden”, bara det att ordet i sig inte är speciellt tufft eller i tiden. Lite så känner jag för de här korv- och hamburgerbröden. De är varmt välkomna men missade varmkorvsvågen preciiiis. Hör själva på beskrivningen som Pågen själva har på sin sida: ”Ät ute hemma! Att laga streetfood hemma är både kul, gott och enkelt. Dessutom är det bara din fantasi som sätter gränserna för vad du kan lägga i våra mjuka och saftiga korvbröd. Testa till exempel att byta ut korven mot en bit kyckling eller kanske till och med hummer?! Och toppa med precis vad du vill!” Så hysterisk stämnig! Påminner mig om en annons jag såg på tunnelbanan idag för någon slags nattklubb i tele2 arena som såldes in med orden ”lossa på slipsen och slipp vip-köer och tristess. Bara skönt häng roliga aktiviteter med de du gillar”. Slips? Vadå för slips? Jaja. Med detta sagt ska tilläggas att jag inte tvekade en sekund innan jag lade ner korvbröden i varukorgen och lommade mot kassan. Någon del av mig har uppenbarligen längtat efter dessa jättekorvbröd.

Låt oss prata lite Haute Dogs då. Vad ska man lägga i de där jättebröden? Det finns som sagt OÄNDLIGA möjligheter här. Här får du några tips.

1. Den här delen är viktigast: Välj ut en korv. Jag köpte en korv från Korvhantverk Stockholm med rostad vitlök och citron i. De är skitdyra och jättegoda och har inga tillsatser. Om man inte tycker om att äta döda djur skulle jag sikta in mig på en hot chörizo från Astrid och Aporna. Har ni förresten fler tips på goda vegetariska/veganska korvar? Det finns ett stort hål i min kunskapsbank där. Fyll det med korv tack.

2. Besluta kring tillbehören. Du behöver något krämigt, något krispigt, något syrligt och något sött. Surkål passar bra nästan jämt, och coleslaw är inte dumt. Vissa gillar räksallad men se då till att det är en bra sådan, och inte sån där äcklig som egentligen är crabsticks och emulgeringsmedel. Kimchi är inte heller en dålig idé, men behöver tänkas igenom en smula innan man slänger på resten.

3. Den krispiga delen kan bestå av spänstiga salladsblad, rostad lök eller alfalfagroddar. Eller alla tre!

4. Det syrliga/söta är det som verkligen sätter fart på skiten! Jag gillar att ha hemgjord ättiksgurka på. Andra gillar saltgurka eller cornichonger. Ketchup är klassiskt, hederligt och fullpackat med åtråvärd umamismak. Senap är ofrånkomligt och finns i hur många utföranden som helst, välj den som passar bäst. Allt som är inlagt (eller ”picklat” om du så vill) är en bra idé, speciellt inlagd rödlök.

Nu bör du vara mentalt kittad att lyckas med din egen optimala jättehotdog. Lycka till med uppdraget.
/Slaktarn

PS. Känns det som att vi bara gick igenom grunderna här, och det inte på långa vägar räcker? Tydligen har en snubbe som heter Russel Van Kraayenburg skrivit en bok om den ”nya” varmkorven. Kolla in här.