För ett tag sedan skrev jag om beslutet jag tog för ett år sedan att sluta snusa. Här kommer det där om hur det faktiskt var att sluta.

Länge inbillade jag mig att jag inte var beroende av nikotin, att mitt beroende mer handlade om ritualen att snusa. ”Nej nej, det är mer grejen att ha något under läppen” har jag hört mig själv säga mer än ett par gånger. Sanningen är att det är idioti. Klart att jag var beroende av nikotinet, jag fattade det bara inte eftersom jag ju var så van vid det. När man snusar två dosor om dagen finns det inte mycket som längre ger en en nikokick. Man blir så van vid känslan av nikotin att man inte reagerar på den längre. Sen är det klart att man känner att något fattas under läppen (eller motsvarande ritualen att tända en cigg och dra in första blosset), men efter ett tag blir det mer en idé än saknad. Men jag ska vara ärlig: att sluta snusa hade både för- och nackdelar. Den främsta fördelen var anledningen till att jag lade av: Jag var inte längre beroende av något som styrde mig och när jag först insåg det efter ett par månader, så var den känslan faktiskt helt fantastisk. Pengabiten hade jag inte tänkt så mycket på eftersom jag valde att prioritera snusandet så länge. Det var liksom inte en egen anledning att lägga av eftersom det inte var ett problem. Men det är klart att det är kul att ha mer pengar!

Provocerande nog är det inte är särskilt svårt att snusa. Det är irriterande, störigt och i vägen att sluta, men det är inte livsfarligt eller tar kål på en. Däremot innebär det en del nackdelar som man bör vara medveten om:

1. Nikotinabstinens känns som ett irriterande kli i kroppen, en slags rastlöshet som får en att hela tiden leta efter något att fylla tomheten med. Kliet känns precis som ett sug och kan verkligen driva en till vansinne om man tänker på det för mycket. Då växer det och tar över hela ens medvetande. Allt man kan tänka på då är att bara få tag i en enda liten prilla/cigg till. Och antagligen är det därför folk börjar snusa när de försöker sluta röka eller istället börjar småäta för att de inbillar sig att de är hungriga eller bara vill få bort den där jävla känslan. Jag gjorde det. Jag började äta oftare och mer och fick både bättre lukt- och smaksinne vilket gjorde att allt smakade så sjukt gott! Men jag gick upp kanske 10 kg också. Det var inte kul och det är framför allt värdelöst tråkigt att försöka göra något åt saken nu. För mig har snus alltid fungerat som en punkt på maten, att så fort frågetecknet om huruvida jag var mätt dök upp i huvudet så brukade jag stoppa in en snus, eftersom jag ofta tyckte det var den bästa biten med måltiden. Men när man inte har den där bromsen längre.. ja, då kan man hålla på rätt länge innan man känner av ett stopp i magen (/mvh hon som åt så mycket på ett bröllop förra sommaren att hon efter några vändor på dansgolvet kräktes av mättnad.. *vinkevink Elin Grelsson Almestad och Gustav Almestad*). För mig blev det nästan som när man dricker alkohol och inte fattar hur full man är förrän man ställer sig upp, fast med mat och mättnad. Och för någon som har haft och periodvis fortfarande har vissa kroppsissues som jag inte vill ha och jobbar mycket med så har det varit den jobbigaste biten att hantera. Alltså inte så mycket att jag faktiskt gick upp i vikt, utan vad det gjorde med mitt huvud och mina tankar. OBS! Det här handlar inte om smal/tjock/ooh så hemskt att gå upp i vikt/men man måste älska sig själv-grejen okej? Jag bara säger vad det fick för effekter på mig att sluta med nikotin. 

2. Man brukar säga att rökning är dåligt för tänderna medan snus är bra för tänderna men dåligt för tandköttet. Om någon tandläkare läser det här och vill säga emot, feel free. Men om jag har förstått det rätt så handlar det om att snus ser till att man hela tiden har ett salivflöde (smaka på det ordet!) i munnen och det är bra för tänderna. Jag har ärligt talat inte varit den duktigaste tandhälsovårdaren, absolut inte. Trots det har jag de senaste åren alltid haft förvånansvärt bra tänder. Så bra att jag till och med hamnade i hösta tandförsäkringsgruppen. Fram till att jag slutade snusa och helt plötsligt fick skitkassa tänder. Nu tar jag hand om dem väldigt noggrant i jämförelse med tidigare, men ändå mår de sämre. Jag har droppat i nivå på försäkringen och jag kan fysiskt känna att de har blivit sämre, de behövde liksom borstas oftare.. Varsågoda för overshare. Nu ett år senare börjar jag känna att det börjar bli bättre, men det tog rätt lång tid.

På vissa sätt är det nog lättare att sluta snusa än att sluta röka, och på andra sätt tvärtom. Med snus finns det inte lika mycket hjärntvättning om hur coolt det är eller hur avslappnad man blir eller hur snyggt det är. Däremot kan man ju snusa inomhus och det kan komplicera processen att lägga av eftersom det är så tillgängligt, man kan se och känna doften av snus överallt. Svårigheten med rökning är just hjärnvätten och att i alla fall jag tycker att mina bästa samtal på krogen har skett över en cigg utomhus med en främling. Det är alltid ett snabbt sätt att lära känna nytt folk och det ser ballt ut när snygga människor röker. Förlåt, men det gör det. Men där skulle man kunna se det som enklare just för att man ofta måste gå utomhus och kan slippa se det om man inte vill.

Så hur det egentligen var? Tja, en ganska rastlös blandning av de där nackdelarna, ett evigt kli i kroppen, en massa hjärntvätt som behövde gå ur min hjärna och sjukt mycket stolthet för varje dag/vecka/månad/årstid som jag kunde bocka av som snusfri. Sanningen är att kliet försvann efter ett tag, jag tror de säger att det tar tre veckor för det fysiska beroendet att försvinna från kroppen. Men det svåra kommer alltid vara det psykiska, idén om snusen/ciggen, och framför allt ”bara en snus/cigg till” är så mycket mer krävande än det där lilla kliet som bara blir stort om man tänker på det. Någonstans måste man komma till insikten om att ”bara en cigg/snus till” inte existerar och att så fort man tillåter sig det så behöver man börja om från början igen. Och det är väl det som är det läskiga och kärnan till varför det är så lätt att misslyckas: att man är rädd för tanken att aldrig någonsin ta en snus/cigg igen och att man kanske innerst inne någonstans inte vill vara utan den snuttefilten. Men det går, och skiter det sig så kan man alltid försöka igen!

Nästa gång: Hur jag slutade snusa