Mycket kan man säga om Sveriges Radio som arbetsplats och jag har nog sagt (skrikit) det allra mest off the record. Men en sak som är väldigt häftig med att jobba där är att utåt sett har ”varumärket och tanken om Public Service så pass mycket trovärdighet att även de knepigaste intervjuobjekten ofta ställer upp när man ber om att få intervjua dem. De programmen jag har jobbat med har alltid haft mycket och långa intervjuer och jag försökte räkna hur många jag faktiskt har gjort en gång. Jag har tappat bort lappen. Men på 3,5 år hann det i alla fall bli långt över tresiffrigt och det har varit från alla kategorier: politiker, skådisar, musiker, atleter, författare, forskare mm. Det är ytterligare en sak jag är väldigt stolt över för många av dem var riktigt bra. Sen blev det så klart en del mindre bra också, men överlag höll vi alltid en hög nivå.

Det gör också att jag alltid tycker det är extra kul att se listan på sommarpratare eftersom jag brukar räkna hur många jag har fått chansen att prata riktigt länge med. Vi lever ju som bekant inte i det största landet, så det blir ofta samma människor som får hålla i megafonen. I alla fall. Jag tycker årets lista känns riktigt kul och jag är så himla himla glad att en av mina absoluta favoritpersoner att intervjua pratar i år, nämligen Daniel Espinosa. Alltså HUZZAH!!

(Att dessutom Agnes-Lo Åkerlind är producent för Daniels sommarprogram är väl den bästa rosetten man kan önska sig på det här paketet?)

Det är inte ofta man stöter på en regissör/artist/skådis/konstnär osv som dels tycker det är bekvämt att prata om sitt hantverk ur ett rent tekniskt perspektiv, men också är riktigt riktigt bra och pedagogiska på det. Jag vet att många tycker att man ska låta konst vara konst och låta det mesta vara upp till betraktaren eller lyssnaren, men jag funkar inte så. Det är inte så jag konsumerar kultur. Jag har en sjuklig nyfikenhet som inte ger sig och så spelar det ingen roll om avsändaren, till exempel en artist, tycker att jag som lyssnare ska tolka hens text lite hur jag vill. Jag vill ändå veta vad avsikten var, hur hen tänkte, vad som drev och driver textförfattandet. Och det förstår jag kan vara störigt för konstnären i fråga men.. då får det vara så.

Daniel Espinosa är ett ovanligt intervjuobjekt på det sättet. Dels var han lika insnöad som jag och pratade på om kameravinklar och manusteknik på ett så engagerat och bjussigt sätt att det kändes som att han gjorde det för första gången och det fattar vi ju alla är en omöjlighet. Men det fanns liksom en genuin pepp som ofta tystas ner av en vilja att vara cool när man pratar med människor om deras hantverk. Jag lärde mig mycket om film och filmindustrin under det här samtalet och jag tänker fortfarande på saker han sa när jag tittar på film idag. Jag har pratat tidigare om det här med nycklar in i kulturen och genom att Daniel bjussade på några av sina så förhöjde han min och säkert fler människors upplevelse av film, det är för mig det coolaste och mest generösa som finns.

Här är intervjun från 23 oktober 2010 (man får klicka på ett klipp i taget)