Jag har aldrig tyckt att snus inte är gott, det var pretty much kärlek vid första ögonkastet. Jag var 17-18 år och hade åkt på kurs med det som då hette Elevorganisationen. På kvällen satt vi som vanligt och lekte lekar och spelade spel. Så körde någon som vanligt igång sanning och konsekvens och jag tog som vanligt konsekvens. – Ta en snus! sa Maja. Och där började det. Jag kände aldrig illamående eller äckel, det var ljuvligt från första stund. Ett tag senare började jag vanesnusa och vips har det gått tio år och jag snusar minst två dosor om dagen de senaste åren.

Nej, jag säger inte att det var på grund av den där enskilda snusen och jag säger inte att alla måste sluta. Gör vad ni vill! Jag har som sagt aldrig tyckt det har varit äckligt eller upplevt att det påverkat min hälsa osv,  jag kan bara berätta min upplevelse:

I början var snuset så himla spännande och jag tyckte faktiskt att det gjorde mig mer spännande. Jag som ung tjej med annan etnisk bakrund än svensk och råsnusare hörde inte till vanligheten och det tyckte jag jättemycket om. Jag gillade den uppmärksamheten om jag ska vara ärlig och att gå in i en helt ny grupp människor och stoppa in en prilla gav mig.. leverage.

Sen lade sig det såklart, sen var det bara en del av mig att aldrig rättfärdiga för idioter varför jag snusade TROTS att jag är tjej osv. Eller framför allt var det en del av min person att vara snusare. Rökare har sin lilla klubb och snusare har sin. Jag tyckte om att känna hur snusgropen klättrade uppåt innanför läppen och tyckte nästan att det kändes som en prestation. Och mer än något annat så tyckte jag verkligen att det var så himla gott. Men det var jobbigt att vara snusare också. Alltså jag snusade som sagt rätt mycket och de kvällarna när jag gick och lade mig och kände att jag hade snusat alldeles för mycket och snusgropen sved och jag nästan var helt säker på att jag imorgon skulle vakna med helt blottade tandhalsar var inte särskilt mysiga. Den där lilla susande känslan i bakhuvudet att tänk om det ändå är farligt?

Dessutom kräver det rätt mycket tankekraft och planering att vara hooked på något, trots att man kan snusa var man vill. Det spelade ingen roll hur trött jag var på kvällen, om jag inte hade snus så att det räckte mig till dagen efter så kunde jag gå rätt långt för att skaffa nytt. Om jag skulle resa någonstans var jag alltid tvungen planera in att köpa stockar. Och det låter kanske inte så värst jobbigt, men det var ändå alltid det där extra momentet. Har jag med mig så att det räcker, även om det bara gäller en promenad. Jag försökte minska ner till en dosa om dagen fler gånger, men det gick verkligen inte. Jag har ingen självkontroll kring måttlighet när det kommer till nikotin.Och visst, pengarna var väl också en faktor, men jag tyckte det var värt det tror jag..

Så varför sluta? Framför allt var det känslan av att jag var beroende jag ville bli av med, att något annat än jag själv styr mig. Det här kommer låta helt sjukt, men jag tänker ofta på en grej jag hörde om Hitler. Det kanske inte alls är sant, eller så var det något någon sa i en film men tanken har följt med mig: Anledningen till att Hitler ville förbjuda nikotin i militären var att om någon av hans mannar blev tillfångatagna skulle det vara för lätt att pressa ur dem stadshemilgheter genom att låta dem gå utan cigg ett tag och sen dingla ett paket framför dem. Typ. (är det i Sopranos jag har hört det? Hjälp mig nerds!)

Sanningen är att ibland vill jag fortfarande sno en av Mattias prillor när han öppnar dosan och det kommer lite snuslukt, men jag har provat att stoppa in nikotinfria snus ett par gånger under läppen och ärligt talat så känns det fel. Alltså, den får inte plats och lägger sig inte tillrätta. Det känns inte som att det tillhör mig längre och jag känner mig inte som en snusare, det är inte del av mig som person. Det är skitkonstigt för jag trodde aldrig att den naturliga känslan skulle försvinna men det har den faktiskt gjort.

Nästa gång: Hur det var att sluta snusa