Ris à la Malta! Ätit det nån gång? Det har du säkert. Så här i juletider dyker ris à la maltan upp både här och där, i alla möjliga former. Om du mot förmodan inte är bekant med denna efterrätt kan jag avslöja att det är risgrynsgröt som smaksätts med socker och vanilj (och ibland saft av apelsin), som man vänder ner vispad grädde i. Rätten brukar serveras med någon typ av topping, inte helt sällan bestående av den ganska underliga komponenten konserverade mandarinklyftor, men lika ofta kan det också vara någon form av fruktkompott.

Det jag vill med den här utläggningen är två saker:
1. Dela med mig av min favoritversion
2. Diskutera namnet lite – vad är grejen med det?

Vi skojar till det lite och tar punkt nummer två först. Namnet! Att svensken tagit en risefterrätt vars namn innehåller republiken Malta är om inte spännande så i alla fall lite intressant. Det är dock så att vår ”ris à la malta” är en förvanskning av namnet på den likartade danska efterrätten risalamande. Ett namn som i sin tur omformats från sitt franska ursprung: riz à l’amande, som betyder ungefär ris med mandel. Rätten har alltså ingenting alls med Malta att göra. Vilket är synd, för Malta skulle sannerligen behöva ytterligare en USP utöver de låga skattesatserna.

Nu när vi gjort vår läxa kan vi gå vidare till det vi egentligen samlats här för: det åtråvärda receptet. Att göra själva grädd-gröten är ingen konst, och det kan du nog googla fram snabbare än jag hinner avsluta den här meningen, men toppingen kräver desto mer förklaring.

Jag äter helst min ris à la malta med en kompott på körsbär som kokats i rödvin. Det är så vuxet så man smäller av, men vansinnigt gott! Frysta syrliga körsbär har jag tjatat om förut, det finns blans annat på Picard, och de fungerar utmärkt här. Till trehundra gram körsbär (halva påsen) behöver du i runda slängar en deciliter rödvin och nästan lika mycket strösocker. Allt detta häller du i en kastrull, blandar runt och låter koka upp. Låt bubbla på medel/hög värme tills blandningen kokat ihop och antagit en lätt sirapsartad konsistens. Variationer: använd starkvinsglögg, och/eller släng i saker som kanel- eller vaniljstång eller stjärnanis. Toppa med rostad flagad mandel. Extremt mättande, mycket gott, och i alla fall enligt mig lagom sofistikerat.

/Slaktarn

Jag tror mycket på att ”sätta stämningen”. Att ”det blir vad man gör det till” och så vidare. Om man ska göra något som tar emot, något som man kanske till och med känner sig nervös inför, är det extra viktigt att sätta stämningen. Göra det till något bra. Jag har en kompis som som av olika skäl alltid haft det jobbigt med studierna. Han berättade en gång att när har en avgörande skoluppgift framför sig brukar han ställa sig framför spegeln, knyta näven och säga ”YES!” några gånger, för att peppa sig själv. Det finns en massa studier på det, att lura hjärnan med rörelsemönster. Själv har jag olika ritrualer för att peppa mig för olika saker. Ibland har dessa angränsat till att kunna kallas för tvångstankar, som när jag var tvungen att avgränsa varje social sektion av dagen med att duscha. Nu för tiden handlar det mer om att sitta ner och fundera en stund, eller sminka mig länge och mycket eftertänksamt, eller att skriva ned saker på papper. Det kan också vara att ha en mysig stund, för att lugna sig själv.

Alla ”myser” vi på olika sätt. Vissa avnjuter en folköl tillsammans med GTA. Somliga tappar upp bad och lägger enorma färgglada badbomber från Lush i dem. Jag själv är ganska förtjust i att ta på mig kläder som markerar ”mysstund”, typ morgonrock eller något pyjamasliknande. Jag brukar vilja ha någon dryck, kanske också något att äta. Och något att göra, som att se på youtubeklipp, läsa en bok eller fila naglarna på ett mycket stillsamt men pedantiskt vis.

Igår hade jag något jobbigt framför mig. Något jag fasat för. Någonting ytterst privat, som kommer att förbli privat, för det har egentligen ingenting med berättelsen att göra. I vilket fall kände jag på mig att jag behövde utföra en lugnande och stärkande ritual innan detta jobbiga skulle utspela sig. Tidigare under dagen hade jag gjort upp en aktionsplan, ett slags schema:

1. Duscha länge.
2. Ta på morgonrock.
3. Läsa bok medan jag långsamt dricker ett glas rött.
4. Göra mig redo för det jobbiga.
5. Göra det jobbiga.

Så, på vägen hem gick jag förbi systemet. Jag kommer nedan att infoga en print screen av en sms-konversation mellan mig och en nära vän.

Har du någon gång varit sugen på ett hederligt gott glas rödvin så vet du hur upprörande det är när man inser att det är bubblor i sagda vin. Då jag redan initialt kände mig i lite av ett underläge på grund av den jobbiga privata grejen jag skulle göra, kände jag mig om möjligt ännu mer underlägsen efter att ha insett mitt misstag. Det finns många sorters rödvin på systembolaget. Jag valde av oförklarliga skäl just en av de få mousserande varianterna. Det kändes som att de små bubblorna fnittrade och hånade mig, typ: hihi, där sitter du i din morgonrock och har tänt ljus, trodde du verkligen att det skulle fungera, hihi.

Tack men nej tack, du förhatliga Lambrusco di Modena.
/Slaktarn

En miniflaska rödvin, tre taxfreeläppstift från clinique, ett genomskinligt plastglas, en låda finchips och ett läppbalsam från Khiels (som tyvärr sög). Den här ganska värdelösa bilden tog jag när jag satt på flyget mellan Warsawa och Milano för några dagar sedan. Inte så inspirerande vid första anblick, men låt mig talk you through.

Att flygplatssupa har jag aldrig varit mycket för, tills för ett par år sedan. Jag har tidigare äcklat stirrat på de ufon som sitter och korkar upp på flygplatspuben innan klockan hunnit nio på morgonen. Där sitter de, redan röda om öronen och berusade på groggar blandade på sprit och läsk förpackat i miniflaskor. Någon är flygrädd, en annan är bara taggad så hen nästan smäller av. En tredje är en helt normal alkis, och en fjärde tar en drink för att ensam skåla med sig själv, liksom knyta ihop säcken på något avslut eller förbereda sig för att öppna dörren till något nytt. Vi har alla våra skäl. Jag och mitt sällskap reste denna dag till Italien för att spendera några veckor vid Comosjön. Perioden innan avfärd har varit sjukdomstyngd, stressande och hektisk på olika vis. Att det skulle vara sommar har ingen av oss riktigt begripit eller annammat. Det är alltså med stor lättnad vi packar våra väskor och ger oss av. Vi börjar resandet tidigt på morgonen, och ingen av oss är sugna på den där flygplatsölen som annars ter sig så skojig när det bubblar i kroppen av förväntan inför det stundande miljöbytet och allt vad som hör därtill. Vi dricker kaffe och apelsinjuice, delar på en otrevlig macka med kyckling i och leker med våra mobiltelefoner i väntan på boarding. Under mellanlandningen i Warsawa hittar vi en liten gräsplätt utanför huvudentrén där vi lägger oss. När vi blir hungriga köper vi varsin burgare från en polsk snabbmatskiosk. Det är soligt och märkligt öde där utanför flygplatsen.

Under resans andra etapp somnar mitt sällskap lutad mot min axel. Jag lyssnar på podradio och tänker på olika saker som stått i kö länge i hjärnan. Äntligen finns det tid, nu när jag sitter inklämd i stolsradens mitt. När flyglansmänniskorna rullar förbi sin lilla vagn köper jag en liten flaska rött och en låda med chips. Jag ansluter mig till den kategori fölk som ensamsuper på resande fot, de där som behöver en spark i arslet för att avsluta eller påbörja ett kapitel i sin egen historia. Försiktigt häller jag vinet i plastglaset och öppnar chipsförpackningen. Det är några slags finchips med nymald svartpeppar på. De är vansinnigt goda. Vinet är egentligen kasst, men jag njuter av varje minimal klunk. Det är en underbar måltid som tar en timme från start till slut. Jag känner mig lugn, lycklig och fri. Jag tänker på svartpeppar när jag äter chipsen. På hur slit-och-slängig den blivit, hur underskattad den är, och så gör jag några mentala anteckningar om svartpeppar och sparar de i min att-göra-mapp i hjärnan.

Anteckningarna såg väl ut ungefär såhär:
Jag ska inte ta svartpeppar för givet. Jag ska inte slentrianpeppra all mat. Jag ska alltid använda nymald svartpeppar. Jag ska prova olika sorters svartpeppar och försöka förstå skillnaderna. Ibland ska jag laga mat och låta svartpepparn spela huvudrollen, som man gör med så många andra kryddor. Som i fallet med de här chipsen, eller med black pepper tofu.

Det är så lätt att glömma att den har en smak, en lika viktig smak som soya eller svamp eller rök eller vad som helst. Let’s not. Nu är jag framme vid Comosjön. Det är den finaste plats jag varit på. Det kommer att bloggas en hel del härifrån, en del om vad som händer här och en del om andra saker som händer i huvudet. Hoppas ni har det bra och inte super ihjäl er på flygplatserna, och hoppas att ni pepprar maten ordentligt när tillfälle ges.

Skål på er!
/Slaktarn

Ibland undrar jag… håller jag på att bli gammal? Efter en lång dag slår jag mig ner vid bordet med ett glas rött och en bit choklad. Fast nä, tänker jag sen. Det är ju mjölkchoklad. Puh! Fortfarande ung.