Jag är så himla sugen på att bara ta det lugnt i helgen. Vet att jag har varit lite gnällo det senaste och jag känner själv att jag skulle behöva återhämta mig., typ ligga i en soffa i ett par dygn och titta på tv och bli matad medan någon klappar och kliar mig på ryggen.  Det är som sagt lätt att glömma att man inte kan börja i det tempot där man slutade när man jobbar på sitt första jobb efter en utmattning. Och det är samtidigt så svårt att låta bli. Alltså det handlar ju om en inställning till arbete och hur arbetet definierar en. Vissa människor verkar inte alls känna igen det här, men för mig i alla fall har mina yrken ofta definierat en stor del av mig. Jag har sett mig själv genom det jag gjort och mina prestationer på jobbet har ofta bestämt om jag ska känna mig bra eller dålig som människa. Självklart vet jag hur destruktivt det här är men att VETA en sak rent logiskt och att agera efter den vetskapen och verkligen KÄNNA den är två helt olika saker.

Det är som att jag är splittrad i två personer just nu där den ena beter sig som jag alltid gjort (den ivriga slitaren som bara vill vara bästbästbäst på jobbet men egentligen inte orkar) och den andra som är lite visare av erfarenheten att nyligen har brutit ihop fullständigt står och vevar med armarna och och skriker: ”MEN TA DET LUGNT!!! Ditt yrkesliv är längre än det här enskilda uppdraget!” Jag vet att det enda som händer när man kör på den högsta växeln igen så fort man börjar jobba är att man bara orkar göra några få superryck innan man smäller i kaklet igen och det vill jag ju absolut inte. Om det är något jag märker, inte bara just nu utan generellt från när jag har varit i den här situationen tidigare, så är det att min tröskel har sänkts något otroligt. Förr kunde jag stressa som en motherfucker. Jag kunde ta vad som helst och hur mycket och länge som helst. Och jag älskade det! Men nu funkar det inte längre och då menar jag som sagt inte bara nu i den här fasen när jag håller på att komma tillbaka, utan generellt. Även i mina bästa perioder så orkar jag inte hetsjobba lika mycket och länge som för 7-8 år sedan.  Det är absolut en effekt av att jag har gått över den där gränsen för många gånger och visst kan det bli så att den tillfälliga känslan av att man till slut helt enkelt inte har mer att ge, som det har varit för mig de senaste månaderna, kan bli permanent. Där vill jag inte hamna, det här mönstret jag har nu med att brinna världsmest för mitt jobb tre-fyra år i taget innan jag går sönder igen kommer inte hålla i många år till.

Om jag får önska så vill jag hitta ett långsiktigt sätt att förhålla mig till jobb utan att det blir långtråkigt och samtidigt vill jag fortsätta brinna för de sakerna jag gör utan att ta ut mig fullständigt. Men hur hittar man den balansen?

Den här veckan och den här tröttheten jag känner nu är en bra läxa och kanske en bra start till att hitta en bättre väg..