Det är så konstigt med vissa föremål och deras betydelse. Ni vet hur en tröja eller en låt eller ett ensamt örhänge som har tappat bort sin hälft kan skölja de mest betydelsefulla minnena över en. Jag tror det är därför jag gillar museer så himla mycket, för de är proppade med just sådana föremål och samma föremål kan betyda tusen olika saker beroende på vem man frågar, vem som får tolka. One woman’s trash is another woman’s treasure.

Ni ser den där svarta plåtlådan på Röhsska museets bakgård som Sophie, Medeia och Linda sitter på? Jag vet inte om det är någon form av ventilationsanordning eller vad det kan tänkas vara till för, men för mig är det världens viktigaste sittplats. För mig är det där platsen där jag tog tjuren vid hornen och såg till att få min kille. Så här var det: 2008 jobbade jag på Dans och Teaterfestivalen i Göteborg, på en workshop som hette Open Lab. Eftersom min kille är skådis och då gjorde sin praktik på Stadsteatern i stan hade han också med festivalen att göra, eller han skulle i alla fall gå på en del föreställningar och hängde på klubben LoveLove som pågick på kvällarna där på Röhsskas bakgård.

Klubben hade inrett bakgården så himla fint, det fanns en popcornvagn och jättefina lyktor och klängväxter och färgglada puffar som man kunde sitta på, hur mysigt som helst. Och där sågs vi en av de första kvällarna. Bara någon vecka tidigare hade han följt med mig hem, men det hade liksom inte blivit något mer. Och nu äntligen hade jag honom bredvid mig igen. Vi började prata och det var som att slå på en knapp: det gick inte att sluta. Trots att alla våra vänner var där såg vi ingen annan. Det var bara han och jag och den där elektriciteten. En efter en började våra vänner droppa av och till slut var klockan jättemycket och alla våra vänner hade dragit. Jag hade druckit lite för mycket pga nervositet och lite som anledning att stanna kvar längre och var nog rätt dragen vid det laget när vi satt där i sommarnatten på den där svarta fyrkanten och bara babblade. Varje gång han nuddade mig kändes det som 1000 volt genom hela min kropp, allt jag ville var att pratet skulle ta slut och att han skulle ta med mig hem. Till slut tappade jag tålamodet och bara hasplade ur mig något i stil med: -Ursäkta, hade du tänkt hångla upp mig någon gång eller för annars är jag rätt trött och har lagt massa pengar på dricka och kan tänka mig gå hem nu..

Då fick jag en fet kyss och sen hånglade vi ner för trapporna till förvaringsskåpen och plockade ut våra jackor och fumlade/hånglade/snubblade ner för Vasagatan och kysstes och kramades och stannade upp mot muren på Viktor Rydbergsgatan hela vägen upp till hans lägenhet. Från den dagen var det så ON. Det var liksom punkten som i alla fall för mig betydde att vi slutade vara en engångsgrej och blev ett ”något”.

Och tänk att allt började på den där fåniga plåtfyrkanten på en bakgård någonstans i Vasastan..