Igår var Mattias och jag på premiären av Madame Bovary på Unga Dramaten. Hans klasskompis från scenskolan, Alexandra, spelar huvudrollen och fan vad bra hon är! Eller det visste jag ju så klart redan, men ni behöver veta det också.

Till att börja med så är Alex i sig själv en sjukt kreativ person. Alltså hon sjunger, dansar och skådespelar ju så klart, men hon är också tjejen som gör egna smycken och står på julmarknaden i Nordstan i Göteborg dag efter dag och säljer sina halsband och örhängen. När vi hade julbak och flera av våra vänner var där och pyntade pepparkakor, såg Alex cookies ut som att hon aldrig gjort annat än att skriva och rita detaljrika blommor med glasyr medan alla andras såg ut som rosagröna bajskorvar.. När jag skryter som en galning om att jag gör världhistoriens godaste müsli, så kommer grundreceptet egentligen från henne. Sen det där med dansen är inte att hon gillar gå på disco och svänga dem lurviga, hon DANSAR! Och koreograferar, bland annat i Madame Bovary..

Alex är på scen i princip hela föreställningen och hon slänger sig fram och tillbaka mellan de högsta euforitopparna till de djupaste mörkret om och om igen och hon gör det så jävla bra. Upp och ner, upp och ner, från de stora känslorna till de minsta detaljerna. Hennes register är helt sjukt. Och visst, jag är absolut partisk eftersom jag tycker väldigt mycket om henne som person, men jag kan inte ta bort blicken från henne på scen även när fokus är någon annans. Och det kommer jag ihåg att jag upplevde redan när jag såg henne i föreställningar på scenskolan i Malmö, hon har något i sitt spelsätt som gör att man inte vill riskera att missa en enda detalj. Det kan handla om alltifrån en ögonrullning till hur hon härmar någon hennes karaktär tycker är störig. Och då har jag inte ens börjat prata om föreställningen!

Den här uppsättningen av Madame Bovary är placerad i nutid och det första man möts av inne på scen är att alla väggar är tapetserade med foton på Alex. Mer eller mindre poserande bilder, ni vet de där ”perfekt spontana” bilderna som vi alla har tagit på oss själva eller har sett på instagram, facebook, i bloggar.. De där som vi alla vet är på låtsas men ändå spelar med är verkligheten. ”-Nej, jag bara råkade bli fotad (av mig själv) när jag stod här och plutade perfekt med läpparna, sög in dubbelhakan och definierade mina kindben. Jag ser alltså ut så här JÄMT!” Jag är likadan själv, spelar med fast jag ändå ser det till viss del löjliga i det utifrån. Det är de här parallella känslorna som jag påminns om hela tiden när jag ser Madame Bovary. Hur jakten på de allt kortare topparna när allt är instagram-perfekt blir som ett knark, att varenda stund som känns vanlig och ordinär på något sätt blir djupt deprimerande. Så fort man inte har en ny klänning, kärlek, fest eller 50 likes att hänga upp sin yttre quickfix-lycka på så känns allt skit. Hur lätt det är att ramla ner i det där Alice i Underlandet-kaninhålet och till slut inte hitta sin väg tillbaka..

Madame Bovary spelas fram till och med december på Elverket, boka biljett och läs mer här.