För två månader sedan skrev jag om min fajt med Väggen. Jag hade precis börjat mitt första jobb sedan min utmattning och hade ingen aning om hur jag skulle må efter en period på ett produktionsbolag och en till på Sommarlov. Igår gjorde jag min sista arbetsdag och nu har jag vaknat morgonen efter och det är så himla tyst.

När jag gjorde den där resan i januari som jag beskrev så upplevde jag för första gången på länge det riktigt rofyllda i att vara ensam. Jag lovade mig själv att ta tillvara på den känslan, att inte glömma hur bra jag mår av att vara ifred och ibland kanske boka in lite tid med bara mig. Kanske gå på bio själv eller ta en promenad med en podcast då och då. Men ensamhet är också knepigt. Det är så lätt att gå in i tv-seriedimman och bara låta tiden passera avsnitt för avsnitt. Det är det jag har gjort med all min ensamma tid de senaste två veckorna inför den här stunden just nu. Tricket har varit att ladda upp flera avsnitt på raken så att det inte hinner bli tyst emellan. När sjoket av avsnitt oundvikligen tar slut drar jag snabbt på ett nytt för att slippa höra hur tyst det är, hur planlösa dagarna framför mig är. Jag vill inte behöva möta rädslan av att inte ens ha något konkret att göra fram till kvällen. När disken är diskad, kläderna är tvättade och lägenheten är städad, när jag inte har någon mer uppgift och jag är trött på att höra mina egna icke-tankar. När hela livet plötsligt känns som ett sim-spel och allt går runt runt runt i en planlös cykel av äta, sova, skita och ett ständigt åkande från en plats till en annan och man samtidigt är rädd för att slösa bort sin tid. Vad gör man då? Det är för tidigt för att avgöra hur jag mår, jag inte vet om jag är ensam på det dåliga sättet eller bara uttråkad. Och jag kan inte riktigt minnas vad det är jag brukar göra för att rycka upp mig och hitta min väg igen. Det är öronbedövande.

Ett avsnitt till, sen…